Tjuguförsta Föreläsningen. 17/3 65

Lästext

|147|

Tjuguförsta Föreläsningen. 17/3 65.

1 RepetitionRepetit. Maria Eleonora. Kristina. Nyköpg. Stegeborg Studier 1644. Yttre Karakter.

2 Drottn. Kristina afslöt två lysande fredsslut: Brömsebro 1645, Westfal. 1648. Efter de krigets omåttliga ansträngningar inträffade med riket samma fall, som med en mskamenniska, hkenshvilkens alla kropps- och själskrafter blifvit en tid bortåt ansträngda, att tröttheten kommer efteråt och de utåt ledda tankarna vända sig inåt. När det första segerruset i Sv., i Fd var förbi, begynte man öfverräkna hvad kriget kostadt, och der upstod en dunkel aning derom, att faran låg icke i det förspillda blodet, icke i den slösade nationalförmögenheten – ty allt detta kunde ersättas och var till någon del redan ersatt – utan faran låg deri, att kriget höll på att kosta folket dess frihet. Orsaken är nämnd: det var adeln, som klef så högt på tidens skuldror, att den såg ned på de öfriga stånden så som underordnade, ofrie, till hälften, snart helt och hållet lifegne. Den mäktigaste mannen i Sv. rikskansl.rikskanslern A. Ox. var icke den mest pockande aristokraten, det fanns häftigare än han, men han var grundläggaren af adelns öfvermakt, och hans fel var att vilja göra ett bestående system af det undantagsförhållande, som skapats af kriget. För det att kronan i tidernas trångmål ej kunnat underhålla sina härar och flottor, utan att bortskänka, sälja, förpanta kronogods och skatteräntor, så till adeln, så skulle adeln, och adeln ensam, för alltid behålla dessa förmåner, som gjorde konungamakten beroende af adelns bevillningar och den frie bonden beroende af dess adelns godtycke. För det att rikets styrelse uti nödens stund blifvit lagd uti några få framstående mäns händer, så skulle denna styrelse för alltid tillhöra dessa få högadliga familjer. För det att riket vuxit till makt och ära genom lyckliga krig, skulle det än vidare söka sitt främsta mål i den politiska storheten och i att äga en mäktig röst i Europas råd,|148| och äfven under freden underhålla en talrik armé, i stället att utveckla det inre välståndet, detn inre friheten. Det var en farlig väg och en farlig storhet, dubbelt farlig, emedan den lockade med en förvillande glans, som gjorde att man ej blef varse huru oproportionerlig denna maktställning var till rikets verkliga krafter.

3 Första tecknet till missnöje visade sig der skon klämde värst, neml.nemligen hos bönderne. Redan vid 1644 års riksdag, när drottn.drottningen tillträdde regeringen, begynte bönderne fordra restitution af kronogodsen: det var första förebudet till normaliseringoriginal: till den långt efteråt inträffade reduktionen. De begynte klaga, att adeln, som köpt eller fått i förläning skattehemmanens räntor, trängde skattebonden från sitt hemman och besatte det med sina torpare. Tillika begärde de att kronan måtte när som helst få återlösa försålda gods. Följden var att bönderne uppkallades inför rådet och tillfrågades lemma start»om de vore komne att kasta kull riket.»kommentar – Bönderne tystnade, och då begynte presterne att klaga öfver adelns rattigh lemma startpatronats rättigheterkommentar m. m., men nöjde sig slutligen med att få sina ståndsprivilegier ökade och stadfästade. Biskoparne fingo löfte om adelskap, andra nedtystades med flera nådebevisningar, och så vardt allt åter tyst.

4 Men blott för en kort tid. Vid riksdagarna 1649 och 50 nödgades reger.regeringen, oaktadt freden, oakt. subsidier begära nya utskrifningar och nya skatter, emedan, hette det, »många bränder efter kriget ännu ryka». Detta beviljades, men missnöjet tog till, det glimmade under askan, och anonyma partiskrifter begynte kringflyga landet. Alla klagade. Adeln klagade att prestsöner fått tjenst i kungl. kansliet och begärde att dessa sysslor måtte beklädas endast med adelsmän. Drottn., som yttrat, när hon upphöjde Adler Salvius till riksråd, »att när man frågar efter goda råd, frågar man ej efter sexton anor»konsekvensändrat/normaliserat, – svarade värdigt, att tjensterna ej äro något arfvegods. – Vanbördig. Adeliga jungfrur.|149| 1650 brast stormen lös, häftig, fast utan synbara drott verkningar då ännu, och den som underblåste den, var drottningen sjelf. För att fatta dess shangsammanhang, måste vi man känna det djupa misstroende, som Krist. redan från barndomen insupit mot sina förmyndare, särskildt mot Ax. Ox. Hon var för klok, för att icke genomskåda den hemliga meningen med 1634 års regeringsform, och i djupet af hennes själ låg en personlig bevekelsegrund mot rikskansleren. Han hade länge och med ära styrt riket: antingen skulle han fortfara att göra det, och då var hans 20 åriga drottn.drottning till endast för att underskrifva hans beslut, eller ock skulle Kristina styra sjelf, och då var en medtäflare henne besvärlig. Hon valde det senare både af ärelystnad och öfvertygelse. Ox:s fall var gifvet från den stund hon tillträdde reg.regeringen, och från 1645 var hans eg.egentliga politiska bana slutad. mMen hon drottn.drottningen förstod att mästerligt dölja sin afsigt under utsökta ärebetygelser. Ox. blef grefve, fick 11 rika socknar i förläning och öfverhopades med bevis af sin drottnings nåd. Rikskansleren stod qvar, men drottningen regerade. Westfal. freden: Jon. Ox. 1648 insatte hon, tvärtemot Ox.Oxenstiernska partiets ihärdiga motstånd, Adler S. i rådet. – Erik Ox. – Förmälde sig med Elsa Brahe. – Oxx. och Brahar.Otack. Vid denna tid hade den blott 22årige Magnus DelaGardie blifvit drottn:s förklarade gunstling och förmäld med hennes kusin, pfaltzgrefvinnan Marie Eufrosyne. Meningen var att han skulle ersätta rikskansleren. – Spänningen var således stark på båda sidor. Rådet synes på allvar ha förehaft en plan att inskränka drottn:s makt, och drottn.drottningen beredde sig att hålla rådet i tygeln genom de ofrälse stånden. – Så begynte 1650 års riksdag, då drottn.drottningen skulle krönas, och åter fordrade drottn.drottningen nya utskrifn.utskrifningar jemte de förra fördubblade skatterna. Drottn. förstod skickligt att leda det allm.allmänna missnöjet mot adeln = rådet. Prester, borgare och bönder öfverlemnade d. 3 Okt. till drottn.drottningen en skarp inlaga mot kronogodsens förskingring.|150| Aldrig hade adeln infunnit sig så talrik och lysande, som till denna riksdag. Så mycket större blef dess harm. Der blef larm uti lägret – hotelser af alla slag användes för att imponera på de ofrälse stånden. Men i spetsen för presterne stod den djerfve och vältalige Joh. Terserus, sedermeratheol. proftheologie professor, i Upsala, sedan biskop i Åbo, och när biskoparne höllo med adeln, samlades det öfriga prestersk. på särskilda möten och vidhöllo deras klagomål. Borgare och ish.i synnerhet bönder voro lika hårdnackade: När adeln hotade att hämnas efter riksdagen, svaradeoläsligt p.g.a. skada bönderne med en hotelse att lemma startbesökakommentar adelns gårdar. Blod flöt Förbittringen var allmän, blod flöt alla dagar på Sthms gator, och en morgon funnos icke mindre än 10 personer ihjälslagne under natten. Ett inbördes krig stod nära för dörren. De rikaste bland adeln begynte sätta sina dyrbarheter i säkerhet och tänka på flykt. Rikskansleren sjelf, som var främsta föremålet för de ofrälse ståndens förbittring, visste en tid icke, när dörren öppnades till hans rum, om ej en mördare skulle inträda. Rykten om M. DelaG. – Detta hotande oväder aflopp likväl lemma startsakteligarekommentar, än man kunnat hoppas. Orsaken var att Kristina, som gifvit det fart, begynte frukta sjelf för den storm hon frammanat. Bland de ofrälse stånden föllo redan om hennes gunstlingar och hennes slöseri ord, som icke behagade henne. Hon hade skäl att förvänta mer, om adeln engång var störtad bruten, och lemma startEnglands störtade thron manade till varsamhet emot folkväldetkommentar. Det vill ock synas, som hade konungamakten varit henne kärare, än folkets frihet, och derföre använde hon nu hela sin klokhet, för att åstadkomma försoning. Presterne läto förmå sig att blifva medlare i den ömtåliga saken. De ofrälse ståndens protest blef väl nådigt emottagen och stånden sjelfva öfverhopade med försäkringar om hennes kungl. ynnest och beskydd, men för öfrigt ingenting afgjordt. Frågan hänskjöts till framtiden, och dess dag skulle komma.

|151|

5 Man märker tydligt att Kristina ryggade tillbaka för det svåra värf, som skulle bota krigets djupa invärtes sår, och återställa inom riket den rubbade jemnvigten mellan de ständigt och oförsonligt kämpande fientliga lägren, alddelsvälde och folkvälde. Ringa och maktlöst stod mellan dem båda ett hofparti, hvars som fruktade att uppslukas af det ena eller andra segrande partiet och som derföre önskade hålla båda i tygel med inbördes fruktan. Man måste göra Krist. den rättvisan, att hon stod upphöjd öfver detta hofparti: hennes handlingar bevisade att hon stod ensam med sin okufliga vilja och sitt okufliga mod. 1650 Med allt skenbart vankelmod, var 1650 års riksdag ett af hennes stora ögonblick. Hon förstod – så gerna hon sjelf ville förneka sitt kön – att till detta svåra värf, till återställandet af rikets jemnvigt och folkets frihet behöfdes en man – och det största ögonblick i hennes lif var måhända det, när hon nedlade sin kronana på fäderneslandets altare. – Detta sammanhänger etc.

6 En prinsessa som hon, drottning öfver ett bland det dåvar.dåvarande Europas mäktigaste riken, ung, snillr af hela verlden prisad för ett högst ovanligt snille och till sitt yttre, om än aldrig någon skönhet, likväl långtifrån afskräckande, ja af mången ansedd som personligt behaglig, en sådan prinsessa kunde icke sakna friare, hkahvilka eftersträfvade hennes hand som den högsta lycka. Hade hon också varit en Medusa i fulhet, så var likväl lemma start»Sv:s krona en vacker flicka.»kommentar Listan på dessa friare är också lång nog, lemma startför att smickra en Turandots egenkärlekkommentar. Den tidigaste var kurprinsen Fredr. Wilh. af Brandenbg, utsedd redan af G. A. till dottrens blifvande make, för att en dag, i förbund med med denna börjande tyska stormakt, underlägga Sv. hela Ösjöns kuster. Afgörandet uppsköts, tilldess att Kristina sjelf gaf denna friare korgen. Två danska prinsar, som friade till sv.svenska kronan, hade samma öde. Tre polska prinsar, hennes småkusiner, som föreslogo denna beqväma utväg att sluta den gamla thronstriden, hade ej bättre lycka.|152| Från Tyskland omtalas icke mindre än fem, hvaribland kon. af Ungern, kejsar Ferd. III:s tredje son. Från Spanien lät kon. Filip IV höra sig före, först för sig sjelf, sedan för sin naturlige son, prins Juan d’Austria. Likaså kom anbud från en prins af Portugal och från Ungern af furst Ragotczky. Ändtligen visade sig sig engelske kronprinsen Carl, sedermera Carl II, hugad att förena sitt öde med den sv.svenska prinsessans. Så sällsama frukter buro G. A:s, Banérs, Torstensons segrar, dock icke minst det beröm, hvaraf hela Europa var uppfylldt vid ryktet om den nordiska prinsessans utmärkta egenskaper. – Sällan har ock någon prinsessa blifvit af ryktet så flitigt bortgiftad. Utom alla dessa friare, försäkrade man, än att rikskanslern Ox. bestämt Kristina till gemål åt sin son Erik, än att drottn.drottningen var i hemlighet förlofvad, kanhända gift med sin gunstling Magnus Delag. – tilldess att båda dessa herrar, för att göra slut på ryktena, gifte sig trädde i äktenskap på annat håll. Och slutl.slutligen var det i Sv. och Fd en allmän tro, liksom en allm.allmän önskan, att drottn. fröken Kjerstin var förlofvad med sin kusin Pfaltzgrefven Carl Gustaf.

7 RepetitionRepetition 11/3 69. Christina Friarne Folket. Missnöjet. 1644–50.

8 Sistn.Sistnämnda rykte var det enda som hade någon grund; C. G. och Krist. hyste vänskap, om icke mer, för hvarandra från barndomen och hade under deras glada barndomslekar på Stegeborg hade verkl.verkligen gifvit hvarandra ett löfte, om hkethvilket prinsens föräldrar trol. ej voro okunniga. Hon hade ändrat tänkesätt, och hjertat, ifall det någonsin varit rätt varmt, hade nu hunnit svalna. Hon värderade sin kusin, blott icke som friare, och brukade gycklande kalla honom den lille borgmästaren. Ständerna och rådet, bekymrade öfver rikets framtid och den ovissa thronföljden, hade gång efter gång uppmanat den tjuguåriga drottningen att välja sig en make, och hvarje gång hade hon svarat med undflykter. 1648 om sommaren fattade prins Gustaf mod och företog sig att formligen fria. Det var d. 15 Juni – han har sjelf beskrifvit detta uppträde. Drottn. svarade vänligt, att hon ville hvarken gifva eller betaga honom hoppet; hon ville endast försäkra, att om hon någonsin beslöte sig att träda i äktenskap, så blefve det icke med någon annan än honom, och gifte hon sig ej, då skulle han blifva hennes efterträdare.|153| Under mycken förlägenhet svarade den annars så hjeltemodige fursten, att han begärde icke kronan, utan hennes person, och finge han ej henne, ville han nöja sig med ett stycke bröd och aldrig se Sv. mera – hvarpå drottn.drottningen svarade spetsigt att detta var lemma starten fanfaronadkommentar och ett stycke ur en roman: Vår Herre hade ej skapat prinsen att sitta på sin faders gods, utan till något högre. Hon kunde ej anse sig bunden af det löfte hon gifvit i ungdoms oförstånd. – Prinsen genmälde, att han ej ville lefva den dag, då han efter drottningens död skulle vara i dessa herrars händer, med dem skulle han aldrig komma till rätta och ville ej heller söla sina händer i deras blod. – Drottn. svarade, att detta skulle hon nog förekomma och hoppades att genom C. G:s person afvända all oreda. – Samtalet är betecknande både för Kr. och hennes efterträdare. I hennes förslagna hufvud Hennes afsky för giftermål var utan allt tvifvel uppriktig och härledde sig af dubbla motiver: Hur skulle hon, som satte sin ärelystnad i att beherrska allt och alla, någonsin vilja böja sin vilja under en annans? Och huru skulle hon, somsvårtytt så d som blygdes för sitt kön och så djupt föraktade en qvinnans pligter dygder, en qvinnas försakelser, någonsin vilja underkasta sig en makas, en moders pligter? Än mer: huru skulle entt karakter hjerta, som icke i dess lemma startlönligakommentar djup dåmera afspeglade någon annan bild än hennes egen, någonsin kunna uppfyllas af sann kärlek? Ur denna synpunkt innebär hennes afslag förtjensten att vara ärligt, och Krist. – det må sägas till hennes beröm – var för stolt att lemma startskrymtakommentar.

9 Det var icke heller toma ord, när hon ingaf C. G. hoppet om Sv:s krona efter henne. Denna krona begynte att tidigt att trycka hennes friborna panna. Det tvång hon för dess skull måste underkasta sig besvärade och plågade henne: alla dessa tvistor med ständer och råd, allt detta mäklande om rättigheter och pgarpengar var henne motbjudande; att deremot, fri och obunden, egna sig åt vskapervetenskaper och konster, att, omgifven af verldens beundran –|154| öfverallt buren på armarna af dess hyllning, anse hela Europa för sitt fädernesland och der i egen person uppsöka och vid sig fästa tidehvarfvets lärdaste, snillrikaste män, detta anslog på engång hennes fantasi och smickrade hennes ärelystnad. – Liksom sin fader kände hon sig tillhöra msklighetenmenskligheten och brann af begär att träda i spetsen för sitt tidehvarf, men på ett annat, friare sätt än han och med andra vapen än han. – Och när hon tillika afkastade kronans börda, var det icke ett nytt blad i hennes äras krans, att hon dermed gaf åt Sv. en värdig konung, en stark hand, som kunde utföra det verk, som blef henne sjelf för tungt? Sådana voro Christinas motiver. De mognade långsamt under flera år, och hon förstod att hålla dem hemliga för alla, Men när en deputat.deputation från ständerna vid riksdagen 1649 ånyo uppmanade henne att välja sig en gemål, svarade hon andra dagen i rådet med den öfverraskande propositionen att utnämna C. G. till hennes efterträdare. – Detta var endast halfva meningen. Men den var stor nog. –

 

 

    Kommentar

    Kommentar

    stycke – textställe – kommentar

    3 »om de vore komne att kasta kull riket.» Se Geijer, Svenska folkets historia. Tredje delen (1836), s. 451. Citaten i följande stycke från samma bok.

    3 patronats rättigheter rätt att tillsätta kyrkoherdar.

    4 besöka här: anfalla.

    4 sakteligare fredligare.

    4 Englands störtade thron manade till varsamhet emot folkväldet Konflikter mellan Karl I och parlamentet ledde till inbördeskrig, kungen blev fängslad av parlamenetet lett av Oliver Cromwell och avrättades 1649.

    6 »Sv:skrona en vacker flicka.» Topelius återger uttalandet i ett missvisande sammanhang. Geijer uppger att Kristinas yttrande »kärleken brinner ej nödvändigt för en enda: en krona är en vacker flicka» tillkom som svar på en förmodan att Karl Gustav inte skulle gifta sig alls om han inte fick Kristina (Svenska folkets historia, Tredje delen, 1836, s. 467).

    6 för att smickra en Turandots egenkärlek prinsessan Turandot är huvudperson i en ursprungligen persisk saga, som sedan fått spridning i Europa och orienten. Bl.a. Schiller skrev ett skådespel på basis av sagan.

    8 en fanfaronad inbilskt prat.

    8 lönliga hemliga.

    8 skrymta hyckla.

    Faksimil