Sextonde Föreläsningen. 30/10 63

|146||626|

Sextonde Föreläsningen. 30/10 63.

1 När kung Kristofer lemnade gick ur verlden i Jan. 1448, efterlemnade han sin unga, och 17åriga sköna och drottning, Dorothea af Brandenburg, men inga barn. Danskarne skalladesammankallade då ett allmänt valmöte för alla tre rikena, men när föga gynnsama tidningar inlupo från Sverige, erbjödo dåe kronan åt hertig Adolf af Slesvig, i hopp att derigenom återförena hertigdömet med danska kronan[-]oläslig handstil Men hHertigen vägrade och föreslog i stället sin 232 årige systerson grefve Christian af Oldenburg, som son af grefve Didrik den lycklige. Han då blef Dmks konung, mot det att han underkastade sig den handfästning danske herrarne föreskrefvo honom och den 1 Sept. 1448. Till vilkoren hörde äfven att han skulle förmäla sig med sin företrädares enka, för att bevara åt kronan hennes lifgeding. Och då båda kontrahenterne i denna förbindelse, båda unga, kloka och lefnadsglada, ingenting hade att invända deremot, firades förmälningen i shgsammanhang med kung Christians kröning i Oktober 1449. Från detta par härstammader dent ännu regerande Oldenburgska huset i Dmk, vigtigt i nordens historia icke blott derföre att detta hus i tre leder bar alla Skandinaviens tre kronor och vid samma tid gaf beherrskade Fd, utan äfven derföre att från samma hus härstammar Rds nu regerande kejsaredynasti, hkenhvilken bär i våra dagar bär Fds storfurstliga krona.

2 »Kungafadern, gamle kung Christiern», som han kallas af danske häfdatecknare, blef sålunda oförmodadt upphöjd från en obetydlig landsgrefve till stamfader för ett af nordens mest blomstrande konungahus. Han var en ståtlig riddare af kämpagestalt och begåfvad med en så sällsynt kroppsstyrka, att han kunde på rak arm lyfta en man i harnesk från marken, och svänga honom öfver sitt hufvud och nedsätta honom på den motsatta sidan. Det sägs, att när han knöt sin hand, kunde han knäcka hasselnötter mellan fingrarna. Uppfostrad vid hertig Adolfs och kejsar Fredrik III:s hof, var han väl förfaren i alla ridderliga öfningar, kunde vid tornerspelet lyfta hvarje riddare ur sadeln, – var en skicklig fältherre, dessutom godmodig, höfvisk och vänsäll mot alla, frikostig ända till slöseri, en redlig, verksam, och fredsälskande furste, i hvars fulländade uppfostran den tiden anmärkte endast en ganska vigtig brist, och det var att han ej kunde latin.

3 RepetitionRepetition 16/4 67. Magnus. 7 kapeller. Kaniker 6–10. Messor. 7 kanoniska. Processioner. Landskyrkor. Nådendal 1438. Skolor. Aflat. Resor. – Altaren. Politik. Konungar. Jerusalem. Enskilda dygder. 1452: 95 år.

|147||627|

4 Sådan var den man, som nu uppträdde för att täfla om nordens kronor, och mot honom stod en annan lysande gestalt, icke mindre än han ansedd för blomman af den tidens ridderskap, den rike, sköne och stolte Karl Knutson, ättling af Sveriges äldsta och ädlaste adeliga slägt, som räknade sina anor från Erik den heliges fader Jedvard Bonde och sålunda var befryndad med både helgon och konungar. Mellan dessa båda lysande riddare, den ena representerande Dmks, den andra Sveriges intressen, kunde en strid icke länge uteblifva, och denna strid gällde Sveriges och Norges throner.

5 VidDet var i Wiborg K. Knutson mottog underrättelsen om kon. Kristofers död befann sig Karl Knutson i Wiborg och tillika tidningar att partierna i Sthm rustade sig till en strid om kronan. Vid den tiden hade slägten Oxenstjernaorna uppstigit till stor makt i Sverige, och, men räknade på engång tre betydande män och stämplade efter kronan, men då dene ej ännu faunno sig nog mäktiga att bestiga thronen dertill, förbaundo dene sig med Wasarne att upprätthålla unionen. Bröderne Bengt och Nils Oxenstjerna valdes till riksföreståndare, under det att den ärelystne och ränkfulle mäster Jöns Bengtson O., ännu helt ung, erhöll erkebiskopsstolen i Upsala. Deremot höllo Bonde och Bjelkeslägterna med K. Knutson, hkenhvilken dessutom nu hade ett stort parti för sig både bland adeln och folket.

6 Fyra månader dröjde K. Knutson i Wiborg, innan han ansåg sin tid vara kommen. Då seglade han på våren pingstdagen 1448 till Sverige, beledsagad af 800 riddare och svenner – allt hvad Fds adel då hade utmärkt och lysande. Med honom följde hans älskade gemål Catharina, som delat hans öden i Wiborg och der skänkt honom flera barn arfvingar – de hade inalles nio – och det är sagdt om dessa makar, att ingen kunde minnas sig ha sett minsta skymt af missnöje dem emellan. »Af alla de fruar man kan leta, skall man aldrig skönare qvinna veta.» Under resan hände sig, medan flottan låg för motvind vid en ö – man vet ej hvar vesterom Wiborg – att han Herr Karl fick ett bref från priorinnan vid nunneklostret i Kalmar. En af systrarna hade vid jultiden haft en uppenbarelse, att han nästa år skulle väljas till konung; men derest han vägrade att foga sig efter denna Guds vilja, skulle han hemsökas med de svåraste straff. Herr Karl, säges det, visade sig i början häpen deröfver, men van vid under och spådomar, fann han sig i sitt öde, och på hans följeslagare förfelade uppmaningen icke sin verkan.|148||628| Och så kom flottan d. 23 Maj lyckligen till Sandhamn. Nu hade riket alltsedan K. Knutsons tid varit svårligen hemsökt af pest, missvext och hungersnöd, och våren 1448 hade dittills varit torr och blåsig, men s. d.samma dag KHerr Karl intågade i Sthm, föll ett uppfriskande regn, som återgaf landtmannen ho modet, och detta regn bidrog ej litet att styrka folkets tro på Herr Karls lycka. Biskopar, adel och allmoge voro nu i Sthm samlade till konungaval,. och mMisströstande om utgången, ville riksföreståndarne uppskjuta valet, tilldess att Dmks och Norges sändebud hunnit anlända., och erkebiskopen reste bort, i den tro, att honom förutan kunde intet företagas. Men folket ropade högt att med valet ej skulle längre förhalas, och så skedde i St Gertruds gillestuga i Sthm, att Karl Knutson d. 23 Juni 1448 blef af 710 valherrar korad till konung med 632 röster mot 8. Hvarpå folket med stor glädje tågade upp till Storkyrkan att sjunga te deum. Derefter begaf sig kung Karl till Upsala, der han d. 29 Juni blef krönt i domkyrkan, och red på »rätter Äriksgata». rättsyles, såsom den gamla seden bjöd. oOch var han den siste inf.infödde svenske konung som efter gammal sed blef korad vid Mora sten. Men ingen kröningsgärd ville konungen upptaga af folket, utan det berättas, att han på egen bekostnad undfägnade allt folk i Sthm af hvad han medfört »från det goda landet Finland». 33 riddare – Karl VIII – egentl. Karl II. – Kalm. Union.

7 Icke långt derefter blef Karl Knutson år 1449 krönt till Noriges konung i Trondhjems kyrka, »emedan – sade Norrmännen vackert»svårläst p.g.a. strykning – Sv. och Norige af ålder i sämja och kärlek tillsammanvarit. Gud hafver dessa riken så landfast sammanfogat ändalångs hvart vid annat. Skulle de nu åtskiljas med tvedrägt, som Gud förbjude, så vore det otaligt folks förderf i båda riken. Thy är der ingen vån till, att dessa riken skola någon tid i tvedrägt åtskiljas med vår vilje.»

8 Så hade ödet med en du nu inlöst sina spådomar med en dubbel två k kronaor på Karl Knutsons hufvud. Men det dröjde icke länge, innan den gifmilda lyckan tog sina gåfvor igen och denna ena kronan fo förlorades, och medan den andra blef ganska tung. Orsaken dertill var adelns afund, presternes makt, folkets vankelmod|149||629| och Karls egen brist på de regentegenskaper, som fordrades för att tygla eller försona så många elementer till söndring och missnöje. – Från en lys. partichef etc.

9 Emellan de båda unga och ärelystna konungar, som hkahvilka nu styrde nordens riken, utbröt snart den fejd, som var lätt att förutse. Första anledningen blef den gamle halstarrige kung Erik, som då ännu satt qvar i sitt gamla röfvarenäste, Visborg, på Gottland. Lika vigtig för Dmk, som för Sv., hvilket Gottland af ålder tillhörde, bar kallades denna ö ej utan skäl »Östersjöns lås». Kon. Karl sände nu en trolös höfding, Måns Gren med en flotta att underlägga sig Gottland. Ön och staden Wisby intogos, men kon. Erik höll sig i borgen och hade liksom räfven två utgångar från sin kula. Han gräfde neml. en underjordisk gång från slottet till stranden,. Nära att blifva uthungrad, fick han på denna väg genom lönngångensvårtytt proviant och undsättning af danska skepp, och när sedan Danskarne visade sig med en stor flotta, öfverlemnade Erik sig sjelf och slottet i deras våld; hvarpå kung Christian i egen person öfverföll Sv.Svenskarne i Wisby, slog dem och underlade sig hela ön. – Lika hastigt som Gottland, vanns och förlorades äfven Noriges krona. Kung Chr:s anhängare arbetade lyckades få ett parti på sin sida, Carls egna utskickade förrådde hans sak, ochsvårtytt så blef der ett möte mellan 12 sv.svenska och danska herrar i Halmstad d. 5 Febr. 1450, der det beslöts att Kalmare Union skulle äga bestånd och att den af de båda konungarne, som öfverlefde den andra, skulle styra båda rikena. Tillika ingingocks med de förrädiske sv.svenska herrarne det hemliga vilkor, att Karl skulle tvingas hädanefter bortgifva län endast med rådets samtycke afsäga sig rättigheten att af- och tillsätta läntagare, följaktl. göra den mäktiga länsadeln oberoende af konungen. Vid detta möte var biskop Magnus från Fd närvarande och råkade i stor samvetsoro, om han borde bryta sin trohetsed emot Karl eller sin tysthetsed till de sammansvurne. Men grånadesvårläst p.g.a. överskrivningd i ära, ville Fds nittioårige patriark icke fläcka slutet af sin lefnad med|150||630| ett förräderi mot sin konung; reste derföre till Karl och yppade för honom alla ränkerna. Karl vredgades, men vågade icke öppet bryta med sina mäktige fiender. Länsrättigheten behöll han och fråntog någre bland förrädarne deras slott och embeten; men sedan han på mett nytt möte i Kalmar förgäfves vädjat till påfven, nödgades han afsäga sig Norge, och åtta månader efter Karl K:s kröning i Trondhjem, lät motsatta partiet der kröna hans medtäflare kChristian till konung af Norige.

10 Nu hade redan således kung Christian redan tillfogat sin motståndare tvenne djupa sår, hade fråntagit honom Gland och Norige, och kriget mellan konungarne utbrast i full låga. Danskarne härjade Sv:s södra gräns, och vintern 1452 bröt kung Karl med en stor krigshär af 40000 m: baner in i Skåne, som grufligen ödelades. Denna här åtföljdes af 20 på slädar dragna kanoner, det första fältartilleri, som omtalas i Sverige. Följande år bröt danska konungen in i Vgöthland, och en dansk flotta hotade Stockholm. Båda anfallen afslogos,. dDen sv.svenska hjelten Thord Bonde, konungens kusin, höll länge Danskarne i tygel vid gränsen. Men iIngenting af vigt blef uträttadt, men landet förhärjades, folket knotade. Så fortfor kriget år efter år. Härpilen gick genom landet, folket uppbådades hvarje år och tyckte detta vara både kostsamt och tröttsamt. Tillika inträffade svåra allmänna olyckor: år 1450 hade pesten härjat i landet, och år 1455 kom den tillbaka med en så stor våldsamhet, att i Sthm dogo inom kort tid 9000 mskormenniskor, – bland dem äfven den väna, af alla älskade drottning Catharina, som af konungen blef med stor ståt blef begrafven i Wadstena kyrka. Alla deras 4 söner hade dött uti unga år. Af de 5 döttrarna qvarlefde 3. Tvenne En af dem, fröken Birgitta, lät konungen viga till nunnora i Wadstena kloster och stod vid detta tillfälle sjelf framför altaret, klädd i sin kungliga skrud purpurmantel, guldbälte, kronan på hufvudet samt riksäpplet och spiran i sina händer och sjungande till församlingen evangelium och Deus Vobiscumspråk: latin. De två unga nunnorna buro guldkronor,. som Dessa togos från deras hufvuden, och utbyttes mot den sv deras har långa hår klipptes af, och deras furstliga skrud utbyttes mot doket och slöjan.|151||631| Likasom för att än engång visa dessan unga prinsessoran all denna verldens herrlighet, hkenhvilken de hon nu gingock att afsäga sig, firades lät firadese konungen på samma gång i Wadstena riksmarsken Thord Bondes bröllopp med jungfru Iliana Tott. Allt hvad Sverige hade ädelboret och lysande var der med stor prakt och höfviska later församladt,. Fruar och mör fingo visa sitt snille original: » – och sina »seeva later.» (Siivospråk: finska, säflig) och som bevis på kung Carls stora rikedomar omtalas, att gästernere serverades på 1400 silfverfat, utom otaliga andra klenoder af guld och silfver. Prinsessan bar dervid guldkrona och furstelig skrud; men när hon sedan af sin fader framleddes i klosterkyrkan och mottogs lemnades i abbedissans hand, afkläddes henne kronan och skruden, håret afklipptes och hon omhöljdes med brigittinerordens gråa dok och slöja. ? Detta som tidskarakteristik. – Wadst. Klosterkrönikana, som utförligt beskrifver denna tilldragelse, tillägger att prinsessan dervid hvarken visade stolthet, löje l.eller sorg, utan mycken fasthet och försakelse. Med henne mottogo fyra andra adeliga jungfrur doket, bland dem en Margaretha Wasa och en Helena Wiwaasta, hkethvilket namn synes vara finskt och möjligen tillhörde någon af de adliga f.finska familjer som följt Karl Kn. från Wiborg. – Om Karl K:s andra döttrar vet man blott, att en af dem Magdalena blef förmäld med Ivar Axelson Tott, hkenhvilken vi snart återfinna i Fds historia. I sitt första gifte med Brita Bjelke ägde konungen en dotter Christina, som blef gift med Erik Gyllenstjerna, och på grund häraf lät sedermera kung Carl XII år 1704 utkräfva till förmån för ätten Gyllenstjerna så till kapital som ränta ett lån, hkethvilket staden Dantzig mottagit af Karl Kn. under hans sednare landsflykt i denna stad.

11 Om Karl Kn. säges det, att han var höflig i allt, utom i penningefrågor, och man hade mycket att säga, icke om den gifmildhet, hvarmed han utströdde sina rikedomar, utan om det sätt, på hkethvilket han samlat dem. Möjligen får något mycket af dessa oblida omdömen tillskrifvas hans många fiender. Säkert är, att hvarken hans påstådda svaghet för penningar, eller afunden öfver hans rikedomar, eller adelns ränker och herrsklystnad, eller folkets obeständighet eller slutl. Danskarnes stämplingar|152||632| skulle ha förmått att störta honom från thronen, derest han icke utsträckt sin hand efter ett pre kyrkans rikedomar. År 1454 hade han neml. begynt anställa en räfst med sådana kyrkogods, som tillförene lydt under kronan, men sedan mot lag blifvit slagne under kyrkan; och då han tillika vågade fordra en inskränkning i rättigheten att testamentera till kyrkan, samt att adelsmän, som ingingo i andliga ståndet, derförinnan skulle afsäga sig deras fasta egendom till förmån för slägten, råkade presterne i raseri harnesk. Räfsten måste afbrytas, men Karl hade visat sitt sinnelag och kunde en annan gång blifva farlig för kyrkan. Nu var Karl var heller ingen vis klok och lycklig fältherre. Sedan derföre hjelten Thodrd Bonde fallit för en lönnmördares hand, vunno Danskarne öfvertaget, intogo Öland och belägrade Kalmar. Karl skyndade att mot dem och gaf sin gamle, fyra gånger förut upproriske och fyra gånger åter med dyra eder förlåtne fiende erkebiskopen Jöns Bengtson uppdrag att samla krigsfolk i Upland. Detta tillfälle begagnade den förrädiske prelaten att för femte gången bryta den tro och lydnad han med så de dyra eder han svurit sin herre och konung. Biskop Jöns uppslog på Upsala kyrkodörr ett bref, hvari han uppsade konungen all tro och lydnad, gick så upp i domkyrkan, klädde af sig sin biskopliga skrud framför St Eriks skrin och lofvade »att ej påtaga denna skrud förr än lag och rätt åter blefvo gällande». Derpå iklädde han sig sitt harnesk, satte hjelm på hufvudet, band svärd vid sidan, och tågade ut med sin här, tog Karls fogdar till fånga och plundrade hans gårdar. Då Karl erfor detta och att erkebiskopen stämt Dalkarlarne till Westerås, skyndade han dit, men blef under vägen i Strengnäs öfverraskad och slagen af biskopens folk samt nödgades, sjelf sårad, fly undan till Sthm. Här lät han afbränna malmarne och redde sig till försvar, men när erkebiskopen snart derpå drog fram att belägra staden och Sthms borgare ej voro att lita på, beslöt konungen fly ur riket. Lät så gömma en del af sina skatter|153||633| i Svartbrödraklostret och steg den 24 Febr. 1457 med desina öfriga skatter ombord på ett skepp, som seglade till Dantzig. Här blef han väl emottagen både af den rika hansestaden och af pålske konungen; men alla hans protester emot de sv.svenska herrarne blefvo utan påföljd. Liksom alla i lyckans dagar täflat om hans ynnest, så såg han sig nu för andra gången af alla öfvergifven i olyckan, och detta fall var djupare än det första. O Slottshöfd. Erkebiskopen intog Sthm och skickade Karls tvenne qvarlemnade döttrar utan barmhertighet midti vintern på en skuta, som förde dem öfver till Pommern, hvarifrån de sedan reste till sin fader i D.

12 Karls nioåriga regering hade varit för mycket orolig, för att riket af den kunnat hafva någon större inre båtnad. Det vigtigaste var, att mMedan förut nästan idel utländskt mynt varit gångbart i riket, lät Karl Kn. anställa inrätta egna myntmästare i Sthm, Åbo och Söderköping samt förordnade upplifvade en gammal förordning, att för hvarje 40 marks värde köpmännen införde i varor, skulle de införa en mark lödigt silfv.silfver, att säljas till myntet.

13 Nu återkallade erkebiskopen de af Carl landsförviste förrädarne och lät titulera sig sjelf »Sveriges rikes furste och föreståndare». Så starkt var då redan hatet mot Danskarne, att biskop Jöns i början måste lofva adel och bönder att ej inkalla kung Christian. Men ord och löften hade redan längesedan fallit i vanpris, och Sv.Svenskarne blefvo storligen förundrade, när vid pingsttiden samma vår 1457 en dansk flotta kom inseglande i Sthms skärgård och kort derefter midsomm.svårtyttdagen ettn tåg af skara sjungande gråmunkar och nunnor kom intågande från Malmen, åtföljdt af kon. Christian med hela hans blänkande hofstat. Erkebiskopen, som inkallat honom i riket, mottog honom vördsamt vid porten, – öfverlemnade åt honom slottets och stadens nycklar samt ledsagade honom sedan till Upsala, der Christian I den 29 Julni 1457 blef af förrädaren – som nu återtagit sin biskopliga skrud – krönt till Sveriges konung. Derefter hyllades denne, den andre tredje Unionskonungen, vid Mora stenar. Gåfvor och löften sparades icke – i Sthm var riddareslag, fester och lekar under 8 dagars tid – och säger Rimkrönikan: »Somligakonsekvensändrat/normaliserat logo och somliga fällde tårar.»
»Soml.konsekvensändrat/normaliserat voro glade, soml. greto så svåra.»

14 RepetitionRepetition. 25/4 67. Christian I. Dorothea. Oldenburgska huset. Täflan. – Oxenstjernor. Wasar. – Bonde. Bjelke. Carl Knuts. – Katharina 800 riddare. – 23 Maj 48. Vald 23 Juni: 62 af 70. Krönt. – Trondhjem. Gottland. Norige. Halmstad: Magnus. Krig. Pest: 1455. Öland. Kalmar. J. Bengtson. – Dalkarlar. Dantzig 24 Febr. 1457. Nioårig regering. Mynt Christian krönt 29/7 57.

|154||634|

15 Karls flykt gjorde segern lätt för hans fiender. Skillnaden, säger en dansk förf.författare, var den, att Dmks råd och folk voro lika villige att bistå sin konung, som Sv:s råd och folk voro villige att förderfva sin. Ingenstädes försöktes ett allvarligare motstånd. Kon. Christian skyndade att på det kraftigaste befästa kyrkans rättigheter och mottog följande året, på en skomstsammankomst i Skara af alla tre rikenas utskickade deras gemensama försäkran om thronföljden för sin hans son Johan, den sedermera af Sv.Svenskarne s. k. konung Hans. Men en rättegång anställdes mot K. Kn:son, hkenhvilken af sina ovänner dömdes att som landsförrädare mista alla sina ägodelar i Sv. och Fd.

16 Från den dagen var det erkebiskopen, de öfriga Oxenstjernorna och deras anhängare, som styrde riket. Och – heter det i krön.krönikan – riket landet stod under K. Ch. väl med det första. Man hade åtmistone ett ögonblicks ro att bota de förra fejdernas sår. Christian var hvarken en oduglig eller elak regent; men lika litet som Karl Kn. vara han vuxen det medlarekall mellan tre rivaliserande folk, som Unionen i dess verkl. mening kräfde af sina konungar, och derföre blefvo söndringselementerne äfven honom öfvermäktige. Dent inrotade sv.svenska misstroendet sökte anledningar till klagomål, – fann några många – inbillade sig finna än flera och diktade resten. Första oviljan väcktes emot de återkallade landsförrädare Måns Gren och Thure Bjelke, hkahvilka fört afvog sköld mot sitt fädernesland och likväl nu blefvo öfverhopade med sysslor och hedersbetygelser. – Det andra Nästa klagomål gällde kung Kristians girighet. Det sades Han behöfde penningar – och mycket pgrpenningar – för att efter 1459 inlösa Holstein åt Danmark. Det berättades snart, att han begynte låna pgrpenningar af sina undersåter, men någon återbetalning kom icke i fråga. Så snart han hörde talas om de skatter Karl Kn. qvarlemnat gömda i dominik. klostret i Sthm, lät han strax borttaga dem 16000 mark. i klostret. – och då ryktet förmälde att än flera skatter voro gömda på andra ställen, delät konungen på flera ställen genombryta murarna af Sthms slott, undersöka bottnen uti Norrström och t. o. m. slå sönder en af kopparkulorna, som prydde pelarne vid slottsportentornetsvårtytt– – tre elementer – spåqvinna från Dk – för att med flögrönn och slagruta uppsöka jordagods – »Bottenlös taska.» Plundrade Sthms slott: fönster, grytor, kittlar, förg.förgylld tornspira.