1 1840, detta år så rikt på minnen och förhoppningar, och från hvilket, enligt all sannolikhet, framtiden kommer att räkna en ny epok i det Finska folkets culturhistoria, har, såsom bekant, inom litteraturens område framkallat åtskilliga företeelser, hvilka förtjena att med lifligt intresse omfattas. Till dessa har Professoren CollegieRådet Grot, såsom utgifvare af Calender till minne af Kejserliga Alexanders Universitetets andra Secularfest, lemnat ett nytt bidrag, intressant ej blott genom sitt innehåll, utan äfven genom föreningen af de till språk och nation för hvarandra främmande talenter, hvilka härtill medverkat. Denna Calender, hvilken, förut offentliggjord i Rysk drägt, numera framträdt äfven i Svensk, är dedicerad till Hans Kejs. Höghet Thronföljaren, Universitetets Canceller, och utgör frukten af den öfverenskommelse, som den 19 Julii 1840 vid en gemensam middagsmåltid ingicks af några härvarande Finska och Ryska litteratörer. De häruti inflytande uppsatser, nio till antalet såsom sånggudinnorna, äro undertecknade af några den Finska och Ryska Litteraturens mest fredade namn och äro dessa namn värdiga. Den till ordningen första bland dessa uppsatser. Minnen af Alexanders Universitetet, af Utgifvaren, innehåller, ehuru måhända egentligen ämnad för Ryska läsare, en äfven för våra med ämnet förtroligare landsmän underhållande skildring af det Finska lärosätets uppkomst, utveckling och närvarande skick. Utom hvad egentligen rörer Universitetet, ingår häruti en framställning om poesin vid Aura, om Kejsar Alexanders besök i Åbo, om Åbo brand, om Helsingfors och Jubelhögtidligheterna, vidare en dikt på Finsk runometer, hvaruti Wäinämöinen, sammanträffande med Bojan, Brage och Apollo, besjunger det Finska fosterlandets uppblomstrande lycka och Vetenskapens framsteg, hägnade af milda Furstehänder, samt slutligen en önskan att Universitetet måtte samla en lysande rad af nya minnen till 1940 års Jubelfest. – Rörande äro den älskeliga Franzenska lyrans toner i Resan till Jubelfesten 1840, den dernäst följande uppsatsen.
»Lik de sju, som ur sin långa dvala
Vaknade att se en annan tid,
Annat slägte, andra hus och seder,
Annan ordning, annan Öfverhet,»
3 stod den gamle kärleksfulle skalden på Auras nya stränder och kände intet, intet mer igen! Härjade voro de kära ställen, de dyra minnen från en fjerran tid, dem hans ungdom älskat; allt var så nytt, så främmande, och fullt af vemod dröjde ögat vid det tempel, »från hvilket alla nio systrarne försvunnit.» Men skalden lemnade Åbo, snabbt slogo virststolparna med sina hvita taflor förbi och fjerran bakom skogen glänste, »lik den molnstod, som för Israel syntes vid den helga offerhyddan»,konsekvensändrat/normaliserat det nya templets torn i Helsingfors. Då möter honom en sång, »lik den af vårens fåglar»,
|35 2|
Ȁr det mig den helsar? Denna ungdom
Känner icke mig, som lemnat landet,
Innan den blef född.»
5 Men de kände honom, dessa ynglingar; han var dem kär från deras barndomsdagar,*)Vid det oförgätliga tillfälle, då den studerande ungdomen mötte Franzén vid Thölö, yttrade talaren: »då den nuvarande generationen vexte upp, hörde den vid sin vagga sånger af en underbar ljufhet. Dessa sånger vexte i deras barnasinnen tillsammans med deras faders böner och deras moders välsignelser. De visste icke då hvadan sångerna kommo, som rörde dem så djupt. Men de vexte upp och blefvo ynglingar, de lärde känna sångaren då, och intet namn blef för dem mera kärt och ljuft än Franz Michael Franzéns.» de hade längesedan med hans namn förbundit fosterlandets ära och sångens ljufvaste minnen; för honom slog det Finska hjertat i deras barm med varmaste kärlek. Kort efter detta vackra möte med »landets blomma»,konsekvensändrat/normaliserat anländer Skalden till Helsingfors. Han beundrar dess ordning och regelbundna konst, och »de stora gator, som visa fjerran vid sitt slut det öppna hafvets hvita seglar, och gröna stränder.» Han följer med folkströmmen; allt är främmande, droschkor och spann, tungomål, klädedrägter – allt. »Är det i Petersburg jag vandrar?» Men nej, der är ju den blå kupolen, »som stiger upp från torget
»Lik en luftballon; och lik gondolen,
Som är än wid jordens yta fäst,
Synes templet ärna upp i skyn
Rädda sig ifrån en fåfäng täflan
Med de tvenne på dess sidor ställda
Präktiga palats.»
7 Under Esplanadens skuggor möter Skalden sin hädangångna dotters son och snart derpå en gammal vän, som ledsagar honom till »Alexanders Universitet»
»I det stora huset der. Hvad mönster,
Om det inre i harmonisk skönhet
Svarar mot det yttre!»
9 »Var det ej, frågar han, liksom en ödets spådom, att dess stiftarinna, såsom lärdomens beskyddarinna i Rom, nämnde sig Christina Alexandra?» Och i det höga templet sjunga de nio ifrån höjden: »Hell Christina Alexandra!» Sist beder Skalden att
Ȁfven Ryss och Est med Svensk och Finne
Låta glas och röster sammanklinga
I den önskan, att de alla fyra
Mötas må i tankens fria verld.»
11 Denna okonstlade, milda, kärleksfulla teckning hör måhända till de älskvärdaste, som slutit ur den berömde Skaldens penna. Om en släkt af vemod andas öfver dessa täcka, lugna taflor, så är det endast höstvindens sakta suckar öfver förgångna vårars blommor. Och hvem vågar tadla det vördnadsvärda, stora, varma Skaldehjertat för en sådan suck? – 3) följer: Finland i de Ryske Skaldernes sånger af P. Pletnef, i brefform. Förf. anför fragmenter ur åtskillige berömde poeters arbeten, såsom Baratinskij, Batjuschoff, Davidoff, hvilka alla som militärer någon tid vistats i Finland, samt Dershavin, Shukoffskij, Jasikoff och Puschkin, i hvilkas dikter Finland och Skandinavien omnämnas. Förf. erkänner sjelf att har anförda teckningar äro mera poetiska än trogna, men förtjenar hos Finske och Svenske läsare tacksamhet för de vackra bidrag han lemnat till kännedomen om den Ryska sköna litteraturen, som hos oss är för det mesta en terra incognita ännu. 4) Några dagar i Lappland af M. A. Castren, innehåller några anmärkningsvärda skildringar af Förf:s resa derstädes sommarn 1838, samt drag af Lapparnes nationallynne, sedvanor och traditioner. 5) Huset omöjligt att kringgå, en fornsägen af Furst W. Odojevski. – 6) Om det Finska Nationallynnet af J. E. Öhman, en uppsats, hvilken om den äfven för Finske läsare innehåller hvarken synnerligen nya eller djupa åsigter, förtjenar loford för sin klarhet och till någon del för sin trohet. Åtskilligt af vigt, som kunnat få rum, har förf. likväl förbigått, exempelvis den så genomträngande religiösa tendensen i det Finska folklynnet, hvilken förtjenat att utvecklas med större utförlighet, än här skett. – 7) Är Macbeth en Christlig tragedie? af J. L. Runeberg. Utgående från en teckning af den Christna verldsåsigtens och konstens brytning mot den antika, bejakar förf. denna fråga med glänsande klarhet och slutar med dessa ord: »Jag har aldrig läst Macbeth utan att stadna vid denna tanke: hvad båtar det menniskan om hon förvärfvar hela verlden och dock tager skada till sin själ! Denna suck, en suck ur Christendomens innersta bröst, är lifvet i Macbeth.» – 8) Om Litterär Samvetsgrannhet, i brefform af Grefve Wl. Sollohub. Förf. prisar den Finska poesin för dess nationalitet och litterära samvetsgrannhet och uppgifver såsom den sednares grunder: arbetsamhet, tålamod, anspråkslöshet och sedlighet, hvarefter Förf. anmärker »att man i hufvudstädernas förgyllda förmak finner få gnistor af fosterländska ingifvelser, men deremot i Kejsaredömets sköte en outsläcklig eld af sjelfmedvetenhet»,konsekvensändrat/normaliserat och beklagar följderna af en vinningslysten journalism, som vunnit insteg äfven i hans fädernesland. – Slutligen 9) Om närvarande tids poesie hos Finska allmogen, af Elias Lönnrot. Civilisationens kamp mot folkens nationalitet, hvarigenom dessa aflägsnas från naturens skönhet, återfinner förf. utmed största delen af den syd- och vest Finska kusten. I Norra Österbotten, i Savolax och Karelen framträder det genuina Finska lynnet ännu i poetiska skapelser, ehuru af nyare tendenser. Förf. föredrager den gamla runopoesien, för dess stora enkelhet och passlighet till uthållande berättelser, framför den nyare folkpoesien, äfvensom runometern framför den omvexlande och rimmade, i hvilken de mångstafviga Finska orden med svårighet och ofta stympade inpassas. Bland nyare folkdikter anföras flera prof af de omtyckta begabbelserunorna, och några andra diktarter omnämnas korteligen.
12 Öfversättningarna från Ryskan äro med berömlig ledighet och glans utförda och arbetet utmärker sig genom ett i hög grad vårdadt och fördelaktigt yttre.
*)Vid det oförgätliga tillfälle, då den studerande ungdomen mötte Franzén vid Thölö, yttrade talaren: »då den nuvarande generationen vexte upp, hörde den vid sin vagga sånger af en underbar ljufhet. Dessa sånger vexte i deras barnasinnen tillsammans med deras faders böner och deras moders välsignelser. De visste icke då hvadan sångerna kommo, som rörde dem så djupt. Men de vexte upp och blefvo ynglingar, de lärde känna sångaren då, och intet namn blef för dem mera kärt och ljuft än Franz Michael Franzéns.»
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Litteratur.
1 1840, detta år så rikt på minnen och förhoppningar, och från hvilket, enligt all sannolikhet, framtiden kommer att räkna en ny epok i det Finska folkets culturhistoria, har, såsom bekant, inom litteraturens område framkallat åtskilliga företeelser, hvilka förtjena att med lifligt intresse omfattas. Till dessa har Professoren CollegieRådet Grot, såsom utgifvare af Calender till minne af Kejserliga Alexanders Universitetets andra Secularfest, lemnat ett nytt bidrag, intressant ej blott genom sitt innehåll, utan äfven genom föreningen af de till språk och nation för hvarandra främmande talenter, hvilka härtill medverkat. Denna Calender, hvilken, förut offentliggjord i Rysk drägt, numera framträdt äfven i Svensk, är dedicerad till Hans Kejs. Höghet Thronföljaren, Universitetets Canceller, och utgör frukten af den öfverenskommelse, som den 19 Julii 1840 vid en gemensam middagsmåltid ingicks af några härvarande Finska och Ryska litteratörer. De häruti inflytande uppsatser, nio till antalet såsom sånggudinnorna, äro undertecknade af några den Finska och Ryska Litteraturens mest fredade namn och äro dessa namn värdiga. Den till ordningen första bland dessa uppsatser. Minnen af Alexanders Universitetet, af Utgifvaren, innehåller, ehuru måhända egentligen ämnad för Ryska läsare, en äfven för våra med ämnet förtroligare landsmän underhållande skildring af det Finska lärosätets uppkomst, utveckling och närvarande skick. Utom hvad egentligen rörer Universitetet, ingår häruti en framställning om poesin vid Aura, om Kejsar Alexanders besök i Åbo, om Åbo brand, om Helsingfors och Jubelhögtidligheterna, vidare en dikt på Finsk runometer, hvaruti Wäinämöinen, sammanträffande med Bojan, Brage och Apollo, besjunger det Finska fosterlandets uppblomstrande lycka och Vetenskapens framsteg, hägnade af milda Furstehänder, samt slutligen en önskan att Universitetet måtte samla en lysande rad af nya minnen till 1940 års Jubelfest. – Rörande äro den älskeliga Franzenska lyrans toner i Resan till Jubelfesten 1840, den dernäst följande uppsatsen.
»Lik de sju, som ur sin långa dvala
Vaknade att se en annan tid,
Annat slägte, andra hus och seder,
Annan ordning, annan Öfverhet,»
3 stod den gamle kärleksfulle skalden på Auras nya stränder och kände intet, intet mer igen! Härjade voro de kära ställen, de dyra minnen från en fjerran tid, dem hans ungdom älskat; allt var så nytt, så främmande, och fullt af vemod dröjde ögat vid det tempel, »från hvilket alla nio systrarne försvunnit.» Men skalden lemnade Åbo, snabbt slogo virststolparna med sina hvita taflor förbi och fjerran bakom skogen glänste, »lik den molnstod, som för Israel syntes vid den helga offerhyddan»,konsekvensändrat/normaliserat det nya templets torn i Helsingfors. Då möter honom en sång, »lik den af vårens fåglar»,
|35 2|Ȁr det mig den helsar? Denna ungdom
Känner icke mig, som lemnat landet,
Innan den blef född.»
5 Men de kände honom, dessa ynglingar; han var dem kär från deras barndomsdagar,*)Vid det oförgätliga tillfälle, då den studerande ungdomen mötte Franzén vid Thölö, yttrade talaren: »då den nuvarande generationen vexte upp, hörde den vid sin vagga sånger af en underbar ljufhet. Dessa sånger vexte i deras barnasinnen tillsammans med deras faders böner och deras moders välsignelser. De visste icke då hvadan sångerna kommo, som rörde dem så djupt. Men de vexte upp och blefvo ynglingar, de lärde känna sångaren då, och intet namn blef för dem mera kärt och ljuft än Franz Michael Franzéns.» de hade längesedan med hans namn förbundit fosterlandets ära och sångens ljufvaste minnen; för honom slog det Finska hjertat i deras barm med varmaste kärlek. Kort efter detta vackra möte med »landets blomma»,konsekvensändrat/normaliserat anländer Skalden till Helsingfors. Han beundrar dess ordning och regelbundna konst, och »de stora gator, som visa fjerran vid sitt slut det öppna hafvets hvita seglar, och gröna stränder.» Han följer med folkströmmen; allt är främmande, droschkor och spann, tungomål, klädedrägter – allt. »Är det i Petersburg jag vandrar?» Men nej, der är ju den blå kupolen, »som stiger upp från torget
»Lik en luftballon; och lik gondolen,
Som är än wid jordens yta fäst,
Synes templet ärna upp i skyn
Rädda sig ifrån en fåfäng täflan
Med de tvenne på dess sidor ställda
Präktiga palats.»
7 Under Esplanadens skuggor möter Skalden sin hädangångna dotters son och snart derpå en gammal vän, som ledsagar honom till »Alexanders Universitet»
»I det stora huset der. Hvad mönster,
Om det inre i harmonisk skönhet
Svarar mot det yttre!»
9 »Var det ej, frågar han, liksom en ödets spådom, att dess stiftarinna, såsom lärdomens beskyddarinna i Rom, nämnde sig Christina Alexandra?» Och i det höga templet sjunga de nio ifrån höjden: »Hell Christina Alexandra!» Sist beder Skalden att
Ȁfven Ryss och Est med Svensk och Finne
Låta glas och röster sammanklinga
I den önskan, att de alla fyra
Mötas må i tankens fria verld.»
11 Denna okonstlade, milda, kärleksfulla teckning hör måhända till de älskvärdaste, som slutit ur den berömde Skaldens penna. Om en släkt af vemod andas öfver dessa täcka, lugna taflor, så är det endast höstvindens sakta suckar öfver förgångna vårars blommor. Och hvem vågar tadla det vördnadsvärda, stora, varma Skaldehjertat för en sådan suck? – 3) följer: Finland i de Ryske Skaldernes sånger af P. Pletnef, i brefform. Förf. anför fragmenter ur åtskillige berömde poeters arbeten, såsom Baratinskij, Batjuschoff, Davidoff, hvilka alla som militärer någon tid vistats i Finland, samt Dershavin, Shukoffskij, Jasikoff och Puschkin, i hvilkas dikter Finland och Skandinavien omnämnas. Förf. erkänner sjelf att har anförda teckningar äro mera poetiska än trogna, men förtjenar hos Finske och Svenske läsare tacksamhet för de vackra bidrag han lemnat till kännedomen om den Ryska sköna litteraturen, som hos oss är för det mesta en terra incognita ännu. 4) Några dagar i Lappland af M. A. Castren, innehåller några anmärkningsvärda skildringar af Förf:s resa derstädes sommarn 1838, samt drag af Lapparnes nationallynne, sedvanor och traditioner. 5) Huset omöjligt att kringgå, en fornsägen af Furst W. Odojevski. – 6) Om det Finska Nationallynnet af J. E. Öhman, en uppsats, hvilken om den äfven för Finske läsare innehåller hvarken synnerligen nya eller djupa åsigter, förtjenar loford för sin klarhet och till någon del för sin trohet. Åtskilligt af vigt, som kunnat få rum, har förf. likväl förbigått, exempelvis den så genomträngande religiösa tendensen i det Finska folklynnet, hvilken förtjenat att utvecklas med större utförlighet, än här skett. – 7) Är Macbeth en Christlig tragedie? af J. L. Runeberg. Utgående från en teckning af den Christna verldsåsigtens och konstens brytning mot den antika, bejakar förf. denna fråga med glänsande klarhet och slutar med dessa ord: »Jag har aldrig läst Macbeth utan att stadna vid denna tanke: hvad båtar det menniskan om hon förvärfvar hela verlden och dock tager skada till sin själ! Denna suck, en suck ur Christendomens innersta bröst, är lifvet i Macbeth.» – 8) Om Litterär Samvetsgrannhet, i brefform af Grefve Wl. Sollohub. Förf. prisar den Finska poesin för dess nationalitet och litterära samvetsgrannhet och uppgifver såsom den sednares grunder: arbetsamhet, tålamod, anspråkslöshet och sedlighet, hvarefter Förf. anmärker »att man i hufvudstädernas förgyllda förmak finner få gnistor af fosterländska ingifvelser, men deremot i Kejsaredömets sköte en outsläcklig eld af sjelfmedvetenhet»,konsekvensändrat/normaliserat och beklagar följderna af en vinningslysten journalism, som vunnit insteg äfven i hans fädernesland. – Slutligen 9) Om närvarande tids poesie hos Finska allmogen, af Elias Lönnrot. Civilisationens kamp mot folkens nationalitet, hvarigenom dessa aflägsnas från naturens skönhet, återfinner förf. utmed största delen af den syd- och vest Finska kusten. I Norra Österbotten, i Savolax och Karelen framträder det genuina Finska lynnet ännu i poetiska skapelser, ehuru af nyare tendenser. Förf. föredrager den gamla runopoesien, för dess stora enkelhet och passlighet till uthållande berättelser, framför den nyare folkpoesien, äfvensom runometern framför den omvexlande och rimmade, i hvilken de mångstafviga Finska orden med svårighet och ofta stympade inpassas. Bland nyare folkdikter anföras flera prof af de omtyckta begabbelserunorna, och några andra diktarter omnämnas korteligen.
12 Öfversättningarna från Ryskan äro med berömlig ledighet och glans utförda och arbetet utmärker sig genom ett i hög grad vårdadt och fördelaktigt yttre.