[114]

Vid aftäckandet af
Frans Mikael Franzéns
bröstbild i Uleåborg.

Nu mulnar hösten öfver nordanländer,

Nu flyttar svalan bort från elfvens stränder,

Nu faller blad på blad från björkens gren,

Och det är långt tills våren återvänder.

|115|

5Hvi lyser då en sol i månget öga?

Hvi vexa dagens varma känslor höga?

Hvi grönskar nu det gamla Uleåborg,

Som skulle aldrig långa vintrar snöga?

Det var en moder, som i verlden sände

10En älskad son, som icke återvände,

Och hon har väntat honom hundra år;

Hon ville vänta allt till tidens ände.

Man sade henne: se din son är vorden,

En af de ypperste i vida norden;

15Han tillhör verlden, ej sin vagga mer ...

Hon svarade: han tillhör fosterjorden!

– Din son förgätit dig, han valt en maka,

Ett annat hem vill honom ej försaka;

Din son har flyttat till ett annat land ...

20– O, nej, jag vet, han kommer nog tillbaka!

– Din son är död; han nedlagt vandringsstafven,

Långt på en annan strand är han begrafven,

Och dina tårar väcka honom ej ...

– Nej, nej, han kommer åter öfver hafven!

25Och se, han kom! När hundra år förrunnit

Ur tidens timglas, sen hans barndom svunnit;

Då kom han åter, för att mer ej fly ...

Men nu i malm hans moder honom funnit.

Han kom odödlig, – kom som allt det största,

30Det ädlaste, det bästa och det första

På denna jord skall upp ur grafven stå,

Att aldrig mer förvissna eller törsta.

|116|

Allsmäktig Gud har skrifvit på hans panna

I lifvet ren det ädla och det sanna;

35Nu härjar ingen ålderdom det mer,

Nu kan ej dödens natt det öfvermanna.

Och der är återglansen af behagen,

Der andas kärlek i de blida dragen,

När från sin höjd på efterverldens thron

40Han skådar på sin stad från barndomsdagen.

Hans moderstad, som har hans linda knutit,

Hvars elf han diat, på hvars strand han sutit

Och i hvars luft han vext till Finlands fröjd,

Har honom åter till sitt hjerta slutit.

45I dag, i dag hans moder återbördar

Från vida norden, som hans minne vördar,

Från fjerran graf och flydda tidehvarf

Sin Selmas bard, hvars rykte nu hon skördar.

Och om nu tiger fosterbygdens tunga,

50Skall Merikoskis våg hans namn besjunga

Och askan af hans fäders brända gård

Bevittna det för gamla och för unga.

Fall, täckelse, och återgif i drägten

Af jernfast malm åt nya tiders slägten

55Det stora föredömet af den skald,

Som först sjöng Finlands sång i morgonväkten.

Han, han slog Finlands lyra första gången,

När Wäinös sol var än i berget fången,

Och nu, när hon befriats ur sitt band,

60Nu gläds hans ande åt den nya sången.

|117|

Nu gläds han, att här mötas hjertan alla;

Här höra tidens vågor upp att svalla,

Och tankar, splittrade i lifvets strid,

Vid denna bild i endrägt sammanfalla.

65Ja, alla, alla! Lys, o morgonstrimma,

Och grönska, strand, ännu i höstens dimma!

Tag åter, fosterbygd, ditt dyra lån,

Tag mot Frans Mikael Franzén, din son!

Z. T.