Ellidas Saltlast.

1 Ellida var det stoltaste fregattskepp i finska flottan. Höga reste sig dess smäckra toppar emot den stormiga skyn; hvar rå var så smärt, hvar vant så fint gratiös; hennes bog var kopparbeklädd som en amazon uti harnesk; hennes snöhvita segel flögo som svanor med utspända vingar öfver de blåa hafven. Hon såg ut som en sköldmö rustad till strid; en rad af hvita kanonportar utmed hennes svarta bugtiga sidor visade hotande sina tänder åt Tunis’ korsarer i Medelhafvet. Men allt detta var koketteri, ett skämt för hennes vänner, en krigslist för fienden. Ellida var en flicka förklädd till soldat; handen hotande uppå värjfästet, krigaremössan trotsigt på sned, men skalken i ögat, gropen på kind och ett litet klappande qvinnohjerta fördoldt bakom tapperhetens uniform.

2 Ty Ellidas bestämmelse var den fredliga handeln. Bakom hennes hvita styckeportar fanns icke en enda kanon, som på allvar kunnat splittra korsarens mäster. Längst uti fören dolde sig blygsamt tvenne små skeppskanoner mellan trossar och kettingar, oskyldiga redskap för salut vid högtidliga tillfällen, såsom när hon, efter årslånga resor, inlopp i hemmets hamn och med flaggande mäster bjudit redarens familj uppå fikon och äkta Madera. Men så lik var hennes tackling ett krigsskepps, att man i Gibraltar fordrat af henne örlogssalut och i Dardanellerna vägrade henne passage, innan hon legitimerat sina fredliga tänkesätt.

3 Ellida irrade vida omkring öfver hafven. Längst bort i Levanten, fjerran i tropikernas och passadernas vatten, hämtade hon lika villigt hvete från Odessa och Smyrna, som bomull från Baltimore och kaffe från Rio. Hon var en stolt flicka på hafvet; man kallade henne rank, ty man hisnade för denna höga resning och detta smärta skrof, af yppersta finska furu, som böjde sig för stormen, så att rårnas spetsar gjorde ränder i vågen. Men Ellida höll sjön der mången annan tackade sin herre och skapare, när han fick länsa undan i hamn. Jag mins henne sommaren 1835 i början af Juni i Qvarken. Det var den gladaste tid på sjön, ty natten var ljus som den klara dag och från kuster och skärgårdar for öfver hafven en fläkt af vår. Det var en af hennes minsta resor, ty hon hade gått till Helsingfors med salt och gick nu derifrån uppåt till handelns idoga hamnar i Österbotten. Qvarken var stängd af glimmande is, på hvilka de gråa skjälarne syntes i stora skaror masa sig i skenet af vårsolen. Sex dagar å rad var der en spegelblank stiltje på hafvet, den ena seglaren efter den andra kom söderifrån, hejdades af isen och låg med slappa segel helt stilla som änder med hufvudet gömdt under vingen. Slutligen voro der fyratio segel af alla nationer, men Finnar och Svenskar mest; och slupar ilade med årornas takt från skepp till skepp; kaptenerna gjorde hvarandra besök; den vigilante Fransosen, den stolte Engelsmannen, den väderbitne Amerikanaren försmådde icke thoddy i finska kajutor och bjödo igen på grogg och likörer. Ändtligen blåste der upp en rask sydvest, och den friskade i och jagade vågen i skum mot de brakande isstyckena. Och de flesta af de fyratio funno för rådligt att kryssa ännu ett dygn eller par, till dess isen skingrat sig, men Ellida hade brådt, hon hade icke på tre år sett hemmets hamn och ville nu andas ut. Hon vågade hvad ingen vågade; hon klädde sina smäckra mäster i hvitt från topp till däck, tog fart och rusade i djerfvaste språng med sin kopparbog mot de trotsande ismassorna. Tre gånger måste hon backa igen, tre gånger sökte hon åter sin fiendes svagaste punkt och rusade mot den till storm, och för hvarje gång tog hon stötar, som kommo alla fogningar att knaka och alla spiror att darra. Der voro tre studenter ombord; en af dem var helt ung och han hade med barnslig lust klättrat upp på bogenbramrån, och för hvarje anfall och strid klappade hans hjerta af fröjd, och han reciterade för vind och vågor »Frithiof på hafvet»;konsekvensändrat/normaliserat – det var den tiden Frithiofs Saga ännu var det högsta och bästa man visste.

4 »Som en mård han flög uti masten opp, och der satt han hög och såg ned från topp. Se då simmar för Ellida hafshval,original: hafsval, lik en lossnad ö, och två leda hafstroll rida på hans rygg i skummig sjö. Hejd med pelsen snögad neder, skapnan lik den hvita björn; Ham med vingar, dem han breder hviftande som stormens örn ...»konsekvensändrat/normaliserat

5 »Nu, Ellida, gäller visa om du gömmer hjeltemod i jernfast bugtig barm af ek. Lyssna till min stämma, är du gudars dotter, upp, med kopparkölen stånga trollad hval!»

6 »Och Ellida hör på sin herres röst, med ett språng hon kör emot hvalens bröst ......»konsekvensändrat/normaliserat

7 Ah, det var en fröjd i den susande stormen der upp i den höga toppen af stormasten, som under skeppets stötar och krängning beskref sina vida bågar i luften och stundom syntes nära att doppas i vågens skum! Och tredje gången bågnade isen och sänkte vid bogen sina hvita ytor, och den saltgröna vågen öfverspolade dem och slök dem, och allt som skeppet skred fram, blånade i dess kölvatten en gungande fåra af krossade isbitar, och de höjde sig åter öfver vattenytan och hvitnade och slöto sig tillsamman och bildade, såsom det varit, ett fält af is, i hvars råkor skjälarnas gråa hufvuden nyfiket tittade upp och åter försvunno. Men Ellida gick med seger igenom, vann öppen sjö och ankrade innan kort, med några skråmor i bogen, vid hembygdens kust.

8 Detta skepp, så stolt, så skönt och så djerft, det blef ändå så olyckligt till slut! Dess historia liknar dessa sköna och beklagansvärda qvinnor, som i höjden af deras glans sluta ett lif af segrar och kärlek i den plötsliga skuggan af en hastig död.

9 Det var byggdt af Österbottens skickligaste mästare och timmermän, af det yppersta virke, efter en ritning som ansågs utmärkt. År 1828 om våren gick det af stapeln, helsadt af flödande skålar och flera hundrade åskådares hurrarop. Men redan då gaf en tillfällighet anledning till dystra spådomar. Allt var med stor omsorg förberedt, bädden klar, rännorna smorda med finaste såpa och ställningarna borttagna. Kilningen begynte, första, andra, tredje gången; då rörde sig det vackra skeppet långsamt och majestätiskt ned åt sin sluttande ban; hurrarop stego mot skyn och alla hjertan klappade ... då stadnade skeppet hastigt och oförklarligt midt i sin bana på bädden ... och så förunderlig syntes denna händelse – den första som hände Ellidas byggmästare, hvilken byggt så många förut – att några påstodo en spik vara slagen midt under kölen af illvillig hand. Det var icke likväl så. Efter fyra och tjugu timmars arbete, och sedan många fjerran gäster rest missnöjda bort, lossnade fartyget och flöt utan vidare ofärd stolt uppå vågen. Men folktron sade att der spökade genast i början, och icke utan möda förhyrdes dess första besättning.

10 Derefter seglade Ellida nio år, väl icke med synnerlig vinst, dock annars med lycka. Om våren 1837 blef skeppet nyss förbyggdt, med särdeles omsorg utrustadt. Det fördes nu af sin fjerde skeppare, åtta och tjugu år gammal, rask, djerf, skicklig och sjövan alltifrån barndomen. Besättningen utgjordes af fjorton man, alla utvaldt folk, alla unge män – blott en eller två hade sett mer än trettiofem år, blott en hade, likt skepparen, qvarlemnat i hemmet en nygift maka. Aldrig hade ett så stolt skepp, aldrig en så rask besättning lemnat denna hamn. Ellida gick med plankor på Hull, derifrån till Sheels och derifrån med stenkol på Marseille, samtidigt och med samma last som ett fartyg från Wasa. Det var i slutet på Augusti, när nätterna blifva mörka. Båda fartygen försvunno. Det rykte gick om Ellidas olyckskamrat, att en stormig natt hade en Holländare påseglat ett okändt fartyg, som sjönk nästan i ögonblicket, men derförinnan hade en man sprungit upp på det sjunkande fartygets bogspröt och ropat på engelska: »Jag är kapten N. från Wasa; helsa min hustru!» – och derpå begrofs han med skeppet i vågorna. Men om Ellida hördes icke knäpp eller kny. Månader och år förgingo; redarne korresponderade på alla kända hamnar vid Kanalen och spanska sjön. Förgäfves, intet spår; Ellida hade osedt, okändt, men icke obegråtet sjunkit i nattens mörker och hafvets djup med sin last af sten, och när året förgått, då ringde klockorna i fädernestaden för femton män på engång, begrafna i blomman af deras ungdom i sjömannens stora gemensama brusande graf – den blå oceanen.

11 År 1830 i medlet af Juni, om jag mins rätt, gick Ellida med saltlast till Uleåborg. Priset för denna last, – med eller utan afdrag – utgjorde 11 000konsekvensändrat/normaliserat riksdaler svenskt riksgälds, och dessa penningar skulle skickas kontant till rederiet. Men att rekommendera dem per posto, hade, efter en half procent, kostat 55 riksdaler i motsvarande ryskt mynt, och denna utgift ansåg sig kommissionären böra inbespara. Han såg sig derföre om efter en resande, som ville åtaga sig att föra penningarna fram.

12 Bland skolungdomen, som den tiden återvände till sina hemorter, var en stilla drömmande gosse om 12 år, nära beslägtad med Ellidas rederi. Honom anförtroddes den tjocka bundten af bankosedlar, somliga slitna och tummade, andra så rena och fina, som hade de nyss skådat dagens ljus. Hvar skulle nu pengarna säkrast förvaras? Kappsäcken, bunden bakpå kurirkärran, kunde så lätt råka ut för någon olycka. Då var den stadiga grå vadmalsrocken med sina stora svarta knappar af horn ett säkrare gömställe. Fodret uppsprättades, och sedlarna lades derinnanföre, men emedan bundten i sin helhet varit för tjock, breddes sedlarna ut öfver ena delen af vadmalets insida, och derpå syddes fodret åter igen, så att ingen kunde märka det.

13 Der for nu pilten kringstoppad med skatter, bokstafligen omgifven af rikedomens håfvor, och likväl så tarflig i sin vadmalsrock, på sin rankiga kärra, dragen af egen häst och körd af hans fars torpare. Elfvatusen riksdaler, hvilken omätlig skatt i hans ögon! Man vet hvilken allmän respekt riksdalern åtnjöt, långt mer än den nära tre gånger drygare silfverrubeln nuförtiden. »Det skulle jag inte göra för hundra riksdaler» var ett uttryck, med hvilket man ville säga att hela verldens skatter ej kunde locka en. Och nu elfvatusen! Hvad skulle jag göra dermed, om de vore mina? tänkte den lille. Jag skulle bygga mig ett slott af silfver och guld; der skulle alla fattiga få mat och alla förföljda en fristad; der skulle jag inrätta ett stort bibliothek af de skönaste sagoböcker, om sommarn en trädgård med de skönaste frukter, om vintern ett palats af is och strax derinvid en himmelshög kälkbacke; der skulle finnas de skönaste stålblåa skridskor, de smidigaste skidor, inlagda med perlemor, de mest elastiska bollar, stickade af guldtråd, och sedan ... ja hvem kan uppräkna alla de rara saker, som detta slott skulle innehålla!

14 Emellertid sken sommarsolen het uppå den dammande vägen, brömsarna surrade rundtomkring, och gamla brunte gjorde sig icke omak att skjuta för hård fart i middagsvärmen. Den lille fick alltför varmt i sin vadmalsrock, drog den af, hängde den bakom sig öfver schäskorgen och somnade.

15 Om någon timma vaknade han deraf att hästen stadnade. Man hade kommit till en grind, och torparen befanns sitta nickande och sofvande också han. Den lille reste sig upp i kärran. Utan att veta deraf, hade han pådragit kapprocken, som legat vid rockens sida. Han hade drömt en elak dröm; röfvare med långa skägg, förfärliga dolkar och plymer i mössan hade anfallit kärran och bortröfvat hans skatt, hans gyllne palats, hans skidor|3| af perlemor och bollar af guld. Han såg sig om efter rocken – och borta var den, verkligt och sannfärdigt borta! Han sprang ned, han genomsökte kärran, han sprang med hjertat i halsgropen ett långt stycke tillbaka långs vägen. Ingen rock! Borta var hela Ellidas saltlast! Borta voro de elfvatusen – röfvade, plundrade, stulna, vare sig af skogens troll eller klyftornas Rinaldiner – ty att hans skatt kunde försvinna så simpelt och alldagligt, som genom att glida ned öfver karmen af schäskorgen, det kunde den lille aldrig tro.

16 Der stod han nu handfallen. Han hade varit en något vigtig man förut. Han hade på hvarje gästgifvargård, der man rastade, sett sig så betydelsefullt omkring, som om hela verlden bordt veta hvad för en karl han var och huru han vägde sina elfvatusen. Han hade tänkt: den der byn kunde jag köpa som den går och står, och han talade i sådana gåtor, att torparen Anders förundrade sig. Men nu kröp sanningen fram. Nu måste Anders få del af hans bekymmer. Det var ett märkvärdigt ögonblick! Anders förde handen i sin yfviga lugg; derpå tog han ur fickan en ny buss; derpå jemkade han selarna bättre på hästryggen; slutligen öppnade han sin mun, talade och sade: »jag tror att vi vända om!»

17 Ja, hvad ville man göra? Man vände om.

18 »Inte för det att jag ej kunde betala alltsammans, när jag blir stor»,konsekvensändrat/normaliserat sade pilten med hela barndomens naiva tro uppå lifvet. »Pehr Mannelin, som vi i skolan kalla Fridolin, har på en enda termin förtjenat sex riksdaler på knäckor. Jag kan göra sprättbågar så goda som någon ann med skifvor af halftorr en, och säljer jag dem, får jag 24 skilling stycket.»

19 Anders svarade ingenting, men begynte att räkna i hufvudet. Slutligen blef han färdig och sade: »tjugutvåtusen sprättbågar, det är allt mer än ett dagsverke det.»

20 »Dessutom»konsekvensändrat/normaliserat, fortfor den lille, »konsekvensändrat/normaliseratvet jag en äng der en skatt är gömd; jag har sett drakelden brinna om midsommarnatten. Nej, ser du Anders, inte för det att jag ej kan betala det der, men det är ändå skam att komma hem utan det man skall ha med sig.»

21 Så foro de ett godt stycke tillbaka och kommo till en gård; der gick Anders in att fråga om någon sett till en grå rock. »Nej»konsekvensändrat/normaliserat, var svaret; »konsekvensändrat/normaliseratmen det är icke en qvart timma sedan en vandrande gesäll gick vägen här förbi; han hade något på armen, som liknade grått vadmal.»

22 Genast i fluxen satte man efter gesällen. Det dröjde ej länge, innan man hann honom. »Riktigt, der bär han min rock.» Misstag. Det var ett bylte gamla kläder. Likväl blef gesällen antastad med frågor efter en grå rock. »En rock!»konsekvensändrat/normaliserat upprepade han. »konsekvensändrat/normaliseratHelt nyss såg jag en käring gå inåt skogsvägen, bärande på armen en grå rock. Nådige herrar, förbarmen eder öfver en vandrande konstnär och gifven honom en liten respenning!»

23 Anders och pilten skyndade efter käringen och fingo henne fatt vid ett torp i skogen. »Ser du, der bär hon min rock!» – Misstag. Det var hennes gubbes gråa kyrkrock, som hon hämtade hem från sokneskräddaren. Käringen antastades, liksom gesällen, och svarade förtretad: »ha ni mistat något, så låt lysa efter det i kyrkan och ofreda inte hederligt folk.»

24 »Vet du Anders»konsekvensändrat/normaliserat, sade pilten, »konsekvensändrat/normaliseratdet är ändå det klokaste vi kunna göra. Prostgården är inte långt borta, låt oss fara dit och lysa på i kyrkan, att den som hittat en rock med elfvatusen riksdaler i fodret, skall vara så god och lemna den till prosten.»

25 »Får gå»konsekvensändrat/normaliserat, sade Anders, och brunte, som denna eftermiddag redan gripit sig an öfver höfvan, erhöll tydlig invit att ytterligare göra sitt bästa. Men att komma till prestgården var lättare sagdt än gjordt. Dit var ännu en god mil och dertill en knaglig sockneväg; nära en half mil kördes miste, och så kom man först på sena qvällen fram. Till all lycka var det en sådan årets tid, att alla menniskor voro vakna ännu; de resande mottogos vänligt, och Ellidas olycklige lastdragare begynte redan på trappan med rodnad och förlägenhet berätta sitt missöde, som väckte allmän bestörtning. Redan gaf prosten ordres åt tvenne af sina flinkaste karlar att rida ut på efterspaning, prostinnan gret af medlidande, de älskvärda mamsellerna gjorde så med och alla sökte trösta den stackars gossen, då plötsligt, när man inkommit i salen och der pelsat af sig, den yngsta af flickorna ropade: »han har ju rocken uppå sig!»

26 Stackars pilt, det blixtrade och svindlade för hans syn; han ville af blygsel sjunka till jorden. Rocken, som han halfva dagen efterletat på flera mils väg, rocken, för hvilken han antastat gummor, gesäller och prostar, Ellidas saltlast med ett ord – han bar den uppå sig. Han hade, uppskrämd af sina drömmar, i sömnen dragit den på sig och tillknäppt kapprocken utanpå – och nu stod han der som en narr, tidigt bedragen af sin lifliga fantasi. Nu fingo mamsellerna ny möda att torka hans flödande tårar, han stadnade qvar öfver natten, omhuldad som eget barn, och reste följande morgon sin väg, med föresats att aldrig – åtminstone ej på många år – nämna ett ord om Ellidas saltlast.

27 Men pengarna förde han lyckligt fram och fick i belöning den oerhörda summan af 10 riksdaler banko. Och tiden lärde honom, som mången annan, att binda fantasins vingar, när de flyga för långt utom verklighetens gräns ... men icke att, som mången annan, klippa för alltid deras flygt ...