Elfte berättelsen. Borgarekungen

[127] |795|

Fältskärns elfte berättelse.konsekvensändrat/normaliserat

1 –konsekvensändrat/normaliserat Hvar slöto vi sist?konsekvensändrat/normaliserat frågade gamla mormor, när den vanliga kretsen åter var samlad en afton mellan jul och nyår. Helgen hade medfört så många bestyr, att en driftig husmor väl måste ursäktas, om hon glömt det framfarna för det närvarande.

2 – När kivekät brände ryska galeren,konsekvensändrat/normaliserat svarade lille Jonathan flinkt, men halfhögt och likasom för sig sjelf, ty disciplinen var sträng, och barn understodo sig sällan att öppna munnen i äldre folks närvaro, om de ej fingo direkt en fråga.

3 – Jag menar det var vid Nystads fred, när menniskorna togo sitt förnuft till fånga,konsekvensändrat/normaliserat genmälde skolmästaren, i det han med den honom egna värdighet framdrog den blårutiga snusnäsduken.

4 – Ursäkta, det var vid fälttåget på Wärknäs udde och slagsmålet vid Gärdinge,konsekvensändrat/normaliserat inföll postmästaren kapten Svanholm, hvars hågkomster dröjde med förkärlek vid hvarje skymt utaf örlig.

5 Men Anne Charlotte hade fäst sig vid mildare tilldragelser. – Mins icke mormor ödemarkernas vår?konsekvensändrat/normaliserat utropade hon. – Kungen och drottningen voro ju med på Elias Pehrsons bröllop med Marie Larsson, och sedan sågo vi dem en afton i Juni på Loilaxoriginal: Lojlax (källa för ändring: HT) gård, när den gamle Thomas återkom från sin vandring till Ryssland.

6 – Nu mins jag det,konsekvensändrat/normaliserat svarade mormor. – Det är för väl, att der en gång blef ett ordentligt bröllop; minsann var det ej första gången allt slöts som det skulle. Skada att ett så rart tillfälle blef så knapp|128|händigt omtaladt. Jag hade väntat en omständlig beskrifning på brölloppet: huru der gick till, huru bruden var klädd, hvad folk hade på sig och hvad man hade till mats. Det är då något som man begriper och som man kan taga på med händerna. Men om den eller den höga herrn, presidenten eller kungen haft det eller det fuffens för sig till att bedraga hederligt folk, så angår det oss fasligt litet, |796|efter hvad jag kan tycka, isynnerhet när det kommer fram i halfqvädna visor. Jag får tillstå, att jag aldrig kunnat med Torsten Bertelsköld; knipslug var han redan som pojke, och värre blef han. Men sedan han blifvit president, är han då rent af odräglig. Fy en sådan samvetslös karl!

7 – När allt väges med sitt mått, var han kanhända hvarken bättre eller sämre än hela den tidens statskonst,konsekvensändrat/normaliserat genmälde fältskärn saktmodigt. – Hvarföre gapade verlden på Carl XII? Visst icke blott för hans hjeltebragder, utan lika mycket för hans ärlighet, som rusade blindt med hufvudet mot väggen. Ty stater emellan gällde annars alltid den grundsats, att den listigaste bedragaren var den störste mästaren; och det fanns intet svek, som ej då fick namn af politisk vishet, när det gällde att roffa en granne. Jag medger, det kan vara tu tal, om icke vår tids diplomati i tysthet är utaf samma tanke; – ja, så ser det verkligen ut: i tvåhundra år har man ägt en folkrätt på papperet, och likväl lefva staterna ännu inbördes uti naturtillståndet, så att karl den som kan åtkomma det rikaste bytet, om möjligt med list, hvarom icke med våld. Men skillnaden är att det nu finns en offentlig mening, ett rättsmedvetande, som fördömer sveket och icke sällan med ett andedrag bortsopar spindelnäten. Och derför vågar sig sveket icke numera fram utan en stark förgyllning: det understår sig icke mera att vara princip; det djerfs icke mera predika den lära, som Carl Gustaf Tessin ville inplanta hos Gustaf III, när denne ännu var barn, att »dygden är en blandning af godt och ondt»konsekvensändrat/normaliserat, allt|129| efter omständigheterna. Märk väl, att Tessin var på sin tid Sveriges störste diplomat efter Arvid Horn och ansedd för ett lysande snille, hvilket han också var, och för resten heller ingen oäfven karl.

8 – Kattguld – oäkta förgyllning – en porteépée utan värja!konsekvensändrat/normaliserat mumlade kapten Svanholm triumferande, i sitt inrotade hat till diplomatien.

9 – Hvar sak för sig,konsekvensändrat/normaliserat inföll skolmästaren ej utan hetta. – Utan förståndige män i rådkammaren stode vi alla sub diospråk: latin, på bara backen. Jag vill påminna mig att också 1700-talets statsmän brukade vädja till allmänna meningen.

10 – Åhja,konsekvensändrat/normaliserat svarade fältskärn. – När Peter I, August II och Fredrik IV slöto förbund mot Carl XII, drogo de försorg om att rättfärdiga sig uti cirkulärer till alla större europeiska hof. Carl XII, eller rättare Piper, drog försorg om att vederlägga dem med pennan lika hurtigt som med svärdet. Sådant blef både sed och nödvändighet, ju mera jemvigtsystemet utvecklade sig och krigen begynte med allianser. Ett exempel bland många var också det ryktbara Sinclairska mordet 1739, som hade till följd en liflig skriftvexling inför hela Europa. Men striden utkämpades då mellan hofven, kabinetterna och deras besoldade skriftställare. Skillnaden är, att i våra dagar vilja folken |797|också hafva sin mening och diskutera sådana frågor med tidningarnas talföra tungor; och medan det på 1700-talet berodde af framgången, om en sak till slut blef stämplad som våld eller rättvisa, händer det nu att den allmänna meningen inlägger protest äfven mot sådana saker, som långt för detta vunnit gammal häfd. Och på samma gång sitter masken allt lösare på svekets panna, det må sedan heta statskonst eller enskildt lycksökeri. I våra dagar vore Torsten Bertelsköld, jag vill ej säga omöjlig, men lättare genomskådad.

11 – Ifall han ej vore en Talleyrand,konsekvensändrat/normaliserat utlät sig kapten Svanholm något försmädligt.

|130|

12 – Bror är en tapper krigare och framför allt en nitisk postmästare,konsekvensändrat/normaliserat återtog fältskärn med det satiriska allvaret, som klädde honom så väl; – men jag tror ej att en man som afsatt Napoleon och linierat Europa, kan vägas per lod. För att återkomma till Bertelsköld, så tillhöra karakterer som hans egentligen öfvergångsperioder, när den ena principen fallit och den andra ej ännu kommit till full klarhet. År 1721 var friheten i Sverige ännu knappt mer än ett förnekande af absolutismen; derom voro alla partier ense och hade således en gemensam botten. Men när det gällde att bygga något positivt på den nya grunden, blef der straxt en klyfta mellan Hattar och Mössor, och då kunde ingen mera stå väl med alla partier, för att bedraga dem alla. Vi skola försöka att se den tiden i hvitögat.

13 – Får jag säga min mening,konsekvensändrat/normaliserat inföll gamla mormor med sin vanliga bestämda ton, – så vore det för väl, om vi kunde slippa allt riksdagsgräl. Var så god och sätt plymer i hattarna och band i mössorna, och lägg dem sedan på hufvuden med peruker eller uppstruket hår med litet puder uppå, så blir det något som folk begriper. Nå, hur går det med konungens ring? Jag vill aldrig förmoda, att det olyckstinget skall till slut förderfva också den lille Carl Victor Bertelsköld, son till Gösta Bertelsköld och hans fru, som hette Falkenberg i sig sjelf? Jag kan icke neka, att jag har liksom en liten vänskap för gossen på förhand: hans föräldrar voro hederliga och beskedliga menniskor; jag hoppas gossen ej ärfver deras lust att flacka verlden omkring. Måntro han blir knekt?

14 – Det förstås, om han har den allra minsta ruter uti sig,konsekvensändrat/normaliserat inföll kaptenen. – Han skall väl icke bli skolmästare, vill jag förmoda?

15 – Duger han ej till det, kan han ju alltid bli postmästare,konsekvensändrat/normaliserat genmälde den förolämpade skott-taflan för kapten Svanholms sarkasmer.

16 – Gufar – låt honom bli något rätt stort och gentilt – låt honom bli kung, eller åtminstone en|131| fältherre, som vinner lysande segrar och omskapar |798|länder och tidehvarf!konsekvensändrat/normaliserat utbrast Anne Charlotte med glänsande blickar, uppfylld af sin lyckliga ingifvelse att omskrifva 18:de seklets historia till förmån för den lille Carl Victor Bertelsköld.

17 Fältskärn nickade med ett godt smålöje. – Det är skada,konsekvensändrat/normaliserat sade han, – att ej Anne Charlotte blifvit en af Nornorna, som spinna ödets trådar och uppnysta tidehvarfven; vi skulle då få idel hjeltar och sköna hjeltesagor. Det blod som dryper i hjeltarnes fjät skulle hon förvandla till hallonsaft, och alla de tårar som dugga omkring dem skulle af henne förvandlas till mildaste sommarregn. Nej – med Carl XII hade den romantiken utspelt sin rol,*)Det märks att fältskärn ej upplefvat Garibaldis tidehvarf. Sättarens anm. och den hjelte som framträdde nästefter honom, Fredrik II, var ett snille utan hjerta, en kall egoist utan fläkt af enthusiasm. Medlet af sjuttonhundratalet var just ett sådant kallt, egoistiskt och resonnerande tidehvarf, som frambragt stora ting med sitt förståndiga tänkande, men ganska små med den inre hänförelsens makt. Det var Voltaires, Fredrikoriginal: Fredriks (källa för ändring: HT, 1873, 1884) II:s och Pompadours tidehvarf ...

18 – Och Klopstocks, Haydn’s, Svedenborgs, Linnés,konsekvensändrat/normaliserat invände Anne Charlotte.

19 – Må vara. Säg mig den tid, när mensklighetens hjerta upphört att klappa. Men vänta ej i den tiden några prinsar från sagan. Jag kan ej hjelpa att vi den tiden t. ex. i Sverige och Finland söka förgäfves dessa berömde krigare, som så nyss derförinnan gingo ut att förvåna verlden. I stället finna vi flitiga armar, som utdika ödemarkerna, bygga städer och byar, betäcka landet med skördar, hafven med flottor, och sprida bildning och välstånd i de förhärjade bygderna. En sådan nyttans tid, när allt skulle byggas nytt och det första behofvet var dagligt bröd, glänser icke med ljuspunkter, som blända mot fonden|132| af mörka skuggor. Men om man har någon aktning för det redliga arbetet; om fredens välgerningar, bildningens framsteg och skatterna af mensklig lycka ha’ något värde, skall denna tid visa en tafla, som efter så många uppskakande pröfningar ger ett lugnande intryck. Anne Charlotte, fruktar jag, blir svår att tillfredsställa. Hvad skola vi göra? Hjelteperiodens dramatiska spänning är ohjelpligt förbi: vi måste uppsöka nya driffjädrar; få se hur det lyckas.

20 – Alltså är det en idyll vi nu ha att vänta: Atis och Camilla med herdar, herdinnor och – får? I rosende band ändå, eller hur?

21 –konsekvensändrat/normaliserat Det vill jag ej lofva. Tror du att passionernas glöd brinner mindre het under borgarens jacka, än under ädlingens sammetsrock?

|799|

22 – Således äfventyr i vadmal? Gissar jag rätt?

23 Fältskärn knackade ut sin pipa mot spiselkanten och reste ett par nya, långa vedträn i brasan. – Nu skola vi gräfva skatter,konsekvensändrat/normaliserat sade han.

|133|

Borgarekungen.*)Man hörde fältskärn yttra i sin vanliga skämtande ton, att han hellre valt en annan titel för denna berättelse, men Anne Charlotte ville hafva en kung, hon var ej belåten med mindre, och derföre måste hon få en kung efter råd och omständigheter.

1. Riksdagsvalet.

24 År 1738 den första Maj på förmiddagen voro Wasa stads äldste och borgerskap uppkallade inför magistraten, för att välja sitt ombud till den förestående lagtima riksdagen i Stockholm. Redan tidigt på morgonen var en ovanlig rörelse uti den lilla staden. Grupper af handtverkare och andra mindre borgare hade lemnat sitt arbete för att diskutera dagens vigtiga fråga i gathörnen eller på gästgifvargården, som tillika var ölkrog; de förnämligare hade stämt möte hos borgmästaren för att rådpläga om samma vigtiga angelägenhet, och stadens fiskal sågs i hemliga bestyr vandra från gård till gård hos dem, som ägde det mesta att säga. Påtagligen voro allehanda inflytanden nu uti rörelse, och man hade här en liten, men tydlig afbild af trissandet med de många små vexelhjul, som tillsammans utgjorde det invecklade riksdagsmaskineriet. En riksdagsman var heller ingen liten karl i dessa tider, när ständerna styrde Sveriges rike med tillhjelp af en konung och ett råd, som ej fingo vara annat än verkställande redskap. Dessa ständer med kunglig makt voro väl en månghöfdad personlighet och dessutom fyrdelta, så att ett ganska ringa bråk af|134| makten tycktes belöpa sig på hvarje riksdagsman. Men utom det att folkets majestätsrättigheter gåfvo sjelfva det lilla bråket tyngden af en siffra, kom det till sist an på, hvilket af de många bråken, som kunde förskaffa sig mesta gehör på riksdagen och uppsvinga sig till ett helt tal med en hop nollor efter sig; och hvilken soldat kan icke i sin rensel bära en fältherre-staf? Wasa stads borgare voro följaktligen alldeles öfvertygade om att riksdagens, och dermed äfven Sveriges och Finlands öde, låg i dag uti deras händer, och derföre hade perukerna blifvit med största flit uppborstade, derföre skeno messingsknappar och skospännen med en |800|ovanlig glans, och derföre drogos de bästa svarta högtidsstrumporna upp till knäet, utan fruktan för menföret nu om våren på de trånga och icke stenlagda gatorna.

25 För att kasta en blick bakom förlåten i denna miniatyrbild af riksdagsstormarna, torde läsaren benäget följa på ett besök hos dåvarande landshöfdingen öfver Österbotten grefve Carl Frölich i hans landshöfdingeresidens Korsholm.

26 Det gamla stenhuset var försvunnet under tidens vedermödor, och i dess ställe reste sig inom vallarna ett stort, men lågt trähus med tvenne flygelbyggnader. Korsholm var nu ett besynnerligt mellanting mellan fäste och boställe. De ståtliga vallarna hade nyligen blifvit reparerade, porten hade byggts fastare, och det höga planket, som utgjorde den inre befästningen, hade åter satts uti fullt försvarsskick. Ofvanför porten var riksvapnet utskuret i trä och i dess hjertsköld stadens vapen, den kungliga vasen; men nedanför detsamma prunkade Frölichska ättens grefliga vapen. Allt detta gaf tydligt tillkänna, att herrskaren uti denna moderniserade riddarborg var för det första krigare, för det andra aristokrat.

27 Den gamle karolinen grefve Frölichs personlighet jäfvade icke heller denna gissning, der han satt i sitt arbetsrum, högförnäm och dock med en soldats hela enkelhet. Han var vid den tiden 58 år, men såg ut|135| att vara tio år äldre. Icke åldern,original: åldern; (källa för ändring: HT, 1873, 1884) icke heller fältlifvets långa mödor, utan tvenne svåra blessyrer, dem han för trettiosju år tillbaka erhöll vid öfvergången af Düna, hade något böjt hans resliga gestalt och kommit hans hjessa att hvitna. Han rörde sig med svårighet, emedan hans ena ben hade styfnat; men den befallande hållningen och örnblicken under hans buskiga ögonbryn läto höga och låga förstå, att det åldriga lejonet ännu hade både klor och tänder för hvemhelst som vågade träda honom ett steg för nära.

28 Klockan var 8 på morgonen, och den gamle herrn hade just nu ett besök, der det vankades hårdt mot hårdt. Framför honom, der han satt i den högkarmade ländstolen af valnöt, stod en gubbe, icke mindre reslig än han och knappast mindre hög i sin hållning. Det var heller ingen ringa man uti Wasa, det var stadens rikaste köpman, vår gamle bekante Lars Larsson, då för tiden omkring 70 år, ehuru han, i motsats mot grefven, icke såg ut att vara mer än sextio. Hans hår hade knappt hunnit gråna ännu; hans senfulla arm tycktes i stånd att kasta en jätte till marken, och i hans fasta blick lyste klokhet och förslagenhet, parade med kraft och sjelfförtroende. Hade han icke stått medan grefven satt, skulle ett främmande öga kunnat stadna i tvekan om hvilken af dem som här var höfding, ty så syntes de begge.

|801|

29 – Således,konsekvensändrat/normaliserat fortfor landshöfdingen tydligen missnöjd, – står han fast vid sitt beslut att icke conformera sig efter mina desseiner?

30 – Min underdåniga mening är, att en redlig man handlar så som han finner för riket nyttigt vara,konsekvensändrat/normaliserat svarade borgaren.

31 – Han tänker hålla vid ryska alliansen?

32 – Ers nåde menar traktaten, som för rikets handel och välfärd är oumbärlig. Jag ser intet ondt i det.

33 – Så? Han stoppar sin mun full med ryskt mjöl och sin pung med silfverdalrar, det är hans politik. Han förstår intet, att det humilierar oss åt|136| det hållet, der vi mest borde vara fièra? Han soutenerar grefve Horn?

34 – Jag fördristar mig tro, att rikets vård är i goda händer.

35 – Nå, hur mycket har Horn betalt honom för hans pretiösa soumission?

36 – Ers nåde, jag säljer min spanmål, men icke min öfvertygelse. Den står icke till salu för lock eller pock, – hvarken för den ena grefven eller den andra.

37 – Au diablespråk: franska, karl, behåll sin öfvertygelse. Jag frågar hvilka prejudicer han ämnar förskaffa Wasa stad. Han soulageras ej med mindre än stapelrätt, kan jag förmoda?

38 – Min mening är, att våra finska städer aldrig komma sig före, om ej deras sjöfart blir fri.

39 – Snick, snack; så badinera de alla. Liksom de icke blefve rika nog med kommersen på Stockholm! Mina herrar krämare vilja trafikera på Medelhafvet, för att retournera som grander af Spanien!

40 – Stockholmarne bjuda oss hvad dem lyster, sålänge vår marknad är stängd. Anno 1729 bjödo de oss 24 skillingar för en tunna råg. En nådig Gud har ej skapat Finland med dess vida kuster och sköna hamnar till en kökspiga åt Stockholm.

41 Karolinen grefve Frölich, som hvarken i egenskap af krigare eller ädling hyste synnerlig respekt för det länge kuggade, ofta krypande borgareståndet, betraktade med förvåning och vrede den djerfve köpmannen, som kapprak och oförskräckt vågade motsäga honom i hans eget hus. Det gamla soldatlynnet jäste öfver. – Jag har icke låtit kalla honom hit för att disputera om hans kommers, utan för att fråga hvilket system han vill soutenera, ifall han i dag blir vald till riksdagsman,konsekvensändrat/normaliserat utbrast grefven med häftighet.

42 – Jag har sagt ers nåde att jag anser rikets väl vara i goda händer,konsekvensändrat/normaliserat svarade Larsson, utan att förändra en min eller undvika höfdingens bistra ögonkast.

|137|

43 – Jaså. Då är det min vilja att staden väljer Aulin.

|802|

44 – Jag vet ej hvem staden kommer att välja, men det vet jag, att Sveriges rikes grundlag af anno 1720 tillförsäkrar borgerskapet att sjelf välja sina ombud, utan att dermed besvära höga vederbörande.

45 – D–n skall taga er, karl, om ni understår er att conspirera mot öfverheten. Sacrenomspråk: franska, betyder då min vilja i Wasa mindre än intet?

46 – Den betyder mycket, ers nåde, men den betyder numera mindre än friheten.

47 – Ut med er, – ut, fördömda spanmålsjude, och våga att contrecarrera mina desseiner! Jag skall, tamme f–n, lära er, kryddkrämare, att agera pösmunkar här, så länge jag för regementet. Ut, säger jag!

48 Lars Larsson böjde litet, helt litet, sin stolta panna och aflägsnade sig långsamt, utan att vidare slösa ett ord på sin uppretade förman.

49 Grefve Frölich var också i botten ingen despot. Men friheten var ännu ung, enväldet satt ännu qvar i den gamla stammens lynne, och ju längre en höfding var aflägsen från rikets medelpunkt, desto större var ännu frestelsen att spela satrap.

50 I trappan mötte Larsson fiskalen Spolin, som kom för att rapportera och som några minuter derefter åter syntes på språng med erhållna ordres. Larsson smålog helt kallt: han kände sina österbottningar och visste af gammalt hvad ett maktbud betydde.

51 Klockan straxt efter 9 begynte valet och fortfor till klockan 12. Det såg i början ut att blifva en het strid med oviss utgång, ty det mindre borgerskapet hade, som vanligt, ett horn i sidan till matadorerne i staden och hade satt sig i sinnet att rösta på hökaren Aulin, som lofvade yrka på stränga lagar mot bönhaseriet och landthandeln. Hade alla dessa hållit ihop, så hade mängden kunnat uppväga de rikares röster och sätta Larssons seger på spel. Men allteftersom det blef bekant, att fiskalen fjeskade med landshöfdingens ärender till förmån för Aulin, deser|138|terade den ena efter den andra öfver till Larssons parti, och när alla röstat, befanns Larsson vara utsedd till Wasa stads riksdagsman med så öfvervägande pluralitet, att hans motståndare knappt hade fått en femtedel utaf rösterna.

52 Grefve Frölich skummade af vrede. – Jag skall väl finna något moyen att dethronisera borgarekungen!konsekvensändrat/normaliserat utropade han.

53 Yttrandet blef bekant, och från den dagen vardt Lars Larsson känd under namn af borgarekungen.

|139| |803|

2. Majridten.

54 Den plats, hvilken i en sednare tid upptagits af Wasa stads prydnad, det ståtliga, slutligen till kyrka förvandlade hofrättshuset, som uppfördes af Gustaf III år 1784 gentemot Korsholms kulle, var vid tiden för denna berättelse till större delen obebyggd. I stället för den nuvarande sköna, åldriga allén, der konung Gustafs minne vissnar hvarje höst för tidens frost och hvarje vår ånyo slår ut i en frisk grönska, såg man uti Lars Larssons dagar en rad af små kryddgårdar, planterade med kålrötter, persilja och dill, här och der garnerade med hallon-original: hallon (källa för ändring: HT, 1884) och vinbärsbuskar. Men på norra sidan om Korsholm och vesterut ända till »Sundet» sträckte sig en beteshage, der ungdomen brukade leka om sommaren och der skolgossarne företogo sig krigiska anfall mot de oskyldiga vallarna.

55 Samma första Maj, när riksdagsvalet skedde på förmiddagen, hade en stor mängd barn och ungdom begifvit sig ut till hagen på eftermiddagen. Marken, som kort förut blifvit bar, var ännu gul och fuktig af vårvätan, träden voro ännu löflösa, och endast på solsidan af vallarna fröjdades ögat af friskt grönt gräs. Men denna lilla skymt af vår var allt som begärdes, och hvad behöfde man mer, när himlen var hög och blå och när solstrålarna glittrade på Sundets då ännu klara vattenyta? Ungdomen hade roligt; man slog boll och slog pryl och slog tunnband; man lekte katt och råtta, sprang natthugg och enklek och dansade »fria vill Simon i Sälle». Skolpiltarne, som hade majlof på eftermiddagen, underläto icke heller att leka »svenskar och ryssar», i hvilken lofliga afsigt de minste kommo klassvis uttågande med trummor och gevär, färdige att eröfra verlden, och Korsholm att börja med. Det är icke antecknat, om svenskar|140| eller ryssar fingo öfverhand uti detta märkvärdiga vapenskifte, men sannolikt hade båda de krigförande makterna på sistone slutat förbund med hvarandra, emedan de sednare på aftonen vände sig gemensamt emot en ny fiende, nemligen stadens lärpojkar, som samlats vid vallen för att se på lekarna. Arten satt redan i piltarne; ty när österbottningen icke har krig uti stort, så är han mycket hugad att skaffa sig det uti smått; han är den fredligaste karl i verlden, blott han emellanåt får damma till utaf hjertans lust. Här funnos dessutom gamla nederlag att hämna, nya segrar att vinna, och innan man visste ordet af, var der en ny kalabalik mellan »de kristne och turkarne»; och då segern, som rätt och tillbörligt, måste stadna till slut på de kristnes sida, hände sig ock, att lärpojkarne efter tappert motstånd blefvo med rifna tröjor och uppsvullna kindben drifne från valplatsen.

|804|

56 Medan detta tilldrog sig på stadssidan invid Korsholm och bokstafligen under rektorns egna ögon, der han stod på vallen och skrattade i tysthet med en gammal skolkämpes nöje åt pojkarnes hjeltebragder, i det han blott lät en af skolbetjeningen förmana dem att icke bruka tillhugg, – såg man tvenne ryttare nalkas från södra sidan på vägen från Kristinestad och svänga förbi vallens krökning, der de höllo stilla för att betrakta bardaleken. Den ena ryttarn, som red framför den andra, var en smärt och vacker yngling i den välbekanta karolinska uniformen, till hälften betäckt af en lätt reskappa. Han red en ung appelgrå häst, som tycktes dansa under hans tygel och med möda följdes af den uttröttade röda vallack, hvilken fått på sin lott den andre ryttaren. Denne var en äldre, kortvext och axelbred karl, hälften soldat, hälften dräng, eller kanhända båda delarna, ifall man fick dömma af renseln bakpå den grå bondjackan och af den militäriska ordning, med hvilken ett par bylten och dito stöflar voro fastsnörda vid sadelknappen.

57 När båda kommit till slottsporten, höll den äldre ryttaren stilla, likasom för att invänta sin herre, som|141| ridit porten förbi; men den unge officern märkte det icke och fortsatte ridten. I detsamma fick han visa att han icke var en dufunge i sadeln. Turkarne hade just då blifvit i grund slagne och rusade i full flykt förbi vallen, förföljde med stoj och rop af de segrande kristne.original: kristne, (källa för ändring: HT) Den appelgrå hästen skyggade och gick durch; det bar af som en stormvind öfver stockar och stenar. Kristne och turkar fingo akta sina öron, men ryttaren satt som gjuten på hästryggen och lyckades efter en temligen lång halfcirkel, mera äfventyrlig för andra än för honom sjelf, vända med saktad fart tillbaka till vallarna. – Så så,konsekvensändrat/normaliserat utropade han, klappande det ystra och stolta djuret på halsen; – skäms intet Bogatir att visa sina oseder i Wasa? Stilla, säger jag! Menar han, att han här har steppen framför sig?

58 Vid dessa ord stadnade hästen, men fortfor att klippa med öronen och lystra på hvarje misstänkt ljud. Häst och ryttare hade emellertid kommit på vestra sidan af vallarna och icke långt ifrån Sundet, då med ens en ny anblick kom ryttaren att glömma det så nyss öfverståndna snedsprånget.

59 På denna sidan lekte den fredligare ungdomen: barn, unga flickor och en del af de äldre gossarne, som icke brydde sig om något så alldagligt, som bataljen på norra sidan. Åsynen af den främmande ryttaren på hans vilda häst var deremot något ovanligt numera i Wasa och förfelade icke att framkalla en stor nyfikenhet. Språng och lekar stadnade af, och den ena frågade den andra hvem den granna herrn kunde vara.

60 Blott två af de lekande hade antingen icke märkt den främmande, eller i sin ifver icke låtit hans ankomst afbryta leken. Det var en ung, späd och |805|brunögd flicka, klädd uti en kort hvit klädning och nästan ännu ett barn, som förföljdes i »hök och dufva» af en långbent rektorist och gäckade alla hans sjumilssteg för att upphinna henne. Hon sprang som en råbock i hundrade bugter, och just då hon var nära att fångas, slank hon beständigt åter undan åt sidan. Men när jagten fortfarit en stund, blef hon drifven|142| allt närmare Sundet, och der kunde förutses att hon måste gifva sig fången. Det tycktes förtreta henne, och hon stadnade en sekund nära strandmagasinerna, likasom hade hon ämnat söka en tillflykt der. Troligen fann hon likväl denna utväg betänklig, hajade åter åt sidan och kom så till en gammal al, som stod tätt invid stranden och till hälften lutade fram öfver vattnet. Här var hon fången, ty reträtten var stängd. Men i det ögonblick förföljaren nalkades, fattade hon i en gren af trädet och klängde upp som en kattunge. Den långe rektoristen, säker om sitt byte, var icke sen att följa exemplet. Och så sutto de båda som fåglar i trädet. Men då hördes ett brak, ty samma gren, som burit den flyende dufvan, brast af för den tyngre höken, och rektoristen damp plums, så lång han var, i vattnet der nedanför.

61 Den främmande ryttaren hade, road af flykten och jagten, småningom ridit allt närmare och blef således vittne till den öfverdådiga lekens vådliga slut. Han besinnade sig icke länge, var med ett hopp ur sadeln och ilade till stranden, för att rädda den drunknande. Lyckligtvis var det icke så farligt, som det såg ut. Sundet, som ännu hundra år derförinnan burit stora skepp, var redan 1738 betydligt uppgrundadt af Österbottens stora naturfenomen, landhöjningen, och den förhoppningsfulle telningen af Wasa trivialskola föll derföre helt mjukt och oskyldigt i fyra eller fem qvarters vatten med en liten bottensats af grå äfja derunder. Innan främlingen ännu hann räcka honom den brustna grenen till stöd, hade han redan, drypande af vatten och gyttja, kafvat sig upp på stranden.

62 Ett så afgörande nederlag kunde icke smältas utan revanche. Den vingskjutne och högst förbittrade höken fick åter sigte på dufvan, som i första häpnaden hoppat ned ifrån trädet för att skynda till hjelp, men som nu, när hon såg sin förföljare utom all fara och i ett så bedröfligt skick, tog sig det orådet för att skratta så friskt och godt, som endast en dufva kan skratta.

63 – Vänta,konsekvensändrat/normaliserat skrek rektoristen, ursinnig af harm,|143| – jag skall lära dig att skratta!konsekvensändrat/normaliserat och dermed tog han åter ett sjumilssteg, med uppenbar fara för den förföljde att se sin hvita klädning få en högst betänklig andel af Sundets vatten och äfja. Hon tog derför ånyo till flykten, men nu med ringa utsigt att undkomma sitt öde. Ju mer hon mätte distansen tillbaka till vallen, desto tydligare insåg hon, att flykten dit var omöjlig. Hvad skulle hon göra? Hon tog den enda |806|utväg som återstod henne och som likväl icke mången liten flicka skulle ha tagit i hennes ställe: hon sprang till den väntande Bogatir, trädde helt varligt sin venstra fot uti stigbygeln och satt, utan att man visste huru, i sadeln. Påtagligen var det icke första gången hon suttit till häst. Men hvad det ville säga att rida Bogatir, derom hade hon ingen aning, och den leken höll på att lyktas värre än hök och dufva. Knappt kände den ystra hästen sin lätta börda i sadeln, utan att tillika känna sin herres fruktade tygel, innan han sträckte utöfver hagen och inåt staden med en så förfärande hast, att hörsel och syn förgingo den bestörta ryttarinnan. Man såg henne släppa tygeln, luta sig framåt och instinktlikt gripa med båda händerna uti sadelbommen. Snart voro häst och flicka ur sigte. Rektoristen hade fått en lysande revanche, och nu var det hans tur att, blek af häpnad, blicka efter den bortilande.

64 Den främmande officern försökte alla de smekord och hotelser, till hvilka hans Bogatir förr brukat lyssna. Det var förgäfves, och han begrep det sjelf, att det nyss förut uppskrämda djuret råkat på nytt i sitt vilda lynne. Flickan syntes förlorad, och det återstod intet annat, än att skynda till fots uti Bogatirs spår, med den sannolika utsigten att finna henne någonstädes med krossadt hufvud störtad till marken.

65 Då hördes från närheten af Korsholms vallar en hvissling, så skarp och gäll, att den tydligt förnams långt bort öfver sorlet af alla de många som skreko om hvarandra vid anblicken af den skenande hästen. Främlingen tycktes igenkänna detta ljud: han stadnade; han lyssnade; hans bleka kinder färgades af en|144| rodnad, liksom blygdes han öfver att icke sjelf kunna frambringa samma ljud. – Det är Istvan, det är min trogne Stefan,konsekvensändrat/normaliserat sade han till rektoristen, som följde honom. – Denna hvissling kan ingen annan göra efter. Bogatir känner den: han är född i Ungern, och det äroriginal: år den signal, med hvilken ungrarne kalla sina hästar från steppen. Hör! Nu hvisslar han om igen!

66 Det gälla, genomträngande ljudet upprepades andra gången och tredje gången. Och se: vid tredje hvisslingen såg man Bogatir, till utseendet helt lugn, följa ljudet och i sakta lunk närma sig vallarna, der den andre ryttaren utan svårighet hejdade honom.

67 Främlingen och hans följeslagare skyndade dit. Den hvitklädda flickan höll sig ännu krampaktigt fast uti sadeln. Men hon var utan medvetande.

68 – Ester! Min Ester! O Gud, hon är död!konsekvensändrat/normaliserat utropade en blek och vacker ung qvinna, som trängde sig fram bland folkhopen.

69 – Åh, ser inte Veronica att flickan håller fast sig ännu?konsekvensändrat/normaliserat anmärkte en af skollärarne, som lyftade henne af hästen. Händerna kunde verkligen blott med svårighet ryckas från sadeln.

|807|

70 – Hvem är den unga flickan?konsekvensändrat/normaliserat frågade den främmande officern med lifligt deltagande.

71 – Det är Ester Larsson, den rike Larssons yngsta och mest älskade barn,konsekvensändrat/normaliserat svarade skolläraren.

72 – Jo jo, Larsson får nu se hvad det vill säga att flyga högre än vingarne bära,konsekvensändrat/normaliserat mumlade en slagtare, som vid valet på förmiddagen tillhört Aulins anhängare. – Man skall få se att han rider storståtligt till riksdagen, men huru han rider dädan, och hvem som då hvisslar åt honom, det kan man inte så noga veta.

73 – Jo men,konsekvensändrat/normaliserat sade närmaste gumman i hopen, – sanna mina ord, det här, det bådar något för Larsson. Högmod, högmod, hvad säger ordspråket?

|145|

3. Grefven och borgareflickan.

74 Den främmande unge officern tycktes vilja godtgöra det missöde, hvari hans vilda häst hade en så stor andel. Han skyndade att hämta vatten från närmaste brunn, fuktade dermed den afsvimmade flickans panna och lät henne lukta på en fin essence, som han framtog ur ett étui i sadelhölstret. Han hade nu tillfälle att närmare betrakta hennes drag, och hans deltagande minskades icke deraf att dessa voro ovanligt vackra. Ester Larsson kunde icke vara mer än fjorton,original: fjorton (källa för ändring: 1873, 1884) högst femton år; ännu ett barn, som också hennes öfverdåd tillräckligt bevisat, men ett barn på ungdomens gräns;original: gräns: (källa för ändring: HT, 1873, 1884) vexten smärt och späd, håret glänsande brunt, hyn ej utan spår af vårsolens inverkan, händerna alltför fina för en småstadsflicka af borgerlig härkomst. En liten juvelring på venstra handen och små spetsmanchetter af detta subtila Raumoarbete, som numera kommit alltmera ur bruk, sedan det ej förmått uthärda täflan i pris med det belgiska maskinarbetet, jäfvade icke främlingens första förmodan, att den unga flickan var en rik mans bortskämda älsklingsbarn.

75 Kanske mins någon ännu den fordna lilla Veronica, hvilken, samma qväll när Marie Larsson blef så hårdt emottagen af sin stränge farbroder, skickade henne till tröst en bit af sin söndagskaka*)Tionde berättelsen, Ödemarkernas vår.. Veronica Larsson hade vuxit och blommat i kärlek; hon var icke mera ung, hon hade sett sina 29 somrar,original: somrar. (källa för ändring: 1873, 1884)|146| men hon spred ännu en doft af kärlek omkring sig. Hon hade afvisat många friare, för att sköta sin faders hus och egna hela sitt hjerta åt yngsta systern Ester, som så väl behöfde hennes vård, sedan deras moder dött, sedan deras far |808|alltmera sällan hade en stund öfrig för sina barns uppfostran och sedan han alltmera gjorde hvad han kunde för att bortskämma den lilla favoriten, som himlen skänkt honom till hans ålders glädje. Veronica ensam vågade sätta sig emot Esters nycker; hon ensam vågade vägra henne något; och när den trotsiga flickan ändock fick sin vilja fram, såsom nu uti majlekarna, var det alltid Veronica som vakade öfver henne och godtgjorde alla fel, dem hon ej kunde förhindra. Den halsbrytande ridten hade hon ej kunnat förekomma, och det blef, nu som alltid, hennes lott att med en moders omsorg pyssla om sitt lilla oförståndiga barn.

76 – Var intet rädd nu, Ester, faran är öfver, och du är hos mig!konsekvensändrat/normaliserat hviskade hon ömt till den bleka systern, som i hennes famn begynte återhämta sig från förskräckelsen och uppslå ögonen. Der fanns icke i hennes ord en enda skymt af förebråelse för all den grymma oro, hvilken hon sjelf så nyss lidit, den goda Veronica.

77 Ester såg sig förvirrad omkring och blef varse sin förföljare i leken, den långbente rektoristen, som ännu andlös af häpnad stirrade mot henne öfver systerns axel.

78 – Ser du det, Ringblom,konsekvensändrat/normaliserat sade hon med ett ännu matt, men triumferande trots öfver de blekröda läpparna – jag sade ju det, din stackare, att du aldrig skulle få fatt mig!

79 I detsamma mötte hon på andra sidan den främmande officerns deltagande blickar, och ögonblickligen öfvergjötos hennes hvita kinder af den skäraste rodnad. Skygg som ett blygt barn, gömde hon strax sitt hufvud i sin systers sköte.

80 Detta roade främlingen. Han lade sin hand på flickans bruna hår och sade leende: – Var icke rädd|147| numera. Bogatir är en öfverdådig sälle, som behöfver stränga tyglar, och jag har sett gamla ryttare kastas ur samma sadel, der du satt qvar. Nästa gång skall det gå bättre. Vill du lära dig rida?

81 Ester såg upp: det måtte ha retat henne att behandlas som barn. – Vill du sälja din häst?konsekvensändrat/normaliserat frågade hon.

82 – Det tror jag knappt, svarade främlingen. Jag tänker du redan haft nog utaf honom.

83 – Min far skall gifva dig så mycket pengar du vill.

84 – Bogatir är ungrare, han låter ej sälja sig!konsekvensändrat/normaliserat återtog muntert den unge officern. – Men om jag sålde honom åt dig, hvad skulle du då företaga dig? Ville du engång till försöka din lycka?

85 – Ja, det ville jag,konsekvensändrat/normaliserat svarade flickan och kastade en utmanande blick på den otåligt stampande hästen.

|809|

86 – Och om han ej behagade lyda din tygel? Om han kastade dig ur sadeln, min lilla trotsiga docka?

87 – Då skulle jag låta skjuta honom,konsekvensändrat/normaliserat svarade Ester mycket bestämdt och utan ringaste tvekan.

88 Främlingen skrattade. Men Veronica tyckte ej om detta raljeri. – Kom, låt oss gå hem och stöd dig på mig!konsekvensändrat/normaliserat sade hon. – Kom, Ester, innan far får höra af andra att du varit i fara.

89 Ester förändrade hastigt min och sökte förgäfves dölja sin oro. – Nej, Veronica, nej,konsekvensändrat/normaliserat sade hon; – du får ej tala om det för far! Han skulle bli ond på den främmande herrn. – Och far är ej god, när han är ond!konsekvensändrat/normaliserat tillade hon naivt, med en blick på främlingen.

90 – Hvad är det frågan om?konsekvensändrat/normaliserat sade bakom dem en befallande röst, och der stod landshöfdingen grefve Frölich, som återvände från en promenad till hamnen och med någon förundran blef varse folksamlingen vid porten till Korsholm. I detsamma märkte han den unge officern, som vördnadsfullt förde sin hand till den trekantiga hatten. – Hvad ser jag! utropadeoriginal: utropadc|148| landshöfdingen på fransyska. Grefve Bertelsköld här! Var hjertligt välkommen hit till vår höga nord! Min unga kusin regnar ned ifrån månen!

91 Löjtnanten vid fortifikationskorpsen grefve Carl Victor Bertelsköld, på möderne beslägtad med grefve Frölich, glömde vid dessa ord den lilla förmätna borgareflickan, som kastade på honom en lång och förvånad sidoblick. Wasa har aldrig ägt något stort förråd utaf grefvar, och den ende som fanns der förut betraktades som en så utomordentligt hög herre, att hans gelikar knappt kunde finnas i Stockholm. Hvem skulle ha trott, att Wasa nu i hast hade blifvit försedt med en grefve till? Ester kände sig med ens så fullkomligt återställd, att hon alldeles icke kunde förmås att gå hem. Hon lemnade endast plats åt de förnäma herrarne och fortfor att med barnslig nyfikenhet betrakta den unge främlingen, med hvilken hon nyss hade språkat så fritt och som hon i sitt vanliga sjelfsvåld kallat du. Men det var i Esters tanke icke så farligt; det fanns knappt någon annan i hela Wasa, än landshöfdingen sjelf, som hon icke tilltalat i samma förtroliga ton. Det märkvärdiga var i hennes ögon blott det, att den unga herrn var så ståtlig, så lång, så förnäm i hela sitt sätt; att han hade så glänsande blå ögon, fastän hans med omsorg upplagda hår var så svart, att det nästan skiftade i blått; att han icke bar peruk; att den lilla hatten klädde honom så väl; att han bar värja och bälte under den korta reskappan; att han såg så god ut, fastän det förunderliga ödet skapat honom till grefve; att det just råkat vara hans häst som nästan skrämt henne till döds, och att han lagt sin hand på hennes panna |810|och lofvat lära henne rida. Alla dessa tankar flögo om hvarandra i den lilla öfverdådiga flickans brunlockiga hufvud och gjorde henne döf för syster Veronicas ömma förmaningar.

92 Grefve Carl Victor – ty så kunna vi kalla honom till åtskilnad från hans farbror, diplomaten grefve Torsten Bertelsköld – redogjorde nu i få ord,original: ord (källa för ändring: HT, 1873, 1884) ock|149|så på franska, för ändamålet med sin resa till Finland. Han hade förliden höst återkommit till Sverige från Wien och från Ungern, der han bevistat fälttåget mot turkarne och i fem år lärt krigskonsten uti den store prins Eugènesoriginal: Eugéns ypperliga skola. Nu hade hans mor lagt honom på hjertat att lära känna hans förfäders land, detta Finland, hvilket hans fader försvarat till sista man och älskat ända in uti döden. Hans onkel grefve Torsten hade då förskaffat honom ett uppdrag af rådet att inspektera fästningarna i Finland och föreslå planer till finska kustens försvar vid ett möjligen förestående krig; och emedan ett fartyg gått till Kristinestad med munderingspersedlar för Österbottens regemente, hade tillfället begagnats att göra en utflygt till Wasa. Nu vore han här och ville, med sin nådiga onkel Frölichs tillåtelse, för en vecka eller par sitta in på Korsholm.

93 – Dock icke på vatten och bröd? genmälde grefve Frölich skrattande. Vet du väl, mon cher amispråk: franska, att kräftor och adelsmän prosperera icke i Österbotten?

94 – Det vet min familj af gammalt,konsekvensändrat/normaliserat svarade den unge grefven i samma ton. – Nästan alla Bertelsköldar ha legat i delo med Österbottens demokrater. Jag sjelf har knappt satt foten på detta område, innan min häst enleveras af en liten öfversitterska, – lilla Larsson ...

95 – En Larsson? Jag gratulerar; jag har också den förmån att profitera af connoissancen. Men kom, låt oss se åt om Korsholms källor producera annat än brunnsvatten ....

|150|

4. Fiskal Spolin.

96 En vecka eller något mer hade förflutit sedan grefve Carl Victors ankomst till Wasa, under hvilken tid han fullkomligt hunnit öfvertyga sig om att Korsholm icke var skapadt till ett fäste enligt den nyare krigskonstens fordringar. Deremot hade han uttänkt en plan att befästa inloppet till Wasa mot en fiendtlig öfverraskning och hade nu, med dessa planer i hågen, åtföljt landshöfdingen grefve Frölich på dennes vanliga aftonridt ut till hamnen. Isen låg ännu i de inre fjärdarna, men längre ut emot Replots skärgård hade |811|en stark sydvest upprifvit isbandet, och de båda ryttarne höllo stilla en stund för att njuta af hafvets lifvande anblick. Man såg den blå randen i vester vidgas och klarna; man såg de unga vågorna på långt afstånd än höja, än åter sänka sig i de vackraste kroklinier; man såg dem bryta sig mot klippor eller isberg i fjerran och åter fallande stänka sitt smälta silfver högt i den genomskinliga vårluften. Skjälskyttarne återvände från sin farliga färd på isstyckena, släpande med sig hela slädar, uppfyllde af stupade sjöhundar, medan andra, som skjutit sjöfågel för vettar vid iskanterna, buro deras villebråd i säckar på ryggen.

97 Åtta fartyg lågo i hamnen, alla görande sig färdige att gå till segel, så snart isar och vindar gåfvo dertill sitt bifall; och af dessa åtta tillhörde fem de största den rike skeppsredaren och köpmannen Lars Larsson. Det var just en af källorna till hans rikedom, att han hvarje år försålde i Stockholm tre eller fyra nya fartyg, enkom byggda på spekulation; men|151| det femte fartyget, som prunkade med namnet Ester på akterstäfven, hade han bestämt att för egen räkning, men i en Stockholms redares namn, göra turer på Rostock och Wismar.

98 Landshöfdingen betraktade med mulna blickar dessa tillredelser och vände sig sedan till sin följeslagare med den plötsliga frågan om han väntade krig.original: krig? (källa för ändring: HT)

99 Bertelsköld svarade att man i Stockholm alltmera umgicks med krigiska planer, för att begagna konjunkturen och återtaga från Ryssland de stora uppoffringarna i Nystadska freden. Men der funnos tvenne hållhakar för nuvarande fred, nemligen riksens råd med grefve Horn i spetsen och den fredliga majoriteten från föregående riksdagar. Båda hakarna hoppades krigspartiet snart kunna spränga: och då skulle en soldat ånyo betyda något i Sverige.

100 – Justement, det är hög tid, innan nybakade herrar af alnen vexa gamla kavaljerer öfver hufvudet,konsekvensändrat/normaliserat genmälde landshöfdingen ej utan häftighet. – Vet du väl, Charles, att på detta fartyg embarkerar endera dagen en riksdagsman, som bär freden uti sin ficka? Mullvaden trifs i sitt hål, och en köpmans vyer sträcka sig från disken till boddörren. Dessa fredshjeltar vore i stånd att sälja Riga för en tunna äpplen, Narvas troféer för en kappe salt och hela Petersburg för en bit sulläder. Men förmår jag hindra det? Nej, par malheurspråk: franska, vi ha den olyckan att vara frie medborgare; en landshöfding i Wasa betyder nuförtiden mindre än en borgmästare i Jakobstad.original: Jakobsstad. (källa för ändring: HT) Ah, vi skulle få en splendid succès! Vi skulle emportera en victoire, som skulle restituera våra possessioneroriginal: posessioner (källa för ändring: 1873, 1884) bort öfver Nevan! Vi skulle taga revange för alla våra deconfityrer! Och då säger man till oss att vi böra vänta! Likasom vi hade tid att vänta, |812|vi gamla soldater af salig kung Carls skola (här lyfte landshöfdingen på sin hatt, såsom de återstående karolinerne aldrig underläto, när de nämndeoriginal: nämde (källa för ändring: HT, 1884) konungens namn)! Parbleuspråk: franska, Charles, de som oss succedera kunna gifva sig patience à bon plaisirspråk: franska; de kunna revidera kartan i nästa århundrade. Men|152| vi, som blott ha få dagar öfriga, måste rehabilitera vår ära och icke låta kung Carls minne gnagas af möss!

101 – Min onkel vill säga mössor,konsekvensändrat/normaliserat återtog Bertelsköld leende, men varm af den gamle krigarens återvaknade minnen.

102 – Hvad vill det säga?

103 – Min onkel har då icke hört att kung Fredriks yttrande blifvit historiskt? »Sie sind alle Nachtmützen.språk: tyska»

104 – Kung Fredrik har ibland sina luminösa infall; det skulle convenera en konung af Sverige att icke sjelf draga nattmössan så djupt öfver öronen. Enfinspråk: franska, denne Larsson är en desperat karl och i stånd att med sin hardiessespråk: franska, sin slughet och sitt inflytande i borgarståndet förderfva hela vår gloriösa entreprise. Hade jag haft makten och dekreterat valet, skulle han aldrig kommit derin. Det är suiter af Horns system; packet rycker makten från adeln och trampar rikets ära i smutsen. Men karlen är nu riksdagsman, det kan icke f–n heller hjelpa; han gör sig färdig att embarkera till Stockholm. Jag ville donera ett års inkomster af hela mitt län åt den som kunde sätta obstacle för resan.

105 – Förlåt, min onkel, att jag ihågkommer fabeln om blåsten och solskenet. Skulle icke en smickrande nedlåtenhet från er sida – en middagsbjudning t. ex. – vara tillräcklig att böja den styfve mannen och närma honom till ert parti?

106 – Spildt krut! Jag känner dessa österbottniska demokrater: sedan urminnes tid veta de icke af någon annan aristokrati, än kyrkans och penningens. En incarnerad princip är alltid redoutable, och en sådan är Larsson. För honom existerar endast en kung, ett folk och ingenting deremellan. Med kung Fredrik är han personligen lierad, favoriserad af drottningen, intim med Plomgren, Kjerrman och andra inflytelserika personeroriginal: personor bland svenska borgerskapet, för att icke tala om Finland, der han har en incontestable préponderance. Det finns blott ett medel att écrasera honom.

|153|

107 – Och det är?

108 – Afunden bland hans egna ståndsbröder. Kan hans resa inhiberas någon vecka, så att han försummar riksdagens början, så är han neutraliserad. Men jag förstår mig icke på krokvägar. Jag har en fiskal, – hej da, kommer ej karlen der som vore han efterskickad! Spolin!

|813|

109 Den person, som tilltalades, var en liten blek, mager och ljuslätt man, klädd i en sliten, men väl borstad brun rock med stora messingsknappar, och mötte ryttarne ensam åkande i en dålig bondkärra. Vid landshöfdingens tillrop stadnade han, hoppade vigilant ur kärran och närmade sig med en så ödmjuk bugning, som hade han velat plocka upp stenar från landsvägen. – Nå,konsekvensändrat/normaliserat fortfor landshöfdingen, – hur stå affärerna?

110 – Bra eller illa, alltsom ers nåd befaller,konsekvensändrat/normaliserat svarade fiskalen försigtigt och med en frågande sidoblick på den unge grefven.

111 – Hvad skall det heta, herr lurifax? Tala fritt; den herrn är min slägting. Om ett par dar ha vi pratiquable seglation; våra köpmän ämna försöka sitt sjöhufvud. Nå, min kära Spolin?

112 – Tullen kan icke förmås att lägga obstacler i vägen. Papperen äro klara.

113 – Så? Hvarför ha vi ett tullverk? Ni begriper väl, karl, att jag ej kan refysera pass åt en riksdagsman?

114 – Ers nåd – jag supplicerar att i underdånighet fråga, om jag har ryggen fri?

115 – Hm, det der smakar af spö. Jag vill ej förmoda att han har för sig något kanaljeri?

116 – Min högsta åstundan är endast att efterkomma ers nåds befallningar.

117 – Godt. Gör som han vill. Och kom ihåg, min ohängda vän, att han exponerat mig vid valet den 1 Maj. Han har en glupsk faute att godtgöra, min|154| kära Spolin. Jag har ej emot att han söker revange.original: revange (källa för ändring: HT) Jag skall tänka på hans befordran.

118 – Ers nåd – den ifrågavarande personen skall icke resa till Stockholm; åtminstone icke i Maj.

119 – Det vore böfveln? Nå-nå, Spolin gör som han vill, det blir hans affär. Kom, Charles! – Och tydligt generad att fortsätta samtalet, gaf landshöfdingen sin häst sporrarne, för att återvända till staden. Men fiskal Spolin, hvars rygg ånyo betydligt kroknat vid afskedet, rätte sig småningom upp, ju mera hans höge förman aflägsnade sig, och stod der slutligen i sin fulla längd af fem fot och två tum. Hvarpå han hastigt åter klef upp i kärran, fortsatte vägen till hamnen och mumlade för sig sjelf: – innan Michaeli har jag Korsholms fögderi.

120 – Var detta ett exemplar af den finska demokratin?konsekvensändrat/normaliserat yttrade Bertelsköld, medan de fortsatte ridten. Jag vet ej hvarföre mitt ridspö hade en så förvånande attraktion till den karlens rygg.

121 – Mitt också,konsekvensändrat/normaliserat skämtade landshöfdingen. – Dame! är det mitt fel att käppen behöfver en doppsko, för att röra i dyn? Hvad vill du att jag skall |814|göra? Friheten kan vara god nog för proletärer och bönder, men enfinspråk: franska, den inkommoderar en landshöfding. Nej, då préfereraroriginal: préferar (källa för ändring: HT, 1873, 1884) jag enväldet under salig kung Carl. Marsch karl! och karlen gick. Halt, fähund! och fähund stod. Nu deremot ... Apropos, hvem har inridit din Bogatir?

122 – Min ridknekt Istvan.

123 – Antingen är karlen den galnaste våghals, eller den mest raffinerade ryttare som ännu lagt betsel mellan tänderna på en bra fölunge. Se bara, kräket lystrar ju för minsta sparf på en half mils omkrets! Helt annan var din fars Bogatir; jag mins honom som i går, när vi traverserade Düna: finsk race, som ej förhastade sig uti ogjordt väder; tjocka ben, låg hals, bred bringa och goda lungor; – höll ut, der de ryska och polska hästarna kreperade som kalfvar. Säg|155| mig, hvar fick du den här höghalsade kattungen med sina svafvelsticksben och sina smala öron, som beständigt äro på ståltråd?

124 – Det är ett helt äfventyr, min onkel.

125 – Bon.språk: franska Då kunna vi spara det, tilldess vi åter bivuakera under batterierna af min gamla Rüdesheimer. Par miraclespråk: franska, jag är nyfiken att se hvem af de två som blir bet: Larsson eller Spolin. Noshörningen har råkat ut för en krokodil.

|156|

5. Penningefursten.

126 Vid tiden för denna berättelse stod den rike Lars Larssons hus ännu nästan i samma skick, som för 16 år tillbaka, när det iståndsattes efter stora ofreden. Samma låga sal, samma fyra kamrar, samma finnstuga och nattstuga med tillbehör, endast att husen voro prydligare brädbeslagna och att en del möbler bekommit den stora lyxen af hvit oljefärg. Vid torget till höger om den gamla gården var en nybyggd gård, som beboddes af äldste sonen Lars med hans talrika familj; till venster en äldre gård, som innehades af dottren Kajsa, gift med den förnäme och myndige rådman Blom. Alla tre, Larsson sjelf, sonen och svärsonen, drefvo deras skilda handel med egen bod och rivaliserade, på österbottniskt vis, om tjärbönder, smörfinnar och salthandel, men drefvo skeppsrederiet i bolag och dominerade derigenom ortens sjöfart. Man kunde säga, att dem emellan var fred och förbund i utrikes ärender, men ständig fejd om marknaden inrikes; – endrägt och sämja, när det gällde att kämpa mot en främmande konkurrens, men på samma gång inbördes täflan, som icke aflopp utan kalabaliker. Voro der två af dem på väg till någon af de stora marknaderna i det inre af landet, visst körde de förbi hvarandra om natten, för att hinna en timme förr och |815|försäkra sig om de bästa kunderna; och kom der en förr okänd bonde från Tavastland eller Savolaks, såsom då brukades, ned till Wasa, visst lockades han af den som hann först med löftet om rågade saltmått och så eller så många lerpipor på köpet. Hvilket allt icke hindrade sonen och svärsonen att i|157| yttre måtto visa den gamle borgarekungen och hans aktningsvärda kapitaler en öfvermåttan stor vördnad, så att de aldrig talade med honom ute annorlunda än med hatten i hand och aldrig svarade honom inomhus annorlunda än stående. Dessutom samlades hela den stora familjen om söndagarna efter gudstjensten till middag uti den äldre Larssons hus, och då satt den gamle der som patriarken Abraham, ståtlig och enväldig, omgifven af barn, barnabarn och tjenstefolk, så många som fingo plats vid det långa bordet uti familjesalen.

127 Nu var det icke söndag, utan tvärtom en brinnande hvardagsbrådska; men likväl såg man kl. 11 på förmiddagen båda granngårdarnas invånare med barn och blomma begifva sig högtidsklädda, som de alltid voro vid sådana tillfällen, till den gamla gården. Att der leta sig väg mellan hästar och folk, som uppfyllde gården, var ingen lätt sak. Bönder och sjömän, blandade med en och annan stadsbo af högre rang uti samhället, hade skockat sig på trappan och i förstugan, väntande att få inträde. I finnstugan var ett bord dukadt för långväga kunder; från bagarstugan, der Veronica med Ester som underståthållerska förde befälet öfver tre eller fyra pionröda pigor, osade en behaglig doft af nyssgräddadt bröd; nattstugan var upptagen af ankomne resande. Saken var den, att skärgården nyss blifvit isfri och Larsson i beråd att med alla sina fem fartyg segla till Stockholm. Tusen nödvändiga saker skulle då stökas undan till resan, och alla affärer, som fordrade chefens egen handläggning, skulle nu uppgöras. Men tillika skulle familjen spisa tillsamman en afskedsmiddag, innan dess fader och hufvudman begaf sig till sjös.

128 Midt i denna vefva och trängsel inträdde på gården den unge grefve Carl Victor Bertelsköld, för att lyfta hos Larsson ett kreditiv ifrån Stockholm. Fin och förnäm som han var, med en toilett som i Wasa icke förfelade att väcka alla flickors beundran, tycktes han något generad af den nära beröringen med så|158| många oborstade landsmän och väntade tydligt att hopen på trappan skulle sjelfmant lemna honom plats. Men deruti misstog han sig: ingen rördes ur fläcken, och ett par tjäriga matroser tycktes snarare finna ett nöje uti att spärra för honom vägen. Herr grefven fick vänta och vänta kanhända för länge för hans unga tålamod.

129 – Var god och gif rum!konsekvensändrat/normaliserat sade han då till matroserne, i en ton som icke väntade någon motsägelse.

|816|

130 – Lägg bi så länge, att intet herrn törnar,konsekvensändrat/normaliserat sade den ene sjömannen, i det han mönstrade honom med en gäckande blick.

131 – Lemna rum, jag har ingen tid att vänta längre!konsekvensändrat/normaliserat upprepade Bertelsköld.

132 – Gud skop ingen hast,konsekvensändrat/normaliserat genmälde den andre sjömannen lugnt, med händerna i byxfickan.

133 I detsamma sprang en spenslig flicka, alldeles hvit af mjöl, tvärsöfver gården, kilade af uppför trappan och slank, vig som en kattunge, in genom trängseln, likväl icke utan att i förbifarten lemna tydliga spår utaf bagarstugan på det fina blå klädet af grefvens rock.

134 – Ester,konsekvensändrat/normaliserat ropade Bertelsköld efter henne, – säg till din far att jag önskar träffa honom!

135 Flickan stadnade ett ögonblick, såg på honom med ett par qvicka bruna ögon och försvann derpå inne i förstugan.

136 – Stopp, kryssare! lofvera intet i strömmen, han kommer i drift!konsekvensändrat/normaliserat mumlade den förste af sjömännen och lade helt familjert sin beckiga hand på grefvens axel.

137 Troligen var det icke så illa ment, men Bertelsköld var ej vid lynne att tåla sjömansspråk. I samma stund grep han karlen om nacken och kastade honom, som var oberedd på denna manöver, burdus utför trappan.

138 Detta var mer än en Wasa matros kunde billigt fördraga. Den stupade hjelten var icke förr på fötter|159| igen, innan han rusade i vredesmod tillbaka till trappan, och på samma gång grep den andre Neptunisonen Bertelsköld uti kragen. – Dick babord med rodret!konsekvensändrat/normaliserat skrek sjömannen.

139 Ställningen var kritisk och hade blifvit det än mer, om icke den lilla mjöliga flickan åter trängt sig fram mellan de stridande och i hastigheten kommit matrosen att släppa taget. – Far kommer straxt!konsekvensändrat/normaliserat hviskade hon och for som en raket tillbaka till bagarstugan, der hon gömde sig bakom dörren, för att bli vittne till stridens utgång.

140 Bertelsköld begagnade tillfället, sprang ned på gården, ställde sig med ryggen fri mot en vägg och drog värjan. – Den förste som kommer, må akta sina öron!konsekvensändrat/normaliserat utropade han.

141 – Alla man till väders!konsekvensändrat/normaliserat svarade matroserne, grepo hvar sin stör och redde sig till batalj. Det blef stoj och oväsen på gården. Flera sjömän togo parti för kamraterne. Ett par soldater, som råkade vara tillstädes bland hopen, ställde sig flinkt på den angripnes sida, och bönderne, högeligen roade af detta extra spektakel, underläto icke att gjuta olja på elden. – Damma till!konsekvensändrat/normaliserat ropade de. – Trä mot stål! Ryck spetten af dem! Stek strömming på dem! Tröska dem, så att agnarna flyga!

|817|

142 Det liknade sig att blifva ett af dessa handgemäng, som fordom voro, och på en del orter ännu äro nästan ett hvardagsnöje i de österbottniska städerna, då anblicken af den gamle Larssons höga gestalt på trappan med ens gjorde slut på oväsendet. – Hvem understår sig att föra oljud på min gård?original: gård. (källa för ändring: HT, 1884)konsekvensändrat/normaliserat ropade han med väldig stämma. –konsekvensändrat/normaliserat Bort med störarna! Så sannt jag är herre här, så Gud nåde den som vågar knystra ett ord! Och ni, unge herre, som glömmer att ni icke nu står bland turkar och hedningar, stick er värja i slidan, så framt ert lif är er kärt, och stig in till mig! Jag säger er, att ingen skall kröka ett hår på ert hufvud.

|160|

143 Sorlet på gården tystnade genast, och de lyftade vapnen sänkte sig sjelfmant.

144 Bertelsköld hade varit en klen lärjunge af den store prins Eugène, om han ej föredragit en ärofull reträtt framför en kritisk position, der sjelfva segern lätt kunde blifva ett nederlag. Han följde alltså inbjudningen, helt vårdslöst, helt likgiltigt, och inträdde genom den undanvikande folkhopen uti Larssons sal. Denna var till hälften uppfylld af väntande, medan en i sender insläpptes i kontoret till venster. Grefven fick stående vänta, lika med ringaste dagsverkare, tills hans tur kom. Var det afsigt eller var det en regel? Han visste det icke, men hans unga förnäma blod kom åter i svallning vid det som han ansåg för en ny förödmjukelse inför penningefurstens gränslösa öfvermod.

145 Ändtligen var det hans tur, och han inträdde i det oansenliga rum, som utgjorde det rika och ansedda husets enda kontor. Ett skåp af valnöt, ett bord af omålad ek, en dito pulpet, en kassakista af jern, en simpel enmanssäng och tre eller fyra klumpiga stolar utgjorde rummets ganska tarfliga amöblement. Vid pulpeten svettades den gamle bokhållaren Grenman under tusen bekymmer med en penna bakom hvardera örat; vid bordet satt den mäktige Lars Larsson sjelf framför en hög af bref och handelsböcker. Större var ej personalen i detta kontor.

146 Bertelsköld framlemnade ett kreditiv på 1 000konsekvensändrat/normaliserat riksdaler, men tillade, kanhända mera högdraget än Larsson var van att smälta: han hoppades att det var sista gången han skulle besvära en man, som hade så liten tid att befatta sig med sådana småsaker.

147 – Min herre måste vara en främling i detta land,konsekvensändrat/normaliserat svarade Larsson kallt, i det han framtog ur kassakistan några påsar med blanka riksdalrar. – Kände ni våra förhållanden, skulle ni inse, att ett ruineradt land, såsom vårt, icke ryckes ur sin vanmakt med krus och bockningar för en inbillad ära, utan med redlig flit och de största ansträngningar. Ni,|161| som icke sett andra tider, |818|kan tycka att vi simple borgare borde anse det för en stor heder att möta er på trappan med ödmjukaste anhållan att ni ville taga emot våra penningar. Men jag, min unge herre, har sett de dagar, då detta landet på femtio mils omkrets icke ägt så mycket som behöfts för att köpa tio tunnor salt, och då Görtz nödgades utpressa blod, för att hopskrapa denna summa, som ni nu kallar en småsak. Gud gifve ni aldrig får se det, herre; ni skulle då lära er bättre respekt för arbetet och arbetets frukt. Här äro penningarne. Farväl; jag önskar er lycklig resa.

|162|

6. En utflygt år 1738.

148 – Du rider ut genom norra tullen. När du arriverat till Weikars, grenar sig en byväg åt venster mot kusten, men du följer stora vägen utmed Kyro elf till bron vid Lillkyro kyrka. Härifrån löper strandvägen norrut till Wörå och NyCarleby,original: Ny-Carleby, (källa för ändring: HT) men du continuerar upplandsvägen åt höger, som går till Storkyro. Det vill säga, ifall du ej préfererar att logera öfver natten på Lillkyro prestgård, hvilket vore tranquilare, emedan vägarna der i nejden oroas af vagabunder.

149 – Jag tackar min onkel och hoppas vara tillbaka i öfvermorgon.

150 – Jag skulle hellre se att du uppsköte ditt avanture, tills jag blir i tillfälle att procurera dig eskort. För närvarande kan jag ej umbära en enda karl; packet är i rörelse; du har sjelf sett dess humör. Par honneurspråk: franska, Charles, jag har nog af friheten. Att vara landshöfding, och att vid hvarje steg känna en snara om foten, som heter grundlag, privilegier, domstol, – det är insupportabelt! Dame! Gif också mig en smula frihet till husbehof – frihet att hugga in på kanaljerna, när de blifva för närgångna – en ärlig choque, såsom vi brukade med kung Carl i Polen – och man skall se att land och rike finna sig väl deraf. Apropos, du har ännu ej sagt mig hvad som förskaffar bondlurkarne i Kyro äran af ditt besök.

151 – En diversion, en önskan att se något mera af detta land, än Korsholms gamla vallar. Och dessutom, min onkel, önskar jag träffa min fars gamle krigskamrat, denne Lauri eller Laurikainen, som skall finnas någonstädes i Kyro och som min mor anbefallt|163| mig att uppsöka, för den händelse att han vore i behof af understöd.

152 – Tag dig till vara. Dessa fordne kivekät stå ej alltid uti det bästa renommé för en loyal conduite. En del af dem har slagit sig i ro på deras fordna lägenheter och angripa nu skogar och kärr lika obstinat, som de fordom attackeratoriginal: atackerat |819|de ryska transporterna. Men andra, som ej kunnat vänja sig rätt vid freden, ha bosatt sig på ödeshemman djupt i skogarna och drifva der allehanda binäringar, som icke rätt behaga kronobetjeningen, par exemplespråk: franska, åverkan å kronoskogarne, bränvinsbränning, lurendrejeri och då eller då, för variation, ett litet rån på landsvägarna. Vi ha haft att uppbygga ett nytt samhälle, Charles, och sådant gör man icke komplett på en mansålder. Mycket är ännu ogjordt, mycket måste ännu tolereras, som vi blott småningom kunna justera under lag och författningar. Dessa gamla kivekät skaffa oss myror i hufvudet. Folket fruktar dem som sjelfva djefvulen; omöjligt att erhålla vittnen, och länsmännen våga sig icke till deras nästen utan manstark betäckning. Ännu en gång, tag dig till vara, min kära Charles; hazardera dig icke i skogarna.

153 – Min onkel kan vara lugn; jag är beväpnad, och Istvan följer mig.

154 – Som du behagar; jag har varnat dig, men ämnar icke persvadera min gamle väns son till något poltroneri. Således au revoirspråk: franska. Jag vill emellertid se till hvad som kan göras med denne penningjude, denne Larsson, hvilken hin håle måtte skaffa en considerabel process på halsen. Apropos, du har ännu ej sagt mig din mening om controversen på hans gård. Om det vore ett moyen att differera hans resa ... Låta vi häkta matroserna?

155 – Nej, min onkel, nej, jag ber er, för min skull, låt saken förfalla. Vill ni inblanda mig i en rättegång?

156 – Du kan ha rätt. Jag torde väl finna andra medel. Farväl och – ännu ett ord! Om man attac|164|keraroriginal: attac|164|karerar (källa för ändring: 1873, 1884) dig på skogen, så låt de skurkarna veta ditt namn. Det finns ingen mauvais sujetspråk: franska från Lochteå skogar till Lappfjärds bro, som icke vore i stånd att låta hänga sig för Gösta Bertelskölds son. Gud välsigne kanaljerna, de ha likväl ett hjerta i bröstet under den trasiga fähundsjackan ...

157 En qvarts timma efter detta samtal mellan landshöfdingen grefve Frölich och hans gäst, den unge grefve Bertelsköld, såg man den sednare, åtföljd af sin trogne tjenare Istvan, rida ut på sin appelgrå häst Bogatir genom den nyligen uppförda gulmålade norra tullporten i Wasa. Den unge ädlingen hade påtagit en simpel ryttaredrägt och stuckit i sadelhölstret ett par väldiga kavalleripistoler, ärfda från fadrens tid; men dennes ofantliga huggvärja hade redan, under fredens och modets inflytande, vid sonens venstra sida blifvit utbytt emot en smal stickvärja af utsökt ungerskt arbete. Istvan deremot bar en turkisk sabel med damascenerklinga och öfver axeln, jemte sin rensel, en kort musköt.

158 Klockan var 3 på eftermiddagen, dagen vacker och klar, ehuru något kylig. De båda ryttarne redo i lätt traf åt nordost och hade snart lemnat de |820|låga trähusen och den ärevördiga gamla stenkyrkan i Wasa långt bakom sig. Första milen var, då som nu, till stor del skoglös, flack och enformig, endast här och der afbruten af åkerfält med grön rågbrodd, som frodades väl i den bördiga lerjorden. Äfven byar och gårdar voro temligen glesa, för att ligga så nära det sydligare Österbottens residensort och då för tiden mest välmående stad; der lågo ännu vida sträckor öde, men de gårdar som funnos voro mest alla stora och nytimrade. Allehanda transporter möttes på vägen och trängde ryttarne intill dikeskanten. Man märkte väl att dessa nejders svenska befolkning, med sitt oroligare lynne, som dref en stor del till tjärbränneri, sjöfart, landthandel och skeppsbyggeri, ännu icke haft tid eller lust att bota stora ofredens härjningar i jordbruket, så mycket mer som den österbottniske bonden|165| hade rätt till skeppsfart på Sverige. Den berömda Wasarågen vexer också blott till en ringa del uti stadens närmaste grannskap, emedan de egentliga kornbodarne för detta utmärkta sädesslag äro att söka i de omgifvande finska socknarna Lillkyro, Storkyro, Laihela och Ilmola.

159 Landskapet fick en annan färg, så snart ryttarne kommo in på den finska befolkningens område, som i en smal kil, mellan svenskar på båda sidor, skjuter fram ända till kusten i Lillkyro socken. Vägen gick här för det mesta invid stranden af den annars lugna Kyro, hvilken, nyligen befriad från sina isbojor, nu skummade i ungdomligt öfvermod mellan sina låga, med al och vide bevuxna lerbräddar. De öppna slätterna afbrötos redan af ansenliga skogar, hvilka under krigstiden fått rådrum att åter uppvexa och ännu icke härjats af yxen för tjärdalarnas behof. Mellan skogarna vidgade sig tätare och bättre vårdade åkerfält: ännu visst icke öfver hela det fordom odlade området, men väl gärdade, bättre dikade och med ett utseende, som tydligt lät ana, att jordbruket i dessa nejder var hufvudnäring. Gårdarne blefvo tätare; men på samma gång mindre och de flesta enstaka, utom närmast kring kyrkan, ty finnen behöll också här sin förkärlek för ensamheten, oberoendet och godt svängrum omkring sig; det är blott tavastlänningen, som stundom skockat sig tillsamman i stora, tätbyggda byar, likasom för att hålla tillhopa mot herregodsens förtryck. Folkets utseende blef tystare, allvarsammare, trumpnare; anblicken af ryttarne lockade barnen till gärdesgården och qvinnorna till fönstret, men sällan lyftades numera en mössa att helsa, och grindarne fingo de resande merändels sjelfve öppna, hvilket icke var fallet på den flinkare svenska befolkningens område närmare staden.

160 Något som förvånade Bertelsköld var den talrika skaran af barn, som öfverallt tycktes befolka de minsta kojor. På ett par ställen steg han af och gick in för att begära en dryck vatten. Öfveralltoriginal: Ötverallt mötte|166| honom samma syn; |821|ett halft eller helt tjog barfota och hvitluggiga barnungar i blotta lintyget; en yngre karl, biträdd af flera qvinnor, på utarbete; några gråhåriga gummor, sällan en gubbe och högst sällan en man om 40 eller 50 år. Orsaken var tydlig: vid fredsslutet för 17 år sedan fanns knappt en vuxen man mot fyra eller fem qvinnor, ty inemot fyra femtedelar af den manliga befolkningen hade uppslukats af det förfärliga kriget. Men sedan den tiden hade man här och i hela Finland blifvit vittne till en förunderlig naturens kraft, som öfverallt i lifvet sträfvar att efter stora rubbningar återställa den förlorade jemnvigten. Alla, eller nästan alla äktenskap blefvo på den tiden välsignade med en aldrig förr eller sedan förspord fruktsamhet, så att 10, 15 eller 20 barn i hvarje hushåll voro helt vanliga företeelser. Befolkningen steg så hastigt, till någon del genom återflyttande, dock mest genom denna sällsamma naturens alstringskraft, att landets folkmängd 27 år efter freden, såvidt man vet, var fördubblad och vuxit från 29 till 60 personer på qvadratmilen. Men det var ett folk af barn: största delen af Finlands söner och döttrar blickade nu med klara blå barnaögon ut mot en lyckligare framtid. Det var sällsamma tider, som aldrig komma tillbaka. Hvad hade icke då kunnat göras för att göra allting nytt och för att fostra ett nytt slägte, fritt från de gamla lyten, i Herrans fruktan och sanningens ljus, till kunskap och dygd!

161 Det var redan afton, när de resande, efter landshöfdingens anvisning, uppnådde Lillkyro prestgård på backen vid elfstranden. Den ärevördige pastor Gumse, en gammal frusen man i fårskinnspels, storstöflaroriginal: storstöflor (källa för ändring: HT, 1873, 1884) och läderkalott, satt i egen person uti den utbyggda förstuguqvisten och tycktes stadd i det lofliga göromålet att lexa upp en enfaldig mjölnare, som med mössan i handen och högeligen bekymrad tog sig gång efter gång i den mjöliga luggen.

162 – Jag säger dig, Anders, förmanade prosten i en faderligt välmenande ton, som stod i en besynnerlig|167| kontrast till talets innehåll, – ja, jag säger dig, gamle grindstolpe, att en eländigare gårdshund än du finns icke mellan Lillkyro bro och Wörå socknerå! Att låta de filistéer stjäla bort hästen midtför din näsa, du förtorkade fnöskbit, och icke spraka en gång, så att länsman fått nys derom, innan de hunnit till skogen, du gamla grötqvarn! Menar du de sätta sig ned och vänta på efterlysningen nästa söndag i kyrkan, du åsneboga? Litet känner du Lauri, om du tror att han hemtar kräket tillbaka!

163 Mjölnaren förnyade vid dessa ord sin manöver i luggen och genmälde förbluffad att hästen försvunnit från beteshagen, men hvem som tagit den, kunde han icke svära på. Han visste blott att hans son Jaako, som plockat tranbär i skogen, hade i dag på morgonen sett Lauri komma med fiolen på nacken från ett bröllop i byn, och derföre tänkte han ...

|822|

164 – Du är lika mjölig i ditt hufvud som i din lugg, min kära Anders,konsekvensändrat/normaliserat fortfor den uppbragte kyrkoherden i samma vänliga ton, men afbröts i sina förmaningar af Bertelsköld, som nu närmade sig, nyfiken att veta om den man han sökte var densamme som här tycktes vara misstänkt för ingenting mindre än att hafva stulit mjölnarens häst.

|168|

7. Fällan på Lillkyro prestgård.

165 – Jag är en resande, som önskar träffa en gammal soldat vid namn Lauri eller Laurikainen, och i fall högvördige prosten känner hans hemvist, vore jag mycket förbunden att få veta det,konsekvensändrat/normaliserat yttrade Bertelsköld med en höflig helsning.

166 Prosten Gumse framtog ett par glasögon med knipbåge af messing, aftorkade glasen med mycken betänksamhet, beväpnade sin vördiga näsa och betraktade främlingen med tydlig förundran. – Hemvist?konsekvensändrat/normaliserat upprepade han. – Lauris hemvist? Ursäkta, hvarifrån är min herre hemma?

167 – Jag kommer från Wasa och har ett ärende till den nämnda personen, som lärer vara bosatt här uti trakten.

168 – Bosatt?konsekvensändrat/normaliserat upprepade prosten ånyo. – Hm, hm, om min herre, som jag förmodar, är landsfiskal, hm, hm, fastän herrn torde behöfva vexa i embetsrocken, så – ursäkta mig – tror herrn att Lauri är en bosatt person?

169 – Jag vet endast att han varit en af de siste, som försvarat sitt land under förra kriget, och önskade gerna veta något mer om hans nuvarande ställning,konsekvensändrat/normaliserat svarade Bertelsköld, som ej fann för godt att upplysa prosten om hans villfarelse.

170 – Ställning?konsekvensändrat/normaliserat genmälde ånyo den envise gamle. – Unge man, ni kunde så gerna fråga, om nordanvindens ställning, när han susar derborta i björkarna, och hvar han är bosatt. Krig är en stor olycka, som Herren pålagt oss för våra synder; Gud nåde den som upplefver sådant. Ni, som är ung, har väl icke sett annat än ärren, men fråga den mark, på hvilken|169| ni står: hofvarne af Ammons barns hästar hafva trampat derpå. Nämn bara stora ofreden, och ni skall höra stenarna tala.

171 – Förlåt, men kan det vara samma Lauri, som misstänkes att ha stulit mjölnarens häst?

172 – Hvad behagas? Jag har inga bevis, herre, inga bevis. Har jag sagt att han stulit hästen? – Och en viss orolig blinkning bakom glasögonen lät ana att den vördige prestmannen hade någon farhåga att vidare inlåta sig i detta samtalsämne.

|823|

173 – I sådant fall ber jag ödmjukast att få någon anvisning hvar jag bör uppsöka mannen. Om han varit synlig här nära i dag på morgonen, torde jag kanske upphinna honom ännu i qväll.

174 – Upphinna honom? Hm hm, vill ni taga ett godt råd af en gammal man, så stanna här öfver natten och håll till godo hvad huset förmår. Brita – gå och vittja nattstugan! Jag tänker ni torde få plats, såväl som en annan.

175 En groflemmad rödbrusig flicka visade sig härvid på gården och kom efter några ögonblick tillbaka med det besked, att för närvarande ingen annan än domarens långa skrifvare tagit qvarter i nattstugan. Det hörde nemligen till tidens vackra och gästfria sed, att ständigt ett större varmt rum i gården stod med bäddade sängar öppet för alla resande, som der togo in utan allt krus och anmälan och försörjdes med hvad de behöfde, mången gång utan att värdsfolket ens visste hvem gästerna voro. Tid efter annan, isynnerhet om morgnarna, skickades någon af tjenstefolket att efterse hvem som der tagit in och hvad de kunde behöfva, och det kallades att vittja nattstugan, alldeles som fiskaren på morgonen vittjar ryssjor och laxpator, för att upptaga nattens fångst.

176 Dessa gästvänliga fällor, på en tid när så få andra beqvämligheter stodo resande till buds, hade sina ömsesidiga fördelar. Hvarken värd eller gäster gene|170|rade sig mer än dem lyste; landet hade icke en enda tidning, men hvarje resande motsvarade ungefär en tidningsnummer i våra dagar och betalade sin undfägnad med färska nyheter när och fjerran ifrån. Det fanns derföre mången hederlig landsprest, hvilken ansåg sig bedragen på dagens nyaste krönika, när fällan vittjades och understundom fanns tom.

177 Kanske fanns det något i den förmente landsfiskalens utseende, som lät prosten Gumse hoppas en rikare skörd än vanligt, ty han förnyade sin vänliga inbjudning, med tillsägelse åt Brita att bädda sängen åt den resande herrn och låta skrifvaren ligga i fållbänken. Karlen kunde få en bänk i drängstugan; hästarne borde vattnas och ledas i stallet, ty betet i hagen var ännu för klent, och der vore ingen säkerhet, om kräken flöja; man skulle komma ihåg hur det gått med Anders’ häst.

178 Bertelsköld lät endast förmå sig att äta qvällsvard i prestgården, medan hästarna fodrades. Han infördes i den låga salen, hvilken med två kamrar och kök inrymde kyrkoherden i ett välmående pastorat och hela hans familj, utom adjunkten, som bodde i vindskammaren och hade trettio plåtar i lön. Han fann vid det dukade bordet en husesam prestfru i grå yllekofta, hemväfd af egna fårs afkastning, omgifven af en matfrisk skara af barn och barnabarn, som tigande gjorde godt besked i det digra grötfatet. Man gjorde |824|inga omständigheter; gäster sutto ju dagligen här vid samma bord, och att den förmente landsfiskalen erhöll en plats vid bordets öfre ända bredvid den ärevördige värden, var sannolikt en extra utmärkelse, som kunde förklaras af någonting ovanligt uti hans utseende, hvilket omedvetet lät ana en person af annat stånd, än prestgårdens dagliga kunder.

179 Prosten Gumse hade mycket att fråga: hvad man sade i Wasa om riksdagen; hvad man tyckte om valet; hvad man betalade för rågen; om man skulle få krig; hvad smöret kostade; huru det var med de polska affärerna; om här smuglades mycket bränvin öfver till|171| svenska sidan; om romerska kejsaren var illa sjuk; hvem som skulle blifva fogde i Korsholms härad och om det var sannt att påfven skulle abdikera. Sedan Bertelsköld på dessa frågor svarat allt hvad han visste och kanhända litet dertill, sökte han åter leda samtalet på Lauris person. Men knappt hade han för andra gången nämnt detta namn, innan der uppstod en förlägen tystnad, den ena såg på den andra och man hörde en af de minsta pojkarne hviskande fråga modren »om den främmande herrn ville sätta Lauri i kurran»konsekvensändrat/normaliserat.

180 Det var klart, att en sådan förbehållsamhet måste hafva någon orsak, och då den unge vandrande riddaren icke hade lust att röja sitt inkognito, tackade han för åtnjuten välfägnad och afslog alla inbjudningar att stadna öfver natten, med den höfliga förklaring att hans tid ej medgåfve något dröjsmål: han måste genast fortsätta resan och vore mycket förbunden, om han kunde få någon som mot hederlig vedergällning ville visa honom vägen till Lauris boning.

181 Den ärevördige prosten hostade ett par gånger, såg ömsom på det stora vägguret, ömsom på sin gummas halsdukssnibb, likasom för att hämta någon lycklig ingifvelse, och förklarade slutligen att mjölnarens Jaako kände alla stigar i skogen och vore den som bäst kunde vägleda honom »ifall han nödvändigt ville hellre göra bekantskap med banditer, moraser och nattdimmor, än med en varm säng hos hederliga menniskor»konsekvensändrat/normaliserat.

182 Emedan Jaako följt sin fader till prestgården och som bäst var stadd i det lofliga göromålet att slefva uti sig ett fat gröt i drängstugan, mötte förslaget intet synnerligt hinder, och en stund derefter såg man de två ryttarne, vägledde af en spenslig, barfotad pojke om 13 eller 14 år och med ett klippskt utseende, lemna prestgården, icke utan en märkbar förundran hos alla dess invånare.

183 Löjtnant Bertelsköld hade uppvuxit långt från sin faders land och redan lärt känna månget annat land bättre än detta, men han var icke alldeles okun|172|nig i finska språket. Han hade tillbragt en del af sin barndom i troget |825|sällskap med den gamle Tobias, som fordom åtföljde hans moder på den äfventyrliga färden till Kajaneborg*)Tredje cykeln, 9:de berättelsen., och af honom lärt sina fäders språk. Mycket hade sedan åter bortfallit ur minnet, men tillräckligt fanns ännu qvar, för att i någon mån göra honom begriplig för pilten, som nu med en stöfvares vighet mera sprang än gick vid dikeskanten framför de båda ryttarne. Han fick således veta, att vidpass en mil från prestgården var ett torp i skogen, der Lauri stundom brukade uppehålla sig. Och fanns han ej der, kunde man kanske för pengar och goda ord få veta hvar man vidare borde söka honom. Med detta klena besked fortsattes ridten uti den ljusa våraftonen.original: vår-aftonen. (källa för ändring: HT, 1873, 1884)

184 Klockan var mellan 10 och 11 på qvällen, när ryttarne under Jaakos ledning lemnade stora landsvägen och veko af på en mindre byväg åt venster. Äfven denna väg smalnade efterhand, sedan man passerat några gårdar, der hundarnes skall framlockade ett och annat nyfiket ansigte i de små fönstren, af hvilka en del voro endast gluggar, som stängdes eller öppnades med luckor. Bertelsköld anmärkte att förstugudörrarna i dessa gårdar voro stängda; en försigtighet, som annars sällan brukades uti detta fredliga och folktoma land.

185 Slutligen blef vägen smal som en gångstig, kärrspåren upphörde i den leriga marken, och ryttarne kunde icke mera, utan olägenhet för stenar, stubbar och enrisbuskar, rida i bredd. De hade redan lemnat den sista gården långt bakom sig; hundskallet upphörde; boskapens klockor pinglade icke mer på afstånd i skogsbackarna; man kände icke mer den egendomliga lukten af rök från de spånhögar, som upptändas på trädesåkrarna för att skydda korna för mygg. Den vaksamma majsolen hade gått till hvila bakom|173| björkar och granar; nattdimman uppsteg ur kärren och utbredde sig som ett flor öfver fuktiga och lågländta ställen. Skogen blef tätare, luften svalare; tystnaden afbröts endast af myggornas sus, hästarnes jemna hofslag, rasslet af någon afbruten qvist, eller stämman af en talltrast, som i denna enslighet sjöng sin melodiska sång uti trädens toppar.

|174|

8. Äfventyr i fredstid.

186 Ju längre ryttarne inkommo i skogen, desto smalare blef gångstigen, så att slutligen knappt något annat antydde en väg, än fjätet af en förvillad ko, der marken var blöt. Hästarne snafvade oupphörligt på vindfällen, granarnes |826|qvistar slogo ryttarne i ansigtet. Intet tecken till vedhygge eller andra spår af menniskor kunde upptäckas i denna folktoma ödemark af skog, stenar, björnmosse och kärr.

187 – Hvad nu, din slyngel, här är ju vägen slut!konsekvensändrat/normaliserat utropade Bertelsköld otåligt, när trädens täthet ändtligen tvang honom att stiga af och leda hästen vid tygeln. De sista fjäten hade upphört, men Jaako fortfor ännu att med en ekorres vighet, till hälften krypande, slingra sig fram mellan snåren.

188 – Är vägen slut?konsekvensändrat/normaliserat upprepade pojken med en dum min, som under andra förhållanden icke skulle förfelat att framkalla hans följeslagares löje.

189 – Komma vi icke snart till torpet, skall jag lägga dig öfver sadeln och låta dig smaka ett stycke björk,konsekvensändrat/normaliserat fortfor den förbittrade grefven.

190 – Torpet?konsekvensändrat/normaliserat upprepade pilten. – Kan det vara torpet som syns mellan träden? – Der syntes verkligen ett mörkt föremål i den dunkla skuggan af granarna.

191 Med det samma kilade han af som en pil mellan trädstammarna. Istvan, som hela tiden bevakat honom med misstrogna blickar, släppte sin tygel och tog till fötter åt samma håll. Innan kort voro båda ur sigte.

192 Bertelsköld, lemnad allena och oviss hvad han|175| borde tänka om pojkens försvinnande,original: förvinnande, hade intet annat parti, än att tjudra hästarna och begifva sig till fots åt det håll, der det mörka föremålet framskymtade genom nattdimman. Han hade icke gått många steg, innan han togs ur sin villfarelse. Hvad man ansett för en menniskoboning var intet annat än en stor varggård, uppförd af hopfogade trädstammar och innantill försedd med ett giller. Stammarna voro på flera ställen nedbrutna, och hela inrättningens förfallna skick utvisade att den troligen icke sedan flera år varit eftersedd och vårdad för dess ursprungliga bestämmelse. Denna fälla var i alla afseenden mindre inbjudande, än den gästfria fällan på Lillkyro prestgård.

193 Bertelsköld stadnade för att lyssna. Rundtomkring honom var tyst som på hafsbottnen: icke en fågel, icke en fläkt; endast på afstånd hördes ett sakta sus, likasom af millioner myggors vingar. Stället var högländt, men strax invid var ett kärr, och deröfver sväfvade ett ogenomträngeligt töcken. Det tycktes alltmera breda sig ut; det flöt som en lätt sjö af bomull öfver trädens rötter och stammar; endast topparna syntes ännu i vårnattens egendomliga glans. Småningom smög sig töcknet allt högre i synkretsen, och det dröjde ej många minuter, innan vår vandrande riddare befann sig så fullkomligt omgifven af dimman, att han ej kunde urskilja ett föremål på tio stegs afstånd.

194 Han ropade; intet eko. Han hvisslade; intet svar. Han trodde sig höra ljudet af en afbruten qvist och letade sig fram ditåt: han hade bedragit sig; |827|det var en tjäder, som flaxat mot någon förtorkad gren. Han kunde ej mera tvifla: den förrädiske vägvisaren hade med afsigt fört honom vilse i ödemarken, och han trodde sig ana orsaken. Man hade tagit honom för en resande landsfiskal, och ju mer han erinrade sig den förbehållsamhet man iakttagit om Lauris person, desto tydligare förstod han, att Jaako måste ligga i någon komplott med denne äfventyrare och ve|176|lat leda hans förmente förföljare på villspår, för att underrätta fribytarn om faran.

195 Otålig och misslynt, fortfor Bertelsköld att trefva sig framåt i vildmarken, utan att veta hvart. Det bekymrade honom icke att gräset var vått och nattluften kylig: än här, än der trodde han sig höra ett ljud af sina följeslagare. Men när han fortsatt denna mödosamma vandring, som han tyckte, nära en mil, befann han sig åter vid varggården, hvilken han lemnat för längesedan. Han hade gått i en nästan regelbunden cirkel kring stället.

196 Om en stund hördes tydliga steg i skogen. Någonting rörde sig i dimman, och strax derpå hoppade en spenslig figur tätt förbi honom. Det var en flicka; hon bar ett hvitt huckle öfver hufvudet och såg honom troligen icke, ty vid hans tillrop: »vänta litet!» hajade hon till och såg sig häpen om; men flydde strax ånyo med en fågels hastighet och försvann uti dimman.

197 Så snabbt hon skymtade förbi, hade likväl Bertelsköld, till sin stora förundran, tyckt sig igenkänna hennes drag. Var hon icke en töckenbild, en fé, ett fantom, så hade hon åtminstone en förvånande likhet med en välkänd person, som han träffat för tolf timmar sedan i Wasa – ryttarinnan från första Maj – hans befrierska i tumultet på förmiddagen – den öfverdådiga, skälmska lilla borgareflickan Ester Larsson.

198 – Ester! Lilla, vackra Ester, har du hjerta att lemna mig ensam i denna ödemark?konsekvensändrat/normaliserat utropade den unge löjtnanten i första öfverraskningen öfver detta oväntade möte.

199 Ingen svarade. Det förekom Bertelsköld, som hade den nyckfulla flickan gömt sig några steg derifrån bakom en stor gran. Han skyndade dit; men det som han tagit för hennes hvita huckle var blott den hvita stammen af en björk, som i broderlig endrägt vuxit vid granens sida. Han måste le åt den gycklande synvillan af sin lifliga fantasi. Huru kunde han ett ögonblick inbilla sig, att den rike köpman|177|nens dotter, sin faders perla och ögonsten, skulle befinna sig ensam midtuti natten i denna stiglösa vildmark så långt ifrån Wasa?

200 Missnöjd vände han åter till varggropen, i hopp att Istvan dock slutligen skulle uppsöka honom vid detta märke i skogen. Han hade likväl knappt hunnit dit, innan en ny gestalt trängde sig fram mellan trädstammarna.

201 Det var en man mellan 50 och 60 år vidpass, ovanligt kort till vexten, |828|men bred öfver axlarna, klädd i nejdens vanliga bonddrägt och bärande en yxe på axeln. Mannen kom samma väg som flickan, – och Bertelsköld blef nu varse att der var en liten, knappt märkbar gångstig – stadnade, likasom förundrad, och frågade: – hvad gör herrn så här dags i skogen?

202 – Och hvad gör ni sjelf, min vän?konsekvensändrat/normaliserat genmälde grefven i sin tur, nöjd att ändtligen ha funnit någon som kunde vägleda honom ur ett läge, vid hvilket han redan hunnit ledsna.

203 – Jag hugger masteträd,konsekvensändrat/normaliserat svarade mannen torrt.

204 – Och jag söker en fördömd pojke, som skulle visa mig vägen och rymde sin kos. Har ni sett honom? Eller har ni mött min betjent, som gick för en stund sedan ditåt?

205 – Jag vill minnas att jag mötte en pojke,konsekvensändrat/normaliserat yttrade mannen.

206 – Hvar mötte ni honom? Och när?

207 – I middags på landsvägen.

208 – Hör på, karl, ni gjorde bättre att ärligt säga mig hvar jag bör söka mitt folk, ty jag tycker icke om gyckel.

209 – Och herrn gjorde bättre uti att vid detta laget sofva uti sin säng, än att fånga orrar i småskogen.

210 – Jag begär icke råd,konsekvensändrat/normaliserat genmälde Bertelsköld något högdraget, – utan jag önskar att ni visar mig vägen ur denna infama skog. Ni kan förtjena en god dagspenning.

|178|

211 – Möjligt nog, herre, men, det aktar jag intet om,konsekvensändrat/normaliserat svarade mannen likgiltigt. – Vägleda er kan jag icke; jag har mitt beting och måste ha mina furor till landsvägen innan qvällen. Men ett godt råd kan jag gifva er, och är ni icke för högfärdig att tro en masthuggares ord, så lyss på det der ljudet derborta. Hör ni ej någonting?

212 – Jag tycker mig höra ett sus, ej starkare än en broms, när han surrar mot fönsterrutan.

213 – Det är en stor broms, det der, herre, och vore ni honom någon mil närmare, skulle ni kanske bättre förstå hans morgonpsalm. Har ni aldrig hört Bottenhafvets hundar gläfsa mot klipporna?

214 – Tror ni att det är hafvets sus?

215 – Jo, det kan ni lita på. Hjelp er nu sjelf. Skulle ni intet se solen för dimman, så lyss på hundskallet: der har ni vester, och sen kan ni styra efter egen kompass. Om två timmar börjar sydvesten blåsa; ni mister då dimman, men också kompassen; fram på morgonen kryper solen i skinnfällen, och vi torde få höra Thoren gå. Farväl, herre; vill ni er fars son väl, så spara ej skosulorna. Jag önskar er lyckosam vandring.

|829|

216 – Vill ni icke förtjena tio plåtar?

217 – Min mast kostar femtio. Gud vare hos er.

218 Och med dessa ord hade äfven mannen försvunnit åt samma håll, som nyss förut flickan. Bertelsköld kände mycken lust att sätta efter den oförskämde och tvinga honom att förtjena den erbjudna lönen, men han hade alltför nyss sett prof på framgången af sådana efterspaningar. Hans belägenhet föreföll honom mera löjlig än farlig, och vid åtankenoriginal: åtankan (källa för ändring: HT, 1873, 1884) på alla de vida vådligare nätter han tillbragt vid förposternas bivuak i de ungerska skogarna, beslöt han tålmodigt sätta sig ned och vänta en stund, tills dimman skingrats.

219 Ödet tycktes likväl hafva bestämt, att Carl Victororiginal: Viktor Bertelsköld, löjtnant vid kongl. majestäts fortifikationskorps, denna natt icke skulle njuta ens en qvart|179| timmas hvila, ty det dröjde icke länge, innan på något afstånd en gäll, genomträngande hvissling ljöd genom vildmarkerna. Denna gång var det Istvan, och om någon ännu kunnat tvifla derpå, förrådde Bogatirs lifliga gnäggande, att han lystrat till den välkända signalen. Bertelsköld svarade med ungrarnes vanliga stridsrop, och det dröjde ej länge, innan hans trogne tjenare framträdde från en helt annan sida, än den, hvartåt han utgått.

220 Istvan afgaf nu sin rapport. Han hade jagat sin rymmare nära en timma; men den sluge pojken hade så väl förstått begagna sin kännedom af lokalen, att beständigt något hinder afbrutit jagten: än ett kärr, än ett snår, än en af dessa kullerstenar, stora som hus, hvilka öfversålla hela österbottniska kusten. Bakom ett sådant stort stenkummel hade Jaako försvunnit, och när Istvan ännu envist fortfor att leta honom, hade han »sett folk inne i berget».

221 Han sade detta med så allvarsam min, att han framlockade ett löje på sin klentrogne herres läppar. – Då gick du väl in till dem och bad dem visa dig vägen?konsekvensändrat/normaliserat frågade Bertelsköld.

222 – Jag gå in uti berget!konsekvensändrat/normaliserat upprepade Istvan med oförställd förundran. – Jag går hvart ers nåde befaller, der stål kan bita på skinn och der kulorna icke vända om från målet tillbaka; men jag är en menniska, ers nåd, och vill icke hafva något att skaffa med det der som jag såg. Jag begrep att det är icke allting på rätt här i skogen och makade mig undan det fortaste jag kunde, för att uppsöka ers nåd; men jag är viss på att den nedriga dimman är enkom utskickad för vår skull, och så har jag lupit i ring som haren, när hundarna äro i hasorna på honom.

223 – Du är en narr. Jag har hört sägas att här äro ännu många gömställen i skogarna sedan stora ofredens tid, när folket förstack sig i jordkulor och bergshålor, för att undkomma fienden. Hvem vet om vi icke just i denna håla finna den karl vi söka.

|180| |830|

224 Istvan hade emellertid fått något annat i hufvudet. Han lade sig ned med örat mot marken, låg så en minut stilla, i det han höll andedrägten och frågade sedan plötsligt: – har ers nåd släppt hästarna lösa?

225 – Jag tjudrade dem ej långt härifrån, och de kunna ej ha slitit sig lösa, ty jag hörde Bogatir gnägga på det ställe jag lemnat honom.

226 Istvan fortfor att lyssna. – De äro lösa, de äro ett godt stycke ostvart härifrån – de aflägsna sig, – nu stadna de – nu gå de igen – det går långsamt – de trampa stockar och torra qvistar – deras steg äro tyngre och jemnare än hos hästar som flöja ... Ers nåd! Man har stulit våra hästar; så trampa endast kräk, som bära ryttare på sin rygg!

227 – Kom,konsekvensändrat/normaliserat sade Bertelsköld, som vissteoriginal: viste (källa för ändring: HT, 1873, 1884) rätt väl att Istvan från barndomen uppvuxit i faror och vildmarker, der sinnena skärpas långt öfver menniskors vanliga mått; – vi skola snart se om du gissat rätt, och då få vi en jagt, mot hvilken vår förra varit en barnlek.

|181|

9. Dimdrottningens strumpeband.

228 De tvenne vandrarne i Lillkyro skog voro icke sena att leta sig en väg genom snåren till den plats, der deras hästar varit tjudrade, och första ögonkastet öfvertygade dem, att Istvans fina hörsel icke bedragit honom. Platsen var tom, den mjuka mossan sågs trampad helt nyss af friska fotspår, och hästarne voro borta. Det var icke möjligt att de strukit af grimmorna eller slitit sig lösa. Icke ens trädens bark, der de varit bundna, visade minsta spår af ett våldsamt lösryckande.

229 Istvan var utom sig. Han kastade sig till marken, han kröp på alla fyra, han vädrade spåren som en jagthund; han fnös utaf harm. – Se här!konsekvensändrat/normaliserat skrek han; – Bogatir har stegrat sig. Så lätt ha de ej kommit på hans rygg, och så lätt, menar jag, skulle de ej hållas i sadeln, om icke den fördömda skogen vore så tät.

230 – Håll! De ha tappat något!konsekvensändrat/normaliserat utropade Bertelsköld, i det han böjde sig ned och upptog ett blänkande föremål från närmaste enrisbuske. Det var ett litet näpet strumpeband af siden med silfverknäppe, som glittrade likt en juvel bland de fuktiga dropparna af dimman på enriset.

231 Istvan betraktade tingesten med en i hans tanke högst rättmätig afsky. – Sade jag icke det?konsekvensändrat/normaliserat triumferade han. – Jag känner det der, jag vet hvad det betyder. Just så fann jag det en gång på bergen i Bukovina mellan Zablatov och Kolomea. Det var om natten, i klart månsken, men något dimmigt vid|182| |831|flodstranden; vi hörde de otrognes hästar gnägga i dalen. Jag hade kunnat blifva stormäktig som en pascha, men jag förstod ej min lycka, jag kastade otyget från mig i Pruth! I daggryningen hade vi fienden öfver oss och fingo stryk i stället för seger. Hvarföre var jag dum?

232 – Så farlig är väl icke en liten bandstump,konsekvensändrat/normaliserat genmälde Bertelsköld småleende. – Jag tycker han liknar märkvärdigt en flickas strumpeband.

233 – Liknar? Ja, herre, det liknar allting, ibland si, ibland så. Den, som tappat det,original: det. (källa för ändring: HT, 1873, 1884) kan också likna det ena och det andra: ibland en stubbe, ibland en sten, ibland en käring, ibland en flicka. Det kommer allt an på hvad klockan är och hvad lynne det har, som huserar i dimman.

234 – Hvarföre skulle jag kasta ifrån mig något som kanske blir en anledning att upptäcka tjufvarne?

235 – Jag säger ers nåd, att när jag kastade tinget ifrån mig, var jag dum som en bosniak; det förstod jag först efteråt. Jag borde ha gömt det innanför jackan, så hade jag blifvit osårbar; och den som tappat det, hade varit tvungen att komma till mig och begära tinget tillbaka. Då kunde jag ha sagt mina vilkor, ers nåd, om det också varit en krona. Och då skulle det der uti dimman ha gifvit mig hvad jag begärt. Göm det, herre, men lägg näfver omkring det, eller ännu bättre, lägg det mellan två flata stenar uti er vestficka; det kunde bränna igenom näfret.

236 – Narr, om någonting är besynnerligt i allt detta, så är det att möta här en flicka, som ... Men medan jag hör på ditt enfaldiga skrock, låta vi tjufvarne undkomma oss.

237 – Ja, vid Sandeçs berg, det är som ers nåd säger. Följ mig, om ni kan, och komma vi åter på slät mark, så vill jag visa de lymlarne hvem som är Bogatirs herre.

238 Vid dessa ord lade sig Istvan ånyo andlös med örat mot marken, och sedan han förvissat sig om den riktning de borde taga för att upphinna hästtjufvarne,|183| begynte han, mera krypande än springande mellan snåren och trädstammarna, bana sig väg med den fart, att hans herre, ehuru ansenligt yngre, hade största möda att följa honom. Det var förunderligt att se, med hvilken fyndighet ungraren i sin ifver gaf akt på hvarje märke, som utvisade hästarnes spår uti vildmarken. Än var det en nedtrampad tufva, än en afbruten qvist, än spåret af hofvarnas åverkan på en kullfallen, förmultnande trädstam; än syntes spåren åter förlora sig på en stenbunden mark, och då tjenade honom ett ställe med nyss afskrapad mossa eller en småsten, som blifvit vänd ur sitt läge och låg med den af fuktighet mörknade sidan uppåt, till vägledning. Bertelsköld trodde sig märka, att deras nuvarande kosa gickoriginal: gisk |832|åt öster och i nästan rät vinkel mot den, på hvilken de inkommit i skogen; men en annan gång förekom det honom, som hade han sett den eller den krokiga tallen, den eller den mossbelupna kullerstenen redan qvällen förut. Han slöt deraf, och kanske icke så orätt, att deras förrädiske vägvisare från Lillkyro prestgård med afsigt fört dem på en krokig och slingrande omväg inåt skogen, för att desto mer försvåra möjligheten för dem att hitta tillbaka på egen hand.

239 I denna förmodan styrktes han ännu mer, när de båda vandrarne, efter en högst mödosam färd och förrän de kunnat hoppas, sågo skogen glesna omkring sig och åter nalkades odlade trakter. Att dömma af en ljusning i öster, kunde klockan nu vara omkring 2 på morgonen, men dimman, som låg tät öfver de fuktiga ängarna,original: ängarna (källa för ändring: HT, 1884) skymde all utsigt på längre afstånd än femtio steg. Man kom till en gärdsgård; på andra sidan om den var ett nyss gräftadt kyttland. Här kunde icke Istvan begagna sin konst att lägga örat mot marken: i denna mjuka,original: mjuka (källa för ändring: HT, 1884) muddrade lermylla förlorades hvarje resonnans af ljud uti fjerran. Han var tvungen att springa långs dikesrenarna och kom till en liten väg, den första han sett sedan qvällen förut.|184| När han och hans herre några minuter följt vägen, syntes i dimman en liten gård.

240 – Halt!konsekvensändrat/normaliserat ropade Bertelsköld, utom sig af trötthet och otålighet. – Klappa på, din hund, och låt oss rasta en timma; jag står icke längre ut. Jag har marscherat mer än en natt på de ungerska stepperna, och har haft lika godt sulläder under mina fötter som du, men dig må böfveln följa längre. Marsch, karl, hvad gapar du på?

241 – Jag menar att här under kullen borde vara ett berg,konsekvensändrat/normaliserat svarade tjenaren, utan att låtsa höra sin herres befallning. I stället företog han sig att med fingrarna afskrapa mullen på höjdsluttningen invid gärdesgården, och straxt derpå såg man honom åter luta sig ned att lyssna. – Jag har dem!konsekvensändrat/normaliserat ropade han. – De äro icke en qvart mil härifrån. Nu skola vi se, om Bogatir förstår sina fäders språk!

242 Icke förr var det sagdt, innan Istvan tog sig för att springa uppför den lilla kullen, liksom hade han aldrig trampat ett trött fjät uti denna natt. Kommen på höjden, klättrade han i en der vexande asp och lät höra en af dessa gälla hvisslingar, hvarmed han förstod att genomskära luften likasom med en syl. Oaktadt morgondimman, måste denna hvissling ha hörts ganska långt, emedan ljudet flöt med det sakta luftdraget, som började blifva märkbart på höjden och blåste åt nordost, hvilket var det håll, dit Istvan vände sig.

243 Ett par minuter var det alldeles stilla omkring dem; man hörde endast sorlet af en liten vårbäck, som silade sig fram mellan stenarna på back|833|sluttningen. Istvan förnyade sin hvissling andra gången, tredje gången. Intet ljud till svar.

244 Men efter tredje signalen nedsteg han från trädet, återtog sin lyssnande ställning och tillkännagaf med lifliga åtbörder att han hörde Bogatirs hofvar nalkas. Bertelsköld kunde snart ej mera tvifla derpå. Innan ännu dimman tillät att urskilja något med ögat, hörde|185| han de välkända hofslagen af sin trogne klippare närma sig i detta korta galopp, som försatte rytterskan vid Korsholm i så stort bryderi. Och få minuter derefter kom verkligen Bogatir, lydande signalen, med dessa djurs underbara instinkt galopperande tvärsigenom dimman framåt den smala byvägen.

245 Men han kom icke ensam. Till vandrarnes nöje och undran sågs på hans rygg en både ömklig och löjlig figur, som spjernande af alla krafter höll sig framlutad fast uti hästens mahn, medan ett par nakna fötter, som voro för korta att uppnå stigbyglarne, dängde som trumpinnar på båda sidor om sadeln. Och hvem var den bedröflige ryttaren annan än Jaako, pojkbytingen, vägvisaren, hvilken nu af en besynnerlig ödets skickelse fördes att mot sin vilja stå till ansvar för dem, som genom hans elaka upptåg fått hela natten kringirra i skogen? Hans straff blef fullständigt, då Bogatir, väl inriden i all militärisk manöver, stadnade nästan tvärt, när han uppnått sin herre, hvilket hade den naturliga påföljd, att hans olycklige ryttare ögonblickligen kastades öfver hästens hals hufvudstupa till marken.

246 På det hela var detta för Jaako en mycket lycklig händelse, emedan den fullkomligt var egnad att bespara den förhoppningsfulle ynglingen en säkerligen annars oundviklig badstuga, tillredd af qvistarne från närmaste björk. I stället fingo hans domare nu det besväret att hjelpa honom på fötter igen och undersöka om han tagit någon skada af fallet. Lyckligtvis hade han tumlat ganska mjukt i en lerpöl vid vägkanten och uppstod derifrån, visst icke i den snyggaste skepnad, men likväl så helbregda, som någonsin en lergök uppstått med tvenne friska armar och ben efter en så halsbrytande kullerbytta.

247 Den stackars Jaakos vedermödor voro dock icke härmed så alldeles öfverståndna. Medan Istvan föraktligt knuffade honom åt sidan och gick att klappa hästen med de små förtroligheter, dem man vid så|186|dana tillfällen egnar en länge saknad och återfunnen vän, begynte hans herre anställa den examen omständigheterna påkallade. Den lille skälmen var icke så lätt att taga reda uppå. Så snart han något återhämtat andan och såg sig i klämman, satte han till att tjuta med en virtuositet, som en vargunge kunnat afundas honom. Omöjligt att få fram ett begripligt ord.

|834|

248 – Istvan,konsekvensändrat/normaliserat sade Bertelsköld med låtsadt allvar, – gå och fläta ett stadigt ris utaf björken der!

249 Tjutandet blef nu fördubbladt, men när det icke halp, fann skälmen för godt att falla till bönboken. Herrarne skulle förlåta honom, det var icke han som tagit hästarna, det var Lauri som löst dem från träden och tvungit honom att hjelpa sig. Flickan hade varit rädd att sitta på gråskymmeln och fick derföre rida den andra hästen, medan Lauri ledde honom vid tygeln; då hade Lauri medtagit skymmeln, för att icke blifva upphunnen af herrarne, och så hade Jaako tyckt det vara roligt att rida en smula och så – uhu (här begynte snyftandet ånyo vid tanken på det nöje Jaako så snöpligt gått miste om) – så hade de kommit ut på landsvägen, då skymmeln med ens fått ett trollskott och tagit sig för att barka af ut i dimman – och sedan – uhu (musiken begynte ånyo, tilldess en liten snärt af riset gjorde behörig verkan).

250 – Var det Lauri, som nyss förut gick förbi varggropen?konsekvensändrat/normaliserat frågade grefven. Pojken bejakade detta.

251 – Hvem var flickan, som följde honom?

252 – Flickan?konsekvensändrat/normaliserat upprepade skälmen med sin enfaldiga min. – Det måtte ha varit hans egen flicka.

253 – Försök ej att krångla! genmälde hans obeveklige tuktomästare. – Hvad vet du om flickan?

254 – Uhuoriginal: Uhn (källa för ändring: HT, 1873, 1884) – folket säger att han är hennes gufar,konsekvensändrat/normaliserat snyftade pojken.

255 – Herre,konsekvensändrat/normaliserat hviskade Istvan, – det är icke bra att tala om sådant, medan dimman ännu ligger tjock öfver ängen.

|187|

256 – Du påminner mig om något annat,konsekvensändrat/normaliserat återtog Bertelsköld. – Alldeles förgäfves vill jag ej ha strapatserat i dessa infama moraser. – Marsch, slyngel!konsekvensändrat/normaliserat fortfor han till Jaako, – visa oss vägen till stenröset i skogen, der folket är gömdt. Denna gång vill jag sörja för att du icke drager oss vid näsan.

257 Istvans invändningar voro lika fruktlösa, som Jaakos musik, och snart såg man tåget åter sätta sig i rörelse inåt skogen, Bertelsköld till häst och framför honom den motsträfvige pojken betslad lik en istadig fåle med ett vidjerep, hvarmed Istvan funnit för godt att försäkra sig om hans värda person.

|188|

10. Jättekumlet i skogen.

258 Den uppgående morgonsolen hade ännu ej hunnit genomtränga dimman, som, oåtkomlig för vinden, betäckte de inre delarna af Lillkyro skog, när den äfventyrliga kavalkaden med dess gensträfvige vägvisare närmade sig |835|ett stort stenkummel, beläget en knapp qvart mil på vestra sidan om stora landsvägen. Marken i denna trakt var ytterst oländig, genomskuren af kärr och afbruten af väldiga stenblock, så att både försigtighet och tålamod voro af nöden. Men så lockande voro dessa mödor efter den enformiga stillheten på Korsholm, så lifligt rörde sig det ärfda äfventyrarelynnet i den unge ädlingens bröst, att ett företag, som, i betraktande af dess onödighet, för hvarje annan skulle ha synts barnsligt och narraktigt, kom honom att glömma hunger och trötthet för utsigten att komma den hemlighet på spåren, hvilken så nyss hade uppskrämt hans modige, men vidskeplige följeslagare. Det hade för honom ett eget behag att genomströfva dessa vildmarker, der hans fader fordom fört sina vilda partigängarefejder emot en öfvermäktig fiende; och kunde ej sonen, som han, försvara sitt land, så kunde han möjligen draga någon nytta af att lära känna det uti dess armod och vildhet, sådant det ännu vid hvarje steg bar spår af den stora förödelsen.

259 Jaako kände påtagligen vägen bättre än han gerna var hugad att medgifva, ty efter några små misslyckade försök att krångla sig undan, förde han vandrarne in på en liten körväg, som bar friska kärrspår och ledde förbi kärr och stenar till det omnämnda kumlet, hvilket Istvan bekände vara detsamma, som ingifvit honom så rättmätiga farhågor.original: farhågor (källa för ändring: HT) Det var ett|189| af dessa naturens väldiga bålverk, som stundom anträffas vid österbottniska kusten och snarare likna ofantliga jättehögar, resta öfver fallne titaner före syndafloden. Detta kummel hade åtminstone tusen steg i omkrets; basen eller grundvalen utgjordes af stora, mossbelupna och i kanterna afnötta klippblock, i en vild oordning kastade öfver hvarandra af någon oerhörd kraft, men hopade i en bestämd riktning, likasom ditsköljda af en oemotståndlig våg. Ofvanpå dessa block lågo stenar af mindre storlek, men samma form, allesamman afrundade i kanterna, och ytterst på dessa lågo allt mindre stenar, så att en del af de öfversta, som bildade kammen eller toppen af kumlet, knappt hade mer än ett hönsäggs storlek. Det hela bildade snarare en ås, än en pyramid, och slutade under all sin kaotiska oordning i en nästan regulier rundning, ungefär som ett stort kullstjelpt tråg.

260 Bertelsköld betraktade med nöje och nyfikenhet denna naturens storartade lek, som tycktes honom vara den mest passande grafvård åt tolfte Carl, då Istvan, som med mycken motvilja låtit förmå sig att kringvandra kumlet, betydelsefullt pekade på en besynnerlig sten, hvars former i dimman antogo gestalten af ett kolossalt hästhufvud.

261 – Var det här?konsekvensändrat/normaliserat frågade hans herre med dämpad röst.

|836|

262 – Jag menar det,konsekvensändrat/normaliserat svarade tjenaren trumpet. – Den som bor här i huset har lemnat hästhufvudet efteroriginal: efter, (källa för ändring: HT) sig, när han red in.

263 Bertelsköld lemnade nu hästen och pojken under Istvans bevakning och anträdde ensam vandringen upp till den anvisade stenen, som låg vidpass i midten och på halfva höjden af kumlet. Det var en kort, men mödosam vandring: än halkade hans fot på den slippriga mossan, hvilken betäckte dessa lemningar af urtidens revolutioner; än rubbade hans steg en sten ur dess läge och kom den att rulla ned med ett doft, ihåligt ljud, likasom på taket af ett källarhvalf. Kumlet hade på nära håll förlorat sitt reguliera utseende;|190| allt syntes vildt och förvirradt; de grå granitblocken tycktes slumpvist och fantastiskt uppstaplade öfver hvarandra. Och det som på afstånd liknade ett hästhufvud var ingenting annat än en oformlig stenmassa, nästan hängande på sluttningen, så att den tycktes hvarje ögonblick färdig att nedstörta.

264 Under denna sten var ett hål, tillräckligt stort att rymma en karl, och öppningen som nu låg bar, tycktes ha varit betäckt af en bredvid liggande flat stenhäll. Kumlet hade här bildat en naturlig grotta*)Fältskärn trodde sig märka att hans åhörare ansågo historien om grottan för en roman på fri hand och tog sig deraf anledning att påminna om det ryktbara Trollberget i Wörå. Folksägnen tillskrifver dylika grottor jättarne, anser dem vara onda andars tillhåll och gömställen för längesedan begrafna hemlighetsfulla skatter. Mer än sannolikt är, att de i förra tider varit tillflyktsorter för flyktingar, banditer och falskmyntare., hvilken i tider af nöd och fara måste ha erbjudit nejdens invånare en förträfflig tillflyktsort, som i nödfall kunde försvaras mot en öfverlägsen styrka.

265 Men icke för ro skull torde menskliga varelser ha sökt en fristad i denna öppna graf, som gapade tyst och mörk under kumlets tusenåriga klippor. Det förekom Bertelsköld som funnes här något, hvilket hade orsak att sky för dagens ljus. I samma stund han böjde sig ned, slog en lätt röklukt emot honom; han trodde sig upptäcka ett svagt eldsken i djupet, och straxt derpå blef han varse öfversta kanten af en stege, som derinne stod upprest mot mynningen och tydligen visade att hålan icke beboddes af andar, hvilka föga behöft sådana hjelpmedel för upp- och nedstigandet.

266 Efter att hafva undersökt fängkrutet på ett par små terzeroler, som han alltsedan ungerska fälttåget bar i sitt bälte, beslöt sig vår unge äfventyrare att nedgå på stegen och undersöka grottan. För säkerhets skull lät han en småsten nedfalla i öppningen och öfvertygade sig af dess fall emot bottnen, att djupet icke var större, än som antagligen kunde motsvaras af stegens längd.

|191| |837|

267 Han beträdde derföre stegen vid godt mod, likväl icke utan att tidt och ofta med varsamhet undersöka pinnarnes styrka och kasta en blick bakom sig, emedan nedstigandet måste ske baklänges. Några få steg förde honom från det klara morgonljuset ned i en skymning, som svagt belystes af dagern från öppningen. Ännu några steg, och äfven denna skymning försvann, medan mörkret fick öfverhand och daghålet upptill visade sig som en rund ljus fläck i taket af grottan.

268 Sedan grefven räknat några och tjugu trappsteg, uppnådde han bottnen, som bestod utaf grus och småsten, hala af fuktighet. Den första anblick som mötte honom här, var en halfförkolnad eld, som brann i ett hörn af denna underjordiska bostad och spridde ett matt sken öfver de dunkla stenblock, som utgjorde grottans väggar. Bertelsköld befann sig i ett oregelbundet källarlikt hvalf, icke större, men något högre än en vanlig bondstuga.

269 Mellan klipporna i dess vägg sorlade en liten källåder, i farans tider en ovärderlig skatt för ett sådant gömställe. Utom ett par grodor, som halkande utsträckte benen på de våta stenarna, syntes i grottan ingen lefvande varelse,original: lcfvande vsrelse, men allt utvisade att hon måste helt nyss ha varit bebodd. Elden kunde icke mer än en timma ha lemnats utan eftersyn; på en stenhäll vid väggen syntes lemningar efter en måltid, medan ett par hällar hade tjenat till sängställen och ännu betäcktes af qvarblifna fårskinnsfällar.

270 Utom dessa föremål funnos i grottan allehanda redskap, såsom stöpslefvar, smedjestäd, hamrar, tänger, deglar, gjutformar och spår af flera slags metaller, som tycktes ha blifvit förarbetade i denna underjordiska verkstad. Bertelsköld hade sett för mycket af verlden, för att låta fånga sig af den ännu på hans tid rådande allmänna vidskepelsen, och var derföre böjd att tillskrifva alla dessa redskaper en ganska naturlig, ehuru oviss bestämmelse. Men han var likväl för ung, för att kunna alldeles lösgöra sig från|192| det mystiska intrycket af denna djupa tystnad, denna graflika skymning, som talade så mäktigt till inbillningen och som förökades af känslan att ensam befinna sig 30 fot under jorden, stängd från ljuset och lifvet, i ett läge der ingen mensklig makt kunde komma till hans hjelp, om klipporna störtade tillsammans öfver hans hufvud. Intrycket var så oemotståndligt, att Bertelsköld ett ögonblick tyckte sig vid den slocknande eldensoriginal: elden (källa för ändring: HT) sken se dvergarne framkrypa ur remnorna i klippväggen och med sina små svarta händer gripa efter hamrarne, för att fortsätta deras arbete, som blifvit afbrutet af den objudne gästens intrång i deras underjordiska boning.

271 Harmsen öfver detta gyckel af inbillningen och bedragen i sin väntan att finna dem han sökte, beslöt den unge krigaren att afstå från vidare under|838|sökningar och återvända till dagsljuset uti den öfre verlden. Han uppsökte derföre stegen och fann den med någon svårighet, ty det hade blifvit mörkare i denna del utaf grottan, måhända derföre att elden var nära att slockna.

272 Han anträdde emellertid återvägen på sin Ariadnesoriginal: Åriadnes (källa för ändring: HT) tråd, trappsteg för trappsteg, men mörkret fortfor. Han borde likväl redan ha sett den runda dagöppningen öfver sitt hufvud. Den syntes icke. Han klättrade otåligt vidare och höjden tycktes honom fördubblad, då han med ens stötte hufvudet mot ett hårdtoriginal: hördt (källa för ändring: HT) föremål. Han famlade med händerna i mörkret och fann att han kommit till stegens öfre ände, men öppningen var försvunnen, och i dess ställe låg öfver ingången en tung klipphäll, hvilken måste ha varit densamma, som vid hans nedstigande låg vid sidan af öppningen. Med eller utan afsigt hade någon stängt honom återvägen, och han var en fånge i den ödsliga, mörka och öfvergifna bergshålan.

|193|

11. Vid Wasa hamn.

273 Med samma obarmhertiga rätt, som det nyckfulla ödet stundom lemnar de dödlige att marteras af ovisshetens qval, nödgas vi nu för en tid lemna den unge löjtnanten i hans oförmodade fängelse och förflytta oss åter några mil derifrån till Wasa, der den rike och myndige riksdagsmannen Lars Larsson ändtligen stod i begrepp att anträda sin tillämnade resa till Stockholm och riksdagen.

274 Det var en lördagsmorgon och, väl att märka, just samma morgon, när grefve Bertelsköld och hans ridknekt, några timmar tidigare, trefvade i dimman genom Lillkyro skogar. Åtskilliga hinder hade vållat ett uppskof i Larssons resa. Någon formalitet hade felats för att utbekomma landshöfdingens pass, och riksdagsfullmakten hade icke erhållit alla nödiga underskrifter. Tullkammaren hade icke utlemnat fartygets dokumenter, och fiskal Spolin hade dagen förut låtit sätta två af matroserne i kurran för oljud på gatan. Kort sagdt, det skäggade i taljorna, som sjömännen säga, och törhända skäggade något äfven i Larssons eget beslut, ty den först bestämda resdagen var en fredag, och detta skäl ansågs af mången redan ensamt för sig som en giltig anledning till uppskof. Hvem ville och hvem kunde, utan yttersta nödfall, börja sin resa på en fredag? Det hade, enligt tidens allmänna tro, varit detsamma som att blindt utsätta sig för alla oblida stjernors inflytande.

275 Hvilket gehör Larsson sjelf behagade skänka sina vänners och fränders föreställningar om fredagens olyck|194|liga betydelse har man ej kunnat erfara, |839|men visst är att han som en klok affärsman icke underlät att på bästa sätt begagna uppskofvet till sin fördel. Man fortfor hela natten att öka fartygets last med ortens vanliga exportartiklar till Stockholm, i främsta rummet spanmål, dernäst smör, kött och salt fisk, men äfven tjära och beck, som i brådskan icke hunnit instufvas. Den gamle bokhållaren, som sjelf var på stället för att hafva inseende öfver lastningen, tillbragte en sömnlös natt, medan hans principal tog sig några timmars hvila; men emedan denne trotjenare vakat äfven den föregående natten i resbestyr, blefvo hans ögonlock småningom tunga, och slutligen föllo gardinerna alldeles ned för hans Argusblickar, der han satt på bryggan vid hamnen och noterade i sin plånbok den ena varutransporten efter den andra.

276 Under denna ofrivilliga paus i hans tjenstenit hände sig, att ett lass med små kaggar, till utseendet liknande åttingar eller halffjerdingar med beck, hvilka stundom brukades till stufningsgods, anlände till bryggan och skulle noteras. Men när bokhållaren sof, gjordes icke vidare omständigheter, utan godset fördes ombord och mottogs utan vidare, jemte allt det öfriga.

277 Emellertid steg solen allt högre och sken bokhållar Grenman rätt i ansigtet, så att han vaknade i rättan tid, för att mottaga sin principal, som anlände till hamnen, åtföljd af sin familj, klockan mellan 9 och 10 på förmiddagen. Pass och dokumenter voro ändtligen i ordning, matroserne frie från arresten, vinden gynnsam, och man ville straxt lätta ankar. Slägten följde med ombord, för att säga det sista afskedet, och emedan några af borgerskapet visat sin riksdagsman den uppmärksamheten att följa med till hamnen, för att önska honom lycklig resa, bestods för tillfället en extra förplägning af franskt vin åt de förnämligare gästerne och bränvin åt manskapet.

278 Svärsonen rådman Blom höll tal för sin svärfar: han liknade honom vid landsens prydnad och ett fullmoget ax (hvarvid garfvaren Widlund hviskade sin|195| granne i örat, att Blommen endast väntade att få tröska) och förmodade att han med kunglig majestäts nåd och riksens herrars gunst skulle icke allenast bevaka borgerskapets privilegier, utan ock ställa så till, att Wasa stad finge stapelrätt, och finge det ensam i Österbotten ...

279 Men här afbröt Larsson otåligt sin nitiske svärson med den förklaring att han hölle kunglig majestät i all skyldig ära, men hvad riksens herrar anbelangade, vore han en fri man i ett fritt rike och kände inga andra herrar, än kungen och lagen. Och eftersom vinden begynte friska i, ville han nu tacka sina vänner för den heder de bevisat honom och säga dem ett godt farväl.

|840|

280 Mot denna invit var intet att invända, och så gerna de gode vännerna ännu hade velat skåda bottnen i halfankaret, dolde de sin besvikna förväntan bakom ett ljudeligt hurra, hvari hela besättningen instämde.

281 – Heder och tack!konsekvensändrat/normaliserat svarade redaren. – Och nu, gossar, – klart att gå till segel!

282 – Hurra för patron Larsson!konsekvensändrat/normaliserat ljöd det ännu en gång i den friska morgonluften.

283 – Fägnesamt att se herrarne alla så muntra!konsekvensändrat/normaliserat inföll i detsamma en välbekant röst, som talade något i näsan, och genom porten i brädgången klef en liten, tunn och ljushårig figur som var ingen annan än fiskal Spolin i egen person.

284 – Lätta ankar!konsekvensändrat/normaliserat fortfor patronens myndiga stämma, och skepparen underlät icke att pligtskyldigt upprepa samma befallning.

285 – Om förlåtelse,konsekvensändrat/normaliserat invände fiskalen mycket höfligt, men ej utan en märkbar tonvigt, som smakade redan på förhand af en illa dold skadefröjd – om förlåtelse, herr patron; men innan skeppet går till segel, har jag befallning att anställa visitation ombord.

286 – Hvad vill det säga?konsekvensändrat/normaliserat röt Larsson häftigt. – Jag har klara papper från tullkammaren ...

|196|

287 – Det är möjligt,konsekvensändrat/normaliserat fortfor fiskalen med en axelryckning; – men jag har bestämda ordres. – Och dervid företedde han en skriftlig befallning från landshöfdingeembetet att, »af förekommen anledning»konsekvensändrat/normaliserat, anställa visitation ombord på briggen Ester, innan den tilläts att utlöpa ur hamnen.

288 – Det har sin riktighet,konsekvensändrat/normaliserat svarade Larsson föraktligt, sedan han genomögnat papperet. – Skeppar Märs!rättelse i originalet – låt fiskalen visitera hvad honom lyster, men låt det gå fort, och se till att ingenting förderfvas. Slår han sönder en enda lagg eller bryter ett enda lock, så tag vittnen, det kommer att debiteras i sinom tid.

289 – Besvära sig ej med vittnen, dem har jag sjelf,konsekvensändrat/normaliserat genmälde fiskalen något försmädligt, i det han vinkade åt en tulluppsyningsman och en stadstjenare att följa sig vid detta oförmodade intrång på det lofliga tullverkets helgade område. Och sedan han, som det tycktes mera för syn skull, helt flyktigt tittat bakom några pressänningar och kastat en hastig blick i kajutan, styrde han djerft sina steg till lastrummet, der hans lurande öga genast upptäckte en af de små kaggarne, som inpraktiserats i fartyget, medan bokhållar Grenman sof oskuldens sömn på lastbryggan vid hamnen.

290 – Slå upp den der kaggen!konsekvensändrat/normaliserat befallde han myndigt sina häpne handtlangare.

291 – Men der är ju bara beck,konsekvensändrat/normaliserat vågade tulltjenstemannen blygsamt invända, något stucken i känslan af sin förnärmade värdighet.

|841|

292 – Slå upp kaggen!konsekvensändrat/normaliserat lydde den korta befallningen.

293 Fiskalen åtlyddes, och knappt hade locket blifvit uppbändt med yxen, innan der trillade ur kaggen en hel bråte alldeles blanka och nya silfverriksdalrar.

294 Tullmannen och stadstjenaren fingo stora ögon. Skepparen och ett par af besättningen, som nyfiket betraktade experimentet, fingo det icke mindre. Som en löpeld spridde sig ryktet kring fartyget, att Larsson exporterade silfver till Stockholm och instuckit|197| sina dyrbara kaggar som stufning emellan tjära och beck.

295 Icke minst förvånad blef den rike köpmannen sjelf öfver denna oväntade upptäckt. Hans första genomborrande ögonkast träffade svärsonen rådman Blom, som mer än en gång blifvit beträdd med försök att lura sin vördade svärfar i allehanda mystiska spekulationer. Men den välädle rådmannens hela uppsyn röjde en så okonstlad bestörtning, att man snarare kunde tro honom misstänka sin svärfar för ohemula försök att lura honom, svärsonen, på hans tillkommande arf. Det blef en ganska uttrycksfull paus af ömsesidig förundran der nere i lastrummet.

296 – Dessa penningar tillhöra icke mig, och jag har om dem ej den ringaste kännedom,konsekvensändrat/normaliserat utbrast Larsson slutligen med en harm, som han icke brydde sig om att dölja.

297 – Det är mycket möjligt att så förhåller sig,konsekvensändrat/normaliserat svarade fiskalen helt saktmodigt. – Men patron ursäktar, att jag i så fatta omständigheter måste tills vidare stoppa fartyget.

298 Larssons tålamod svek. – Och med hvad rätt,konsekvensändrat/normaliserat utbrast han, – vågar ni hindra en riksdagsman att infinna sig på sin plats? Hvar står det skrifvet, att fartyg stoppas för det att de föra silfver från en inrikes ort till en annan?

299 – Silfver?konsekvensändrat/normaliserat genmälde Spolin försmädligt, i det han höll ett af de nya mynten mot dagern från storluckan. – Åh, silfver må patron Larsson föra hvart han behagar inrikes, men jag tror icke att man kan göra detsamma med stämplade tennstycken. Dessa penningar äro allesammans falska!

|198|

12. Esters upptäckter.

300 Hade briggen Ester remnat i stycken och plötsligen börjat sjunka, skulle det knappt framkallat en större förvåning hos alla de kringstående, än det enda lilla ordet falskt mynt! Medan Carl XII:s tunga kopparplåtar och Görtzens mynttecken ännu voro temligen allmänt i bruk, var silfvermyntet deremot |842|sällsynt och betraktades med en viss vördnad. Plumpa försök att efterapa det så högt ansedda myntet hade väl stundom förekommit, och tyske tenngjutare hade lyckats insmugla ett och annat parti af denna bedrägliga vara. Men om sveket således icke var alldeles okändt, var det likväl i hög grad öfverraskande att nu finna det falska myntet icke blott till en ovanlig mängd, utan äfven ovanligt väl efterapadt, så att det fordrades en gammal spårhunds skarpa väderkorn, för att vid första ögonkastet upptäcka dess verkliga halt. Emellertid försvann det misstrogna mummel, som mötte fiskalens första påstående, när den nitiske tjenstemannen lät myntet vårdslöst falla mot plankstufningen i lastrummet och dess matta klanglösa ljud gjorde hvarje vidare tvifvel omöjligt.

301 För en affärsman som Larsson fanns väl knappt ett föremål på hela jordens yta mera afskyvärdt, än falska penningar. Sedan han hemtat sig från sin första bestörtning, förklarade han rent ut, att härunder var någon nedrig komplott och att han, såsom oantastelig riksdagsman, icke ämnade fråga derefter, utan fortsätta resan. Hvarpå fiskal Spolin med all höflighet anmärkte, att det stode honom fullkomligt fritt och att det endast var hans goda brigg Ester, som för tillfället vore föranlåten att uppskjuta resan.

|199|

302 Larsson yrkade strängt förhör, och den nitiske fiskalen förklarade att det visserligen skulle ske, men i vederbörlig ordning, inför rätt och protokoll. Den uppbragte redaren företog sig då att sjelf anställa räfsten. Men det var ogörligt; hans Argus hade sofvit, och det utreddes blott, att okända karlar fört kaggarne till bryggan, hvarefter dessa med det öfriga godset blifvit förda ombord.

303 Man undersökte de öfriga kaggarne, och se, det befanns att de ganska ordentligt innehöllo, icke mynt, utan beck. Man visste ej hvad man borde tänka om allt detta.

304 Ombord fanns emellertid, bland slägt och vänner som åtföljt riksdagsmannen, en späd varelse, hvilken härtills tyst och obemärkt med ett par klippska ögon betraktat sakernas gång, och det var Ester Larsson, köpmannens yngsta dotter. Hon smög sig nu till sin fader och hviskade, med en blick på fiskalen: –konsekvensändrat/normaliserat fråga honom huru det kom sig att han genast fann på den enda kaggen, som innehöll mynt.konsekvensändrat/normaliserat

305 Anmärkningen var klok, och fadern, som sällan tog råd af någon dödlig, fann för godt att denna gång följa sin dotters anvisning.

306 – Hvarföre?konsekvensändrat/normaliserat genmälde fiskal Spolin med synbar förlägenhet. – För det att myntkaggen råkade ligga öfverst.

307 Ester stötte nu, liksom händelsevis, med sin lilla fot den tömda kaggen, |843|som låg på däcket, och anmärkte helt likgiltigt, att den i kanten hade en skåra, som icke fanns på de öfriga kaggarna.

308 Fiskalen förklarade detta vara en tillfällighet, som icke angick honom. Men han hade fått att göra med en plågoande, som icke släppte honom så lätt.

309 – Hvar var fiskal Spolin i natt, klockan mellan 1 och 2 på morgonen?konsekvensändrat/normaliserat frågade Ester spetsfundigt, i det hennes bruna ögon spelade med en så förunderlig glans, att rättvisans bestörte tjenare stod ett ögonblick förbryllad och svarslös. Med möda förmådde han framstamma, att han stode här som åkla|200|gare och icke som anklagad, och att han ej vore skyldig att svara på dumma frågor. Han hade sofvit hela natten lugnt i sin säng.

310 – Fiskalen svarar ändå,konsekvensändrat/normaliserat inföll Ester med samma småsluga min. – Men om fiskalen sof, så var kanske sängen intet så riktigt bäddad. Skall jag säga hvar fiskalen sof?

311 – Skaffa bort den näsvisa flickbytingen och gif rum, att jag får på höga kronans vägnar försegla lastrummet till vederbörlig noggrann visitation,konsekvensändrat/normaliserat återtog tjenstemannen, angelägen att för hvad pris som helst blifva qvitt sin plågoande.

312 Men Ester lutade sig tätt till hans öra och hviskade helt sakta: –konsekvensändrat/normaliserat neka intet, att fiskalen var i natt klockan 1 vid jättekumlet i Lillkyro skog.konsekvensändrat/normaliserat

313 Om åskan slagit ned bland protokoller och stämningar i sjelfva hans embetsrum, hade verkan ej kunnat vara kraftigare på den förbluffade mannen. Hans blickar tycktes i de kringståendes förvånade ansigten söka bekräftelsen på någon högst oväntad upptäckt, och hans försvar inskränkte sig till ett svagt försök att frammumla ordet »bevis!»

314 Men Ester släppte honom icke. – Vill fiskalen genast låta briggen segla och förklara allt för missförstånd?konsekvensändrat/normaliserat hviskade hon ånyo med tonvigt på orden.

315 Den olycklige mannen liknade en fluga, som midti sin lustiga flygt råkat in i ett spindelnät. – Det är följden när föräldrar icke aga sina barn!konsekvensändrat/normaliserat utropade han och närmade sig med detsamma porten vid brädgången, för att hafva reträtten öppen.

316 – Hvad är det du säger, Ester?konsekvensändrat/normaliserat frågade Larsson.

317 – Jag säger att fiskalen kan träffa gamla bekanta, om han nödvändigt så vill,konsekvensändrat/normaliserat svarade Ester och svängde på klacken, pekande på en äldre man, som satt i en af båtarna vid fartygets sida, insvept i en vid grå jacka, och tycktes tillhöra roddarne. Fiskal Spolin kunde icke underlåta att skänka ifråga|201|varande person en sidoblick ifrån relingen, och resultatet var det märkvärdiga, att han genast med foten på trappan förklarade hela sin stora |844|upptäckt vara ett missförstånd. Det vore påtagligt, menade han, att patron Larsson hade ingen vetskap om det olofliga företaget, och han ville för ingen del vara den, som hindrade en så aktningsvärd person att intaga sin behöriga plats vid riksens ständers sammankomst. Han, Spolin, ville framdeles skaffa denna obehagliga sak all möjlig utredning och hade visst ingenting emot att ju briggen finge genast gå till segels, hvarföre han också icke ville med sin närvaro falla vidare till besvär, utan önskade samteliga herrskapet en lycklig resa.

318 Med dessa ord makade han sig ned i sin båt, ej utan att flera gånger se sig tillbaka, likasom hade han fruktat få en tjärpyts öfver sitt hufvud, och aflägsnade sig snart med hastiga årtag från briggens sida.

319 Kanske var det en lycklig omständighet för den välbetrodde tjenstemannen, att det åter börjande resebestyret icke gaf någon tid att efterfråga orsakerna till denna besynnerliga omsadling i hans tjenstenit. Allt kom i full verksamhet, gästerna troppade af från däcket ned uti båtarne, och briggen gjordes segelklar. Endast Larsson sjelf hade ännu tid öfrig att trycka sin dotter i famn och hviska till henne något, som innebar ungefär att han ville hämta henne granna dockor och sockergryn från Stockholm till belöning för hennes klokhet.

320 Troligen kände sig Ester stucken af dessa löften, som hon tyckte sig längesedan hafva vuxit ifrån, ty hon rodnade starkt och vände sig bort. Fadern betraktade henne: det förekom honom som hade hon vuxit ett hufvud högre sedan i går. Hans underläpp sköt framom den öfre, såsom han brukade när något vigtigt beslut var å bane, och efter något betänkande frågade han tvärt, om Ester hade lust att följa honom till Stockholm.

|202|

321 Den lilla öfverdådiga flickan hajade till, betraktade honom med ett par stora ögon och förklarade straxt, att det var just hvad hon ifrigast önskat, men icke vågat begära. – Och får jag se kungen? Och slottet! Och de vackra officerarne med deras plymer i hatten! Och får jag se på, när det blir krig?

322 Den stränge faderns ansigte rynkades, men molnet gick hastigt öfver. – Jag lofvar att du skall få se kungen,konsekvensändrat/normaliserat svarade han, – men dermed måste du vara nöjd. En förståndig flicka frågar ej efter lysande dårskaper. Kom ihåg, din lilla toka, att du reser ej blott för att roa dig, utan för att lära något nyttigt, som du ej kan lära här hemma. Jag skall sätta dig i den bästa skola der finns, du skall få lära dig mer än mången fröken, och du skall göra din gamle far heder.

323 – Jag får se kungen! Jag får se kungen!konsekvensändrat/normaliserat utropade Ester, som vid denna märkvärdiga nyhet glömde det i hennes tanke mycket obetydliga tillägget |845|om skolan. Och i sin förtjusning kompletterade hon straxt sin mening: – Jag får se Carl den tolfte! Jag får se krig!

324 – Det hoppas jag med Guds och ständernas makt att du ej skall få se,konsekvensändrat/normaliserat yttrade fadern leende. – Men det är tid att du gör dig i ordning, barn. Veronica, se till att flickan blir straxt i ordning; vi ha redan haft för mycket af onödiga uppehåll.

325 – Men, min far,konsekvensändrat/normaliserat invände systern, som nu först till sin stora häpnad hörde talas om denna oförmodade resa, – icke kan Ester fara så der som hon går och står. Åtminstone måste vi skicka hem efter linnena och strumporna, och den svarta helgdagsklädningen, och de nya kängorna, och reshufvan, och karpusen, och guldkedjan, och omöjligt kan hon fara utan den grå yllekjolen, och så behöfver hon koftan på sjön, och det nya floret, som hon fick i somras, och spetsmanchetterna, och det lilla syskrinet, och nya testamentet och psalmboken, och muffen, och perlbandet och ...

|203|

326 – Nej, håll, det var en förskräcklig ramsa! Hvarför tänkte du intet på det förut? Men barnet bör ej förkyla sig heller. Skynda derföre till staden och hemta det nödvändigaste, men bjefset kan gerna bli hemma ... Ja, det vill säga, att guldkedjan kan du taga med, och perlbandet och ringarne; barnet får intet se ut som en tiggarunge, och det kostar pengar att köpa allt sådant nytt. Och hör på, Grenman, du följer Veronica och skickar barnet litet russin och mandel till reskost från boden. Se väl efter drängarna, karl, och somna intet från ljuset! Gif finnarne lagom bränvin, att de intet bli oregerliga, och hushålla på tobaken, Grenman, det är nog att de få ett par blad i sender på köpet, om tjäran är tjock och tunnorna väl mätta. Men (och detta hviskades) håll öga på Blommen, att han intet öfverbjuder oss, och märker du något ditåt, så hushålla ej på en kappe salt och ett par lerpipor, för att hålla bönderna vid humör. Mät intet heller mera kamlott och kattuner åt flickorna än åt käringarna, din gamla narr, och se till att pojkarna intet slippa i lakritslådan. Vänta – vi behöfva minst fjortonhundra tolfter plankor till hösten; det gör ingenting om Blommen får vänta. Se efter humlegården, och hushålla med specerierna: mer än två lod ingefära bör intet gå åt för bordet i veckan. Och ännu en sak! Om landshöfdingen eller hans folk begär på kredit i boden, så svara höfligt, men tydligt, att det kommer aldrig i fråga. Jag känner de höga herrarne från salig kungens regementstid; de ha så länge tagit för sig i krig, att de glömt betala i fred. Men om den unga karlen Bertelsköld ej råkar vara vid kassa för tillfället och har lust att probera vårt flandriska kläde eller vårt spanska vin, så räkna intet så noga med det; han har goda papper och kan betala tjugu procent |846|för krediten och – Ja, Gud vare med dig, min kära Grenman! Det är tid att du lagar dig af.

327 Vid slutet af dessa förtroliga, halfhögt uttalade råd hade Ester med ens blifvit uppmärksam och tank|204|full. Man såg henne hoppa ned i den enda qvarblifna båten, som skulle föra hennes syster till staden, och samtala ifrigt och sakta med samme man, hvars åsyn haft en så besynnerlig verkan på fiskal Spolin. Den gamle roddaren skakade flera gånger missnöjd på hufvudet, men tycktes slutligen gifva efter för någon enträgen begäran, och man hörde honom mumla något om att envisa barn måste få sin vilja fram. Deras samtal afbröts likväl snart af Veronica och Grenman, som nedstego i båten, hvarefter denna skyndsamt aflägsnade sig från briggen, sedan Ester åter klifvit ombord.

|205|

13. Slut på äfventyret i Lillkyro skog.

328 Men det är tid att återvända till en fånge, hvars öde kanhända ingifvit mer än billiga farhågor, och vi förflytta oss derföre tillbaka till jättekumlet i Lillkyro skog, der grefve Carl Victor Bertelsköld så oförväntadt fann sig instängd i bergshålan.

329 För en hetlefrad ung man, hvars tålamod sällan räckte längre än från handen till värjfästet, var denna ofrivilliga fångenskap en god lexa i konsten att vänta. Bertelsköld gaf likväl icke utan ihärdigt motstånd sin frihet förlorad. Sedan han öfvertygat sig att hålan icke hade mer än den enda ingång, till hvilken han blott kunde komma med stegen, företog han sig att med en dernere funnen jernstång försöka uppbända klipphällen, som betäckte öppningen. Det tycktes honom icke omöjligt: han hade ärft någon del af sin faders ovanliga kroppsstyrka, och fastän hans ställning var ytterst obeqväm, gaf hällen småningom vika, så att en strimma af dagsljuset trängde in genom öppningen. Ännu några försök, och han kunde träda ut sin arm genom daghålet. Hans otålighet växte; han stötte till hällen med hela sin kraft. Men detta tag var ett tag för mycket för hans bräckliga fotfäste; stegen brast under hans fötter, och han störtade med dess brustna bitar ned i hålan.

330 Lyckligtvis aflopp detta saltomortale bättre än man kunnat förmoda. Glad att likväl hafva armar och ben i behåll, stod den unge krigaren åter upp och begynte rekognoscera. Allt hopp att nu med egna krafter uppnå öppningen var förloradt, och dagstrimman i höjden tycktes endast gäcka hans fruktlösa harm.

|206| |847|

331 Han måste således finna sig i sitt öde. Han gick till den nästan slocknade elden och lyckades åter tända den. Vid dess sken upptäckte han en grof hålbrödskaka, en ask med smör och en annan med salt fisk. För en, som hela natten strapatserat i skogen, är en sådan upptäckt icke utan sitt värde, äfven om man icke någonsin varit med uti fält, och Bertelsköld drog icke heller i betänkande att hålla till godo med måltiden. Den var förträfflig, och källådern i bergsklyftan sörjde för sofvel. Det fattades endast godt sällskap och utsigt att snart åter blifva fri, för att göra denna belägenhet fullt ut lika så dräglig som förr vid en bivuak.

332 Med den stillade hungern återfann sig det sorglösa ungdomssinnet, och utan att synnerligen bekymra sig öfver sitt vidare öde, kastade sig Bertelsköld ned på en af de qvarlemnade fällarna, hvarefter han, trött af nattens mödor, inom få sekunder försjönk i en lugn och vederqvickande sömn.

333 Sannolikt hade han sofvit ganska länge, ty han kände sig fullkomligt uthvilad, när han vaknade deraf att någon trampade på hans fötter. Han satte sig upp, och såg vid sin sida fem eller sex karlar lysa på honom med ett sprakande pertbloss.

334 Hans första tanke var att gripa efter sina vapen, men de stodo icke att finna. Värjan var utdragen ur slidan, pistolerna, som han lagt bredvid sig, voro ej mera der. Han besinnade sig ej länge, sprang upp, grep jernstören, som han begagnat vid sitt misslyckade försök att undanskjuta hällen, och ställde sig så med ryggen mot klippväggen.

335 Allt detta skedde så raskt, att nykomlingarne i grottan icke ens gjorde ett försök att hindra honom. De betraktade ömsom honom, ömsom hvarandra och syntes rådville om hvad de nu borde företaga sig.

336 Slutligen steg en af dem fram och anställde ett slags förhör, som gick ut på att få veta hvem den främmande var, hvarifrån han kom och i hvilket ärende han befann sig här uti bergshålan. Bertel|207|sköld svarade utan tvekan att det kunde vara likgiltigt hvem han vore; han kom ifrån Wasa och sökte en person vid namn Lauri eller Laurikainen, som han förmodade finnas i denna håla. Utgången hade blifvit stängd, när han ville begifva sig härifrån, och om de ville förhjelpa honom att finna den han sökte, hade de att förvänta en hederlig belöning.

337 Detta svar föranledde en rådplägning, som fördes med låg röst, och Bertelsköld blef nu varse att en af de okände bar hans pistoler, en annan hans värja och att de öfrige voro beväpnade med yxor, för att ej nämna de vanliga knifvarne, som alla efter ortens sed buro i läderbälten vid sidan.original: sidan

338 Den karlen, som talat först, tog nu åter till ordet och förklarade rent |848|ut, att de visste väl med hvem de hade att göra, nemligen med den svenske landsfiskalen, som qvällen förut hört sig före på prestgården. Han, landsfiskalen, hade nu smugit sig hit för att utspionera deras företag och häkta Lauri, men det vore lättare sagdt än gjordt; han gjorde bäst i att läsa sitt fadervår, ty de voro inga narrar, som tänkte släppa honom ut för att angifva dem, och han skulle icke komma lika helbregda upp, som han kommit ned.

339 Bertelsköld svarade kallt, att han icke vore den de togo honom för, utan löjtnant i kronans tjenst, och de skulle dyrt få plikta, om de krökte ett hår på hans hufvud. Han tänkte icke angifva dem, men han varnade dem att göra för nära bekantskap med jernstören, ty det kunde bekomma dem ganska illa.

340 Inom sig var den unge krigaren icke alldeles så lugn, som han gaf sig min af att vara. Han kunde ej dölja för sig, att han hade att göra med en af dessa qvarlefvor från stora ofredens laglösa tider, för hvilka landshöfdingen grefve Frölich, som kände sitt folk, hade varnat honom, innan han anträdde denna äfventyrliga färd, – förvildade fordne partigängare, hvilka icke funnit för godt att underkasta sig den lagbundna samhällsordningen, utan fortforo att kring|208|drifva i skogarna och idka förbjudna handteringar, – med ett ord, eftervärken af ett långt och förfärligt krigs oredor, hvilka behöfde mansåldrar för att åter lugnas och redas, likasom dyningarne efter en storm, ännu länge sedan den upphört, fortfara att brytas i skum mot stränderna.

341 Troligen hade hans hotelse icke förfelat ett visst intryck, ty derpå följde en ny öfverläggning mellan det angripande partiet. Men resultatet var icke mycket lugnande, ty pertblosset kastades till marken och efterlemnade en skymning, under hvilken knäppningen af hanarne, som uppdrogos på de båda i beslag tagna pistolerna, ganska tydligt utvisade att striden snart skulle taga en vådligare vändning. Ingen tid var att förlora. Bertelsköld grep sin jernstör med båda händerna, fast besluten att kasta sig öfver banditerna och hellre ensam våga en strid mot dem alla, än att utan motstånd låta sig nedskjutas med sina egna vapen.

342 Men innan han ännu hann tillgripa detta förtviflade steg, hvars utgång var mer än oviss emot så härdade och i alla slags fejder väl förfarne slagskämpar, hördes uppe vid dagöppningen det fina ljudet af en liten hvisselpipa, eller s. k. hjerp-pipa, som jägare ofta bära med sig i skogen. Karlarne tycktes öfverraskade. Men efter någon tvekan besvarade de signalen på samma sätt. Straxt derpå förmörkades dagöppningen, och en man i grå jacka klättrade ned utför ett tåg, som hängde från ingången till bottnen af grottan.

343 – Hvad ha ni gjort af den främmande junkern?konsekvensändrat/normaliserat frågade den nykomne |849|med sträng och befallande röst, i det han, som kom från det klara dagsljuset, icke straxt kunde urskilja föremålen dernere.

344 – Hollah, kamrat, är ni en bra karl, så hjelp mig att tukta dessa skurkar, som stulit mina vapen!konsekvensändrat/normaliserat utropade Bertelsköld, i det han stötte jernstören mot klippan, så att det gnistrade i stenen.

|209|

345 – Är ni der?konsekvensändrat/normaliserat genmälde mannen. – Jag trodde knappt att någon, som ej hör till handtverket, skulle ha funnits tio minuter lefvande uti jättekumlet. Antti, gif värjan tillbaka åt herrn; – Mört, gif honom pistolerna! Jag ansvarar för honom.

346 Banditerna syntes böjda att vägra. De mumlade harmfullt något om dårskapen att låta kronans spårhundar nosa i deras gömställe.

347 – Hvad nu?konsekvensändrat/normaliserat röt mannen i jackan. – Har jag inte sagt att jag ansvarar för honom? Vapnen tillbaka, eller skall d–n taga er! Skäms ni intet, fega buskkrypare, att smyga er på en karl, som redde sig original: såg (källa för ändring: HT) så duktigt i går mot becktröjorna på Larssons gård!

348 – Men soldaterna höllo med honom, han hör till snokarne!konsekvensändrat/normaliserat invände envist och oförskräckt en bland angriparne, som troligen haft någon trasa i byket vid gårdagens folkskockning i Wasa.

349 – Det är icke sannt,konsekvensändrat/normaliserat fortfor mannen i jackan, – jag såg honom kasta en af knektarna utför trappan. – Ljug ihop något för dem och knys för Guds skull icke ett ord om att ni hör till landshöfdingens folk,konsekvensändrat/normaliserat hviskade han i detsamma till Bertelsköld i en ton, som lät märka att han befarade myteri.

350 Men denna varning verkade motsatsen genom att reta den unge ädlingens stolthet. – Jag har sagt er, lymlar,konsekvensändrat/normaliserat utropade denne, – att jag ej skall angifva er; men veten att jag bor hos landshöfdingen och är hans slägting!

351 Nu blef ett larm. – Der hör ni det! Och det är er, Lauri, som han vill föra i häkte! – I detsamma small den ena pistolen så nära, att den svedde Bertelskölds mörka hår. Den andra måttades knappt tre steg från hans hufvud; men armen, som bar den, träffades af ett slag med jernstören och fällde pistolen till marken, der den brann af.

352 Striden hade utan allt tvifvel blifvit blodig, om icke den person, som kallades Lauri, hade kastat sig|210| emellan, under uppenbar fara att träffas af de yxor och knifvar, som svängdes i skymningen. – Galningar!konsekvensändrat/normaliserat ropade han till de förbittrade angriparne, – ha ni någonsin hört talas om starka majoren?

353 Detta namn hade en förunderlig verkan. Huggen, som måttades, föllo icke; ropen och ederna tystnade tvärt; banditerna tycktes tveka.

354 Lauri underlät ej att begagna sin fördel. – Blygens!konsekvensändrat/normaliserat utropade han. – I majorens tid stodo vi en emot sex fullrustade karlar, och här stå ni sex emot |850|en, sedan ni tagit hans vapen! Hade ni minsta heder uti er, skulle ni bära på edra händer major Bertelskölds son.

355 – Är han starka majorens son?konsekvensändrat/normaliserat mumlade karlarne med synbar förlägenhet.

356 Starka majoren var det namn, under hvilket Gösta Bertelsköld var känd uti dessa nejder, och det namn, under hvilket hans bragder ännu fortlefde i minnet vid tiden för denna berättelse.

357 – Jag säger er att det är hans son,konsekvensändrat/normaliserat fortfor Lauri, – och om ni visste hvarföre han kommit hit, skulle ni tacka mig för det jag hindrat er att begå den största dumhet i hela ert lif. Han har kommit hit, gossar, för att skaffa er något att göra. Han vill skaffa oss krig!

358 Icke förr var det sagdt, innan allt var förändradt. Mordvapnen föllo ur banditernas händer; dessa förtviflade, ur samhället utstötte karlar trängdes nu kring den unge krigaren, för att trycka hans händer, för att bedja om hans förlåtelse, och den ibland dem, hvars högra arm hängde förlamad af slaget, framräckte snyftande sin venstra hand för att äfven få del af dens tillgift, hvilken de nyss velat offra på stället åt sin hämd och sin fruktan.

359 – Unga herre,konsekvensändrat/normaliserat sade Lauri med ett eget uttryck af enkel värdighet till honom, som rörd och förvånad var ett föremål för dessa oväntade vördnadsbetygelser, – ni skall kanhända engång efterlemna en son. Se till att han ärfver af eder ett namn,|211| som fäller vapnen ur hans fienders händer och duger att värma efterkommandes hjertan! Men kom,konsekvensändrat/normaliserat hviskade han, – det är tid att vi lemna detta ställe; man söker er öfverallt, och jag ville ej för mycket godt att spårhundarne skulle söka er här uti jättekumlet ...

360 Vid dessa ord begåfvo sig alla till hålans ingång, der det nedhängande repet gjorde tjenst i stället för stege.

|212|

14. Istvans äfventyr.

361 När grefve Bertelsköld uppsteg ur hålan i jättekumlet, hade solen redan hunnit öfver sin middagshöjd. Hvilken angenäm känsla för ett ungt sinne att uppstå från det fuktiga, kyliga mörkret i jordens innandöme, likasom ur en graf, till det klara solskenet, våren, friheten, lifvet, den friska vinden och fågelsången i alla toppar och grenar! Intrycket var så mäktigt, att den unge krigaren inom sig uppsände en tyst tacksägelse till verldarnes Herre för frihet och lif; ty inga stormiga öden, inga frestelser af tidehvarfvets då redan börjande otro hade förmått i hans hjerta utplåna de böner hans moder |851|lärt honom uti hans späda barndom; hon som i motgångens pröfningar lärt sig att frukta Gud. Ett barns bön är såsom en källas åder i jorden: vintrarna snöa deröfver, och klipporna lägga sig tunga på sanden, men den gömda ådern banar sig väg, och gräset deröfver grönskar i natt och solsken.

362 Bertelskölds första fråga var efter Istvan. Den trogne tjenaren var försvunnen. Bogatir och vägvisaren syntes ej till. Men i stället att meddela de upplysningar Lauri lyckades förskaffa sig af karlarne om de försvunnas öde, skola vi gå tillbaka i vår berättelse till den stund, när tjenaren såg sin herre nedstiga i hålan och sjelf blef stående på post vid foten af jättekumlet.

363 Han hade icke stått länge i sin dubbla bevakning, ena handen vid hästens tygel, andra handen vid pojkens nacke, då han observerade en häst och en kärra, hvilka, eskorterade af åtta karlar, mödosamt|213| banade sig väg genom den oländiga skogen. Karlarne å sin sida tycktes förvånade att se en främling vid jättekumlet,original: jettekumlet, (källa för ändring: HT, 1873, 1884) och fyra af dem skilde sig från de öfriga, sträfvade rakt mot Istvan och visade honom en flaska bränvin. Men de hade att göra med en man, som hundrade gånger stått på post mot faror och fiender. Istvan drog helt lugnt en af pistolerna ur sadelhölstret och väntade så de okändes ankomst.

364 De fyra tyckte icke rätt om denna syn. De stadnade för att rådpläga, skilde sig derpå åt och närmade sig försigtigt från fyra olika håll, på ett sätt som icke mera lemnade något tvifvel om deras fiendtliga afsigter.

365 Istvan begagnade sin ofördelaktiga ställning så klokt han förmådde, ställde sig med ryggen mot hästens sida och spände hanen på sin pistol. Olyckligtvis tvang honom denna manöver att släppa taget i pojkens nacke, och icke förr var det gjordt, innan den illfundige bytingen kröp under hästens ben och befann sig i frihet. Angriparne kommo allt närmare, och nu uppstod följande korta samtal:

366 – Kamrat, vill du ha dig en sup i morgonkylan?

367 – Stor tack, kamrat. Vill du hafva bly till betalning?

368 – Hör på, hvad kostar din häst?

369 – Skallen på en tjuf, om du nödvändigt vill veta det.

370 – Ett vackert kräk. Hur gammal kan han vara?original: vara. (källa för ändring: 1884)

371 – Litet äldre, tror jag, än det rep, i hvilket du kommer att hänga.

372 – Låt mig ändå få se hans tänder.

373 – Akta dig; – han bits!

374 Men längre hann icke den manhaftige tjenaren fortsätta käbblet, innan han kände någonting hänga sig fast vid hans ben och draga honom omkull. Obe|214|redd på denna fiende, hvilken var ingen annan än samma lilla galgfågel,original: galgfogel, (källa för ändring: HT, 1873, 1884; ZT-AB 31/1 1880) |852|som tillställt så mycken förtret uti denna natt, sökte Istvan att lösgöra sig från det snärjande taget, då i detsamma karlarne voro öfver honom och en af dem kastade ett hästtäcke öfver hans hufvud. I det desperata brottande, som härefter uppstod, afbrann pistolen och Istvan blef, oaktadt tappraste motstånd, öfvermannad och bunden af dessa fribytare, hvilka påtagligen voro lika erfarne som han sjelf uti detta slags äfventyr. Troligen var det en af dem, som efter vunnen seger var nog försigtig att lägga hällen tillbaka öfver ingången till hålan.

375 I sin maktlösa harm och ur stånd att se eller ropa under hästtäcket, kände Istvan huru bofvarne lyftade honom på Bogatirs rygg, hvarefter en af dem klef bakom honom och sprängde bort med sitt byte med en snabbhet, som man ej skulle förmodat i denna oländiga trakt.

376 Efter en stund urskilde fångens vana öra på de jemnare och mjukare hofslagen att man kom på en banad väg, och ridten fortfor nu med ökad hastighet utan afbrott, som Istvan tyckte sig märka, inemot två timmar. Efterhand förstod han att Bogatirs krafter, ansträngda under mer än tolf timmars oupphörliga mödor, voro nära att uttömmas, och föreställningen att det ädla djuret, som var honom kärare än en menniska, slutligen skulle störta för denna omenskliga behandling, bedröfvade honom mycket mer, än hans egen förunderliga och obeqväma belägenhet.

377 Emellertid saktades Bogatirs i början starka traf, och slutligen lät man honom stadna, vare sig att han ej höll längre ut, eller att fången och hans förare uppnått målet för deras bestämmelse. Istvan lyftades af hästen, bars in i ett rum och kastades handlöst på golfvet. I denna ställning förblef han liggande vidpass en timma, under fåfänga försök att göra sig fri. Det enda han förmådde var att lösgöra sig från täcket, och han märkte nu att han befann sig i|215| en badstuga, hvars enda dager kom från en glugg öfver lafven, tillräckligt stor att låta en katt passera, men alltför liten för att lemna hans axelbreda person den ringaste utsigt att undkomma genom flykten.

378 Det var likväl någonting i detta för resten vanliga rum, som tilldrog sig den fångnes synnerliga uppmärksamhet, och det var ett i stenarna ofvanför den groft murade ugnen inhugget kors, troligen en qvarlefva af katholsk vidskepelse, för att förstärka badstugans hos alla finnar högt ansedda läkande kraft och bevara henne för alla onda trolldomars menliga inflytande. Istvan kunde icke vända sina ögon från detta kors: det förekom honom som hade han sett det för längesedan och som hade han någongång badat just på denna samma lafve, röd och varm i imman från ugnen, med en qvast af nyss utslaget björklöf uti sin hand och omgifven af män och qvinnor i samma belägenhet.

|853|

379 Medan han sökte att reda dessa dunkla hågkomster, inkom samme man som han hade att tacka för denna ofrivilliga resa, löste hans band och räckte honom en måltid af bröd, ost och sur mjölk. Istvans första fråga var efter Bogatir, och han kände sig lätt till sinnes, när han erfor att det trogna djuret befann sig, väl mycket trött, men för öfrigt godt vid en hafrekrubba i stallet. Hans nästa fråga var hvad man egentligen ville honom, och svaret blef helt kort, att han skulle hålla sin mun tillsvidare; man skulle väl få se hvad han var för en karl, när »Gråjackan»original: »gråjackan» kom hem.

380 Istvan hade sina klippska ögon på dörren, men innan planen hann utföras, hade hans vederdeloman lemnat badstugan och tillbommat utgången. Det återstod intet annat, än att hålla tillgodo den måltid, som kryddades af fasta, nattvak och mödor. När detta var gjordt, kröp Istvan på lafven, för att genom gluggen se åt huru denna trakt af verlden såg ut.

381 Han såg framför sig en lång sträcka af bördiga åkerfält, gröna af rågbrodd och genomflutna af en|216| bred elf. Vid stranden af denna elf var en by, som han tyckte sig känna igen, och tätt invid badstugan var en brunn, der han någongång varit med om att hinka upp vatten åt hästarna. Nära denna brunn stod en gammal, krokig tall, hvars nedersta tjocka och raggiga grenar bildade likasom en inbjudande sittplats, och denna alldeles icke ovanliga syn uppfyllde Istvan med förunderliga känslor. Hans bruna, styfva och väderbitna drag förvredos efterhand till ett grin, hälften skratt, hälften gråt, och hur han såg och åter såg ut, och hur han torkade sina ögon som skymdes af ovana tårar, blef detta intryck så starkt, att han slutligen kastade sig ned på halmen – icke gret, det vore för litet sagdt, men tjöt som en gammal björn, hvilken råkat i fällan och förgäfves fäktar att komma ut derifrån.

382 Arma Istvan, han förstod nu tydligt, att han engång måste hafva suttit i denna samma krokiga tall och kastat tallkottar på dessa samma pojkar, som nu kommo ridande barbacka till brunnen; men huru och när, det var honom omöjligt att begripa; han visste blott att det måste ha varit för mycket längesedan.

383 Hans herre, som några timmar derefter ankom till stället, åtföljd af den besynnerlige man, som kallades Gråjackan,original: gråjackan, fann Istvan försänkt i en så djup sömn, att det behöfdes armkraft för att återkalla honom till medvetande. – Kom, sade den förbryllade tjenaren, stirrande framför sig och blandande gamla minnen med nya, – kom, låt oss rida till brunnen och vattna hästarna! Far har sagt jag får intet rida vallacken, sad’ far, ty han slår bakut, men Musti vill jag rida och taga min lilla syster Maja i famn – och så slåss vi med pojkarna der vid tallen – och alla sju bröderna skola få se huru stark |854|jag är – och der kommer far från åkern och kör dem alla till rian, och – upp kamrater! Sankt Istvan! Sankt Istvan! de otrogne äro öfver oss!

384 – Uslingar!konsekvensändrat/normaliserat ropade Bertelsköld högeligen upp|217|bragt; – hvad hafven J gjort min trogne Istvan? Den stackars karlen har mistat förståndet!

385 Men Istvan hade undertiden hunnit morna sig och sprang upp från lafven. – Hvar är jag?konsekvensändrat/normaliserat frågade han med oförställd förvåning.

386 – På Bertila gård i Storkyro,konsekvensändrat/normaliserat svarade mannen, som kallades Gråjackan.

|218|

15. På Bertila gård.

387 I händelse den gunstige läsaren skulle finna denna berättelse äfventyrlig och osannolik, kan det ej skada att lyssna på följande samtal mellan den unge grefve Bertelsköld och den person, som af några kallades Gråjackan, af andra Lauri eller Laurikainen, och hvilken nu införde sin följeslagare i ett litet torp ej långt från den badstuga, der Istvan helt nyss blifvit anfäktad af så förunderliga inbillningar. Det bör märkas, att den unge ädlingens öppenhjertiga och hurtiga väsende under de två mil de nyss färdats tillsammans för att uppsöka Istvan, hade betydligt minskat afståndet mellan honom och Gråjackan, på samma gång som »starka majorens» namn och hågkomster, i förening med väntjensten i grottan, knutit ett band af förtroende mellan den gamle fribytaren och sonen till dennes fordne älskade chef.

388 – Är detta Bertila gård?konsekvensändrat/normaliserat frågade den unge grefven, i det han kastade en nyfiken blick kring den tarfliga torpstugan, hvars märkvärdigaste prydnad var ett kluddigt porträtt af Carl XII i hemgjord trädram, medan ett par tunga lodbössor, en lång huggvärja och en gammal fältflaska broderligt förliktes på den nedrökta väggen med en yxe, en såg, en borr och andra redskap af en fredligare bestämmelse.

389 Gråjackan drog sin skäggiga näbb till ett slags löje. – Huj haj, ers nåd!konsekvensändrat/normaliserat sade han. – Detta rofskalet, som förslår för en gammal kivekäs och som alltid är en smula varmare än björnmossan i skogen, är kanske det minsta torpet på Bertilas mark. Nådig junkern kan se ut genom fönstret vesterut: det är|219| ett nätt stycke jord, fyra mantal efter gamla jordaboken, och maken till jord för fullvigtig råg skall ers nåd få söka i hela Finland. Detta allt hör under Bertila gård, det har samlats dit, hemman efter hemman, under Larssönernas tid, och fastän ägorna ännu icke repat sig efter stora ofredstiden, kan allt ännu vara värdt sina sextio eller sjuttiotusen daler bröder emellan. Jo men, ers nåd kan titta på jordlappen, efter det är härifrån som hans förfäder härstamma |855|och hafva sitt namn, och folket säger att ers nåds – låt mig se, – jo farfars fars morfar, så var det, blef arg i tiden på ers nåds farfars fars mor och testamenterade hela torfvan till Larssönerne; det vet hvar gammal käring i byn; men huru det gick till efter svensk lag, det angår mig intet. Folket säger, att sedan den tiden ha grefvarna Bertelsköld, far efter son, varit en gång här, att se om det som bordt vara deras, men bara den enda gången i deras lif, och det har alltid bebådat någon stor ofärd för landet. Sist var starka majoren här och värfvade med sig de sex Larssönerne, som alla stupade i ett nappatag, och några dagar derefter skedde Storkyro slag ... Men hvad är det värdt att tala om fjolgammal snö?

390 – På en så stor egendom borde finnas ett större boningshus, och jag ser endast små kojor,konsekvensändrat/normaliserat genmälde Bertelsköld.

391 – Stor egendom?konsekvensändrat/normaliserat upprepade fribytaren vresigt, med österbottningens vanliga motvilja för godsherrar på landet. – Här finnas inga sådana egendomar; här finnas bönder, som sjelfva äga sin jord, och Larssönerne äro för kloke att plöja sin åker i sammetsjacka. En bra gård fanns här före kriget, men den rök af, och mycket annat med den, och Mathias Larsson, borgarekungens son, bebor den lilla röda stugan, som ers nåd kan se några böss-skott härifrån vid elfven. En bondes pels kan rymmas i den dörren också.

392 – Hur har borgarkungen kommit sig till ett så stort jordbruk?

|220|

393 – Det må ers nåd fråga hans syskonebarn, gamla Thomas Larsson, som ligger i grafven. Småvettig var gubben på sistone efter vandringen till Ryssland för att söka pojkbytingen, som kosackerne togo i luggen en vacker dag och som sedan aldrig vidare hördes af. Lars Larsson i Wasa begrep att här var en affär att göra, och hvarföre skulle ej en kornjude föra ut spanmål från egen ria såväl som från andras? Det är ju att ladda med eget krut. Nu hade Thomas Larsson tre döttrar i lifvet och alla pojkarna borta; två flickor voro gifta i Sverigeoriginal: Sverge (källa för ändring: 1873, 1884) och färdiga att kyssa borgarekungen på skinnhandsken för de 8 000konsekvensändrat/normaliserat daler som föllo på deras lott för Bertila. Yngsta dottern Marieoriginal: Maria är gift med Löfvings guldgosse, Elias Pehrson i Munsala, och för en sådan abborre brukades andra krokar. Elias fick, utom pengarna, en liten snällseglande skonert, just enkom så hvass i stäfven, som det behöfs för att segla på mindre än en vecka till Dantzig, och det för Larssons räkning; fördöme mig den karlen gör något för intet. När detta var väl bestäldt, flyttade Mathias hit och begynte uppgräfta alla igengrodda tegar, tills han åter fick hundra tunnors utsäde af de tvåhundra, som såddes här förr. Hvad mig angår, fick jag torpet till dödedag för en liten strunttjenst, som jag gjorde gubben i ofredstiden, men det hör inte hit.

|856|

394 – Hör, Lauri, det står icke rätt till med dina kamrater. Karlarne der i stenkumlet ...

395 – Hå, hvad skulle detoriginal: de (källa för ändring: HT, 1873, 1884) vara? Pojkar, som stulo rofvor den tiden vi knackade kosacker. Men arten sitter i dem, och med någonting skall man lefva.

396 – Alla de der stöpslefvarna och pressarna och annat mer der nere i deras kryphål, – medgif, karl, att det är ett handtverk, som möjligen kunde angå länsman.

397 – Nå, hvarför, pik i mitt hjerta, lät ers nåd de slynglarne vara i den tron att de hade landsfiskalen framför sig? Ryktet har långa ben, och innan gunstig junkern var utanför prestgårdensrättelse i originalet grind, hade bud re|221|dan gått till pojkarne i skogen att hålla god utkik, ehuru hin håleoriginal: håla (källa för ändring: 1873, 1884) fogade att de läto narra sig af fiskal Spolin.

398 – Hvad kunde fiskalen hafva för gemenskap med dessa laglöse fribytare?

399 Gråjackan blinkade. – Jag skall säga ers nåd en sak,konsekvensändrat/normaliserat svarade han. – När kungen är utan pengar, gör han pengar af silfver, och det har han råd till. När Görtzen var utan pengar, gjorde han silfverdalrar af koppar; det hade han råd till. När raska pojkar i skogen bli utan pengar, mynta de silfverdalrar af tenn, och det ha de råd till. Men när fiskal Spolin blir utan pengar, myntar han ut sin gemena själ, som icke är värd ett stycke tenn, och det har han råd till. Han inbillade pojkarne, att han ville hjelpa dem smugla deras hemgjorda dalrar öfver till Sverige och dela vinsten, förstås, och efter det icke var första gången, läto de nöten lura sig af den illmariga besten. Falsk laddning, ers nåd! Först hade Spolin bevis på dem, och sedan fick han ett ypperligt tillfälle att trakassera med Larsson. Men han blef mäkta lång i synen, när Ester fick bugt på honom, ty flickbytingen hade råkat se honom på morgonqvisten i skogen.

400 – Det var således Ester Larsson, som sprang förbi mig i dimman och hjelpte dig stjäla mina hästar?

401 – Stjäla? Jag får be ers nåd tala med mera respekt om min gudotter. Sanningen att säga, hade hon på qvällen rest ut i fadrens ärender, efter ingen annan pålitlig person fanns att skicka i brådskan, och det var ej första gången; hon har fadrens kurage och förstånd som en hexunge. Men pojkarne i skogen hittade på det orådet att snappa bort hennes häst och dräng, precis som de sedan gjorde med er Istfan, eller hvad han må heta, och det var lofligt krigsknep, ers nåd, efter de hvar stund väntade landsfiskalen. Flickbytingen hade ej lust att mista sin häst för godt köp och uppsökte gufar. Jag åtog|222| mig då att lotsa henne till staden igen, hvartill hästarne kommooriginal: komma (källa för ändring: HT, 1873, 1884) väl till pass. Men hon är ett söndagsbarn, hon ser mer än andra, och hade respekt för gråskymmeln: |857|det var fin näsa, ers nåd, ty bäst vi redo, begynte det fördömda kreaturet spetsa öronen, kastade tvärt om och rök af som en raket med pojksnyffeln på ryggen. Nå godt, folk har sin sed, och kräk ha sin; men vi redo till staden och kommo tids nog för att hjelpa Spolin med silfverkaggen. Hugg mig i stycken, om jag gjort mig omaket att åter begifva mig ut och hjelpa ers nåd ur klämman, derest icke flickungen bedt mig så envist derom. Men hon skall nu en gång ha sin vilja fram, om än hela Wasa och hennes far på köpet satte sig tvärs deremot.

402 Bertelsköld stod en stund tyst vid spiseln. Hans tankar voro annorstädes, uti förgångna tider. Han bad Gråjackanoriginal: gråjackan (källa för ändring: HT, 1884) följa sig till hans stammoders graf på Storkyro kyrkogård.

403 – Det går för sig,konsekvensändrat/normaliserat svarade fribytaren. – Men så vidt jag vet, är det icke mycket att se, ty allt förnämt folk är begrafvet under kyrkans golf, och klockaren vet knappast mer hvar ers nåds förfäder ligga.

404 – Min farfars farmor och hennes far äro begrafna i nordvestra hörnet af kyrkogården,konsekvensändrat/normaliserat återtog Bertelsköld. – Se här, jag ville icke resa till Finland utan denna teckning, som förvaras i vår familj och som gjordes af min farfar, när han besökte Storkyro för att köpa spanmål under 1697 års hungersnöd.*)Fältskärns Berättelser, andra cykeln, sid. 453.

405 – Får gå, så resa vi efter karta,konsekvensändrat/normaliserat genmälde Lauri. – Men det är nu 41 år sedan dess, och menniskans minne på jorden är som en utskjuten patron: han ryker en liten stund, och så slocknar han i morgondaggen och trampas och glöms.

|223|

406 Gråjackan hade rätt. När de kommo till kyrkogården, sökte de förgäfves de tre grafstenarna, dem Bernhard Bertelsköld en gång i tiden tecknat till efterkommandes hågkomst. De hade troligen sjunkit i jorden eller fallit omkull och blifvit af likgiltiga händer undanskaffade. Borta var bondekonungens, borta hans gamle vapenbroder Larssons minnesvård. Endast en af grafstenarna låg ännu qvar, så öfverhöljd af mossa och grus, att blott ett hörn stod fram öfver jordytan. Ättlingen i femte led uppreste denna förgätna sten, och sedan han bortskrapat mossan, läste han på dess framsida bokstafven E. Det var hans stammoder Emerentias graf. Borta var allt minne af rikedomar, vapenbragder och verldsligt anseende: endast kärleken, endast hjertats godhet hade besegrat förgängelsen. Den renaste och ädlaste af de tre hade lefvat längst uti minnet; hennes oskuldsfulla själ hade, ännu hundrade år efter döden, bevarat sjelfva den hårda stenen från glömskan och undergången!

|224| |858|

16. I statsmannens kabinett.

407 Från Österbottens skogar förflytta vi oss nu några månader framåt till Sveriges hufvudstad. Det är på senhösten år 1738. En kall nordost drifver skurar af snöslask öfver Stockholms gator och instämmer på ett passande sätt med tidens oro. Det otåliga, vankelmodiga svenska vikingalynnet hade nu hvilat i 17 år och tyckte sig hafva sofvit nog, tyckte sig hafva hämtat nya krafter efter den starka förblödningen under tolfte Carl. Ett nytt slägte hade vuxit upp under freden, ett slägte som mindes segrarne, men glömde hvad de kostat, och detta slägte var redo att åter göra buller i verlden. Det unga Sverige rufvade på framtidstankar. Det såg så oändligen mycket förändradt sedan dessa sjutton år, sedan nordens tyngdpunkt blifvit kastad från Mälarn till Nevan och sedan jätten i öster vaknat till lif och fått smak på saltvatten i tvenne haf. Det kunde icke lida att se sig förvandladt från en magnat till en torpare; hjeltedrömmarna begynte ånyo spöka uti dess hufvud, och det svor att kasta den nya ordningen öfverända.

408 Men dertill behöfdes först att komma till husbondeväldet uti sitt eget hus. Detta välde hade alltsedan regementsförändringen och Nystadska freden legat i Horns och hans vänners försigtiga händer. De skulle nu bort, och derpå arbetades ifrigt alltsedan 1731. Men det hade sig icke så lätt. De styrande hade på sin sida två, som ännu af gammal vana tyngde i vågskålen, nemligen konungen och drottningen, hvilka icke älskade dem, tvärtom hade kallat dem »nattmössor», men hvilka dock hade sina skäl|225| att ännu mindre lita på det uppsträfvande partiet. Och i folkets ögon kunde Horn med rättmätig stolthet visa tillbaka på dessa sjutton fredliga år, under hvilka riket med oväntad hastighet återvunnit en del af sin inre välmakt – denna lyckliga period, som ännu länge under adertonde seklets stormar och tvedrägt prisades af de gamla såsom goda, gyllene tider, då fred, frihet, endrägt och gudsfruktan herrskade öfver land och rike.

409 Trådarna af den tidens politiska härfva löpte ut öfver allt Svea land och hade blifvit tvinnade redan vid riksdagsvalen; de hade småningom blifvit bundna till en stor not, i hvilken man på en gång ville fånga konung, råd och ständer. Fiskarna voro omringade, kilen knuten, varpet förestod. De som drogo på tågen syntes icke; man såg blott allahanda svall i tidsvågorna och den stora notens målade flarn, som prunkade med det granna namnet patriotism.

410 En morgon satt presidenten grefve Torsten Bertelsköld, familjens hufvudman, i sitt kabinett vid Drottninggatan, öfverhopad, som vanligt, |859|af arbete och uppvaktningar. Denne man hade en sällsynt förmåga att hinna med allt och alla. Han hade ständigt några minuter lediga för hvarje besökande, höga och låga; hvar och en tyckte sig disponera hans tid; man såg honom knappt arbeta, och likväl blef han färdig med allt och hade ännu tid öfrig för aftoncirklarna på hofvet och de qvicka franska lustspelen hos grefve Tessin. Hemligheten af hans verksamhet bestod deri, att han sof endast tre timmar på dygnet, var ytterst måttlig i alla sina lefnadsvanor och förstod att ena minuten ögonblickligen återvinna hvad han på den andra förlorat. Drottningen hatade honom, konungen gäckade honom, Horn misstrodde honom; han hade fiender bland alla partier, emedan han svikit dem alla, men alla fruktade honom, och alla behöfde honom. Kall och sjelfvisk satt han der med det högdragna satiriska löjet på läpparna, som en spindel i medelpunkten af sitt nät. Hans|226| alltid spetsiga drag hade blifvit än hårdare, än hvassare under dessa 16 eller 17 år, sedan vi sist sågo honom konspirera; men den ytterst vårdade peruken dolde för alla andra än kammartjenaren att hans hår blifvit snöhvitt, ehuru han icke var mer än 56 år gammal; den svarta sammetsrocken, med dess guldbroderier och oformligt vida uppslag efter tidens mode, röjde aldrig minsta dammkorn af protokollerna, och de svarta silkesstrumporna, som gingo till knäet under de gula, åtsittande pantalongerna, visade ett par så otadeliga vador, att man nästan kunde misstänka under dem en god portion vadd. Ja, om man rätt nära gaf akt på hans ännu ungdomliga hy och på den afmätta rundningen af hans grå ögonbryn, var man frestad att tro på ett mycket skickligt anbragt smink; men få voro de, som kommo honom så nära. För resten var denna konstgjorda ungdom numera icke ovanlig ens vid Carl XII:s efterträdares hof, ty Fredrik I var sjelf en utsökt kavaljer, och de franska sederna strömmade in med verldens luft genom de öppna fönsterna i Stockholms nya kungliga slott.

411 Framför denne förnäme herre, som satt i en enkel men elegant skrifstol af mahogny, inlagd med perlemor, stod en lång, styf och rak gubbe i rock af blått kläde utan alla prydnader. Hans hållning hade ingenting af en bönfallande supplikants, snarare af en man som fordrar en naturlig rättighet, men grefvens svar utvisade att denne tog saken ur andra synpunkter.

412 – Gif er tillfreds, min kära Larsson,konsekvensändrat/normaliserat sade grefven till honom. – Jag har haft nåden framlägga er underdåniga supplik om stapelfrihet för Wasa stad, och hans majestät har behagat taga den uti gunstig consideration. Men, som ni vet, dependerar saken af ständernas consentement, och nu beror det, min kära vän, på de meriter ni der har att åberopa. Jag skall uppriktigt säga er, att borgareståndets conduit och tendenser äro suspecta; det sägs att man |860|sätter sina egna intressen framför rikets ära och välfärd. Bor|227|gareståndet går ända derhän att gilla traktaten med Ryssland.

413 – Borgareståndet önskar fred och anser denna bäst öfverensstämma med rikets sannskyldiga bästa,konsekvensändrat/normaliserat inföll utan tvekan den styfve riksdagsmannen från Wasa.

414 – Godt, min vän, godt, jag delar fullkomligt er mening, men låt oss förstå hvarandra. Ni vet att rådet när det förnyade denna traktat, har öfverskridit sin fullmakt. Lag och rätt, min kära Larsson, gå framför allt. Ni har stort inflytande, ni har i ert stånd en préponderance, som ni måste begagna till rikets bästa. Jag är säker derpå, att ni ej godkänner rådets förfarande; ni skall förmå edra medbröder att votera såsom de böra.

415 – Ja, ers excellens. Såsom de böra.

416 – Och då, min vän, när ni voterat för den goda saken mot rådets egenmäktighet, är det naturligt, att man fäster ett förtjent afseende vid edra propositioner, bland annat vid stapelrätten. Nästa sommar, jag är viss derpå, skola edra skepp segla direkte på Medelhafvet.

417 – Men om jag anser rådet ha handlat såsom det bordt och voterar derefter?konsekvensändrat/normaliserat genmälde riksdagsmannen kallt.

418 – Ja, hvad vill ni jag skall göra? Då har ni förspillt er stads fortune, och edra skepp segla på Stockholm, liksom förut.

419 – Farväl då, ers excellens! Jag vet nu hvad Wasa äger att hoppas i denna rättmätiga sak.

420 – Allt, min vän, allt; er sak går förträffligt.

421 – Jag tror också det. När man handlar efter sin pligt och sin öfvertygelse, ändas dock allt på sistone väl. Tillåt mig endast säga herr grefven, att vi köpmän i Norrbotten utskeppa spanmål och tjära, men vi utskeppa icke våra samveten, om det också vore till Medelhafvet.

422 Vid dessa ord aflägsnade sig borgaren med en stel bugning, som knappt skulle ha ansetts tillräckligt|228| djup inför en småstads borgmästare. Grefven rynkade pannan. – Alltid oböjlig!konsekvensändrat/normaliserat mumlade han. – Frölich har rätt; dessa krämarefurstar börja att växa oss öfver hufvudet. Det är hög tid att vi stäcka deras öfvermod. Karlen måste bli vår; han disponerar två tredjedelar af ståndet.

423 Han fattade ringklockan. – Kalla in Plomgren! sade han till kammartjenaren.

424 Plomgren inträdde. Han var en af Stockholms mest betydande köpmän, rik, förslagen och föga samvetsgrann. Han och hans medbroder Kjerrman, |861|båda riksdagsmän, voro de som flitigast bearbetade borgareståndet i hattpartiets intresse.

425 – Nå, min kära Plomgren,konsekvensändrat/normaliserat frågade grefven likgiltigt, – hur går affärerna? Jag hoppas er hustru och edra kaffesäckar befinna sig väl? Man börjar dricka mycket kaffe i Stockholm. Jag förmodar att ni fått leveransen för hofvet?

426 – Ers excellens har varit så gunstig och inlagt sin nådiga protektion,konsekvensändrat/normaliserat svarade denne representant af sitt stånd med en bugning, som borde ha funnit sjelfva majestätets bifall. – Det är en obetydlig affär, trettiofyra säckar, men med sparsamhet slår man sig ut, ers nåd, ifall icke Kjerrman nästa år får klädesleveransen för armén.

427 – Man skall lefva och låta lefva, min kära Plomgren. Kjerrman är, liksom ni, en man som är mån om rikets bästa; likväl inser jag icke hvarföre just han skulle få klädena framför er. Apropos, hur går det i borgareståndet nuförtiden? Jag har ej på länge haft tid att tänka derpå.

428 – Det går illa, fördömdt illa, ers excellens, ursäkta min dristighet. Der är en karl isynnerhet, som blandar bort korten, och det är Larsson från Österbotten. Ers nåd känner honom; en halstarrig rojalist, en kornjude, som är i stånd att knäcka nacken på friheten, bara han får väl betaldt för sin utsädesråg.

429 – Deri har ni rätt. Han var nyss hos mig, och kan ni gissa i hvilket ärende? Han begär sta|229|pelrätt för alla de norra städerna. Hvad säger min goda Plomgren om det?

430 Plomgren bleknade. – Stapelrätt för de norra städerna!konsekvensändrat/normaliserat upprepade han med oförställd häpnad. – Himmelens väder! Stapelrätt för de usla köpingarna! Finns det då ingen rättvisa mera på jorden? Stapelrätt för Finlands sjöfart! Det vore ju Stockholms ruin!

431 – Otvifvelaktigt; afgjord ruin. Men hvad vill ni jag skall göra? Hans majestät säges icke vara obenägen att tänka på saken, och hvem vet hvad ständerna få i sitt hufvud? Det ser klent ut med affärerna, kära Plomgren, om finnarne börja föra ut sin tjära och sina plankor sjelfva och kanske på köpet börja förse Stockholm med salt.

432 – Det är omöjligt!konsekvensändrat/normaliserat utbrast den förfärade köpmannen. – Det vore den upp- och nedvända verlden! Det vore förbi med friheten; det vore rikets säkra undergång!

433 – Så tänker också jag, och ehuru den saken icke angår mig, vill jag se till hvad jag kan göra, om ni fortfar att vara nitisk och arbeta allt hvad ni kan för att tournera borgareståndet. Ni kan också skaffa mig någon person från |862|Finland, någon som känner den der Larssons omständigheter. Det skulle kanske ej skada att contrabalansera hans desseiner, eller hvad menar ni?

434 – Den röfvaren! Den riksbedragaren! Ja – låt se, jag känner en karl, som kom för ett par veckor sedan från Wasa – en fiskal Spolin.

435 – Godt. Skicka hit honom med det första. Jag skall tänka på edra kläden, min hederliga Plomgren. Helsa er hustru och bed henne hålla till godo med den lilla essencelådan från Paris; det är af samma parfume, som drottningen sjelf begagnar.

|230|

17. Spindeln och gräshoppan.

436 Under den qvarts timma, som förflöt sedan riksdagsmannen Plomgren lemnat presidenten grefve Bertelskölds kabinett, hade denne hunnit expediera fyra resolutioner, nemligen två fullmakter på indrägtiga pastorater för riksdagsmän i presteståndet och två befordringar för oppositionsmän i borgareståndet, af hvilka en blef utnämnd till kommerseråd, en till borgmästare. Derefter utskickades privatsekreteraren Feldman med hemliga instruktioner till bondeståndets sekreterare Troilius. På majoriteten i riddarhuset kunde hans excellens förlita sig; men ännu återstod en icke alldeles obetydande statsmakt att tournera för ändamålet, och denna makt var majestätet sjelf.

437 Nu inträdde, alldeles som han varit kallad, konungens gunstling, dåförtiden kammarherren och ledamoten i kommerskollegium, sedermera presidenten Broman, eller »de Broman», som denne fåfänge favorit icke underlät att skrifva på sina rosenfärgade, af parfymer doftande franska visitkort. Sedan vi sist sågo f. d. kammartjenaren och skaffaren för Fredrik I:s privata nöjen, hade hans yttre menniska, på samma gång som hans värdighet, undergått en betydlig förändring. Han var nu ytterst finoriginal: fln och elegant, med en hållning, hvari parveny’n oupphörligt stack fram bakom hofmannens lånta fjädrar och gaf honom ett slags komisk grandezza, som passade förträffligt till hans välmående och jovialiska figur i öfrigt. Broman, ehuru icke mera ung, var hvad man i våra dagar skulle kallaoriginal: kalla, (källa för ändring: HT) en toujours pojke; fyndig, godhjertad, slösaktig och ruinerad, men likväl aldrig rådlös om|231| mynt, emedan, säger om honom C. G. Tessin, »han kunde sälja en höna dyrare, än jag kunde sälja en spansk häst», och emedan han lånade upp penningar mot 12 procent och, när så behöfdes, mot revers på dubbla beloppet, hvilket icke hindrade honom att låna ut dem åt sina vänner mot 6 procent, med den framgång, |863|att hans efterlemnade skulder sedan stego till inemot 400 000konsekvensändrat/normaliserat rdrriksdaler. Med ett ord, denne man »skulle endast behöft äga ett Peru för att vara den solidaste, präktigaste och tjenstaktigaste karl i verlden», och alla dessa egenskaper gjorde honom till den ende gunstling, som lyckades på längden bibehålla sig i den vankelmodige konungens ynnest.

438 Presidenten Bertelsköld mottog honom med denna förtroliga jemnlikhet, som så högt smickrar alla uppkomlingar. Denna gång var det icke »min kära Broman», utan »min aimabla kammarherre», som obligerades att taga plats och språka en stund – på fransyska naturligtvis, ehuru kammarherren aldrig kommit långt i den vägen – om sednaste balen på hofvet, om den nya franska dansösen som väntades hit, om rätta snitten på en maskradkostym eller om den nyaste romanen af mad:lle Scudery. Han hade så god tid, den artige grefven, han hade för tillfället »ingenting som kunde uppväga nöjet att språka en stund med denne hofvets riddare sans peurspråk: franska», om icke just sans reprochespråk: franska; och dessutom önskade han begära goda råd om den nye landau-vagnen, som presidenten ämnade reqvirera nästa vår från Paris. I detta afseende var Bertelsköld väl underrättad. Kammarherren egde en vagn af just de egenskaper, som grefven önskade sig; den hade kostat honom 600 riksdaler, och han sade sig nu med nöje afstå den, om han dermed kunde göra hans excellens den obetydligaste tjenst. Hans excellens å sin sida rådfrågade en prisnota från Paris och fann att den vagn han ämnade beställa skulle komma att kosta minst 1 000konsekvensändrat/normaliserat riksdaler, hvarföre han fann det vara en verklig väntjenst om kammarherren ville afstå sin vagn för samma pris.|232| Underhandlingen var icke lång, ty den togs på båda sidor cavalierementspråk: franska. Köpet afslöts, och båda hade skäl att vara belåtna: den ena hade köpt ett nyttigt verktyg; den andra hade fått penningar att betala sina hungriga lakejer.

439 Liksom händelsevis, frågade grefven derefter, »vänner emellan», om deras majestäters nuvarande tänkesätt angående rådet. Kammarherren svarade lika förtroligt, att om mössorna icke voro i särdeles gunst, så voro hattarne det ännu mindre, och att deras majestäter icke ämnade blanda sig i hela detta trassel om besittningen af en makt, som ...

440 – Som deras majestäter helst ville behålla för egen räkning,konsekvensändrat/normaliserat inföll grefven med en blinkning, som den ena diplomaten anser nog för att förstås af den andra.

441 Men Broman fann sig generad och föll ur sin diplomatiska rol. – Fan tage dem, som störa hans majestäts appetit med detta fördömda riksdagsgräl,konsekvensändrat/normaliserat utbrast han och betraktade spännet på sin sko, der han med ena benet öfver |864|det andra vräkte sig i sammetsfåtöljen, liksom hade han varit en af sina egna lakejer. Han ansåg troligen sin värdighet fordra att icke inkommodera sig.

442 – Och till denna fromma önskan svarar jag amen,konsekvensändrat/normaliserat återtog Bertelsköld. – Men tillstå, monsieur de Broman, att rådet behandlat hans majestät legert, för att ej säga mesquint! Fyrahundratusen daler för resan till Kassel; hvilken löjlighet! Jag frågar:original: frågar (källa för ändring: HT, 1873, 1884) kan majestätet representeras med sådana spottstyfrar? Kan en konung med sådana anslag värdigt belöna sina trognaste tjenare? Nej, monsieur; riksstyrelsen måste ställas på andra fötter, det inser ni, med er talent för finanserna, bättre än jag. Böra vi fördraga judar i rådkammaren? Horn till exempel, som aldrig har penningar för kronans värdighet, men alltid fullt opp, när han sjelf vill lysa! Bjelke, som ej på fyra år gifvit en bal! Bonde, som vägrar invitera så distinguerade personer, som ni,original: ni (källa för ändring: HT, 1884) till sina pedantiska afton|233|cirklar – ni den agreablaste man vid hofvet och som har den lyckan att tillhöra hans majestäts intima umgänge! Jag vill ej tala om grefve Hård, monsieur, hvilken tillåtit sin son att göra det der epigrammet, ni vet, om edra galanta äfventyr! Ni finner att en sådan styrelse icke längre kan existera.

443 Kammarherren Broman var icke den som rodnade för småsaker, men denna gång var det icke utan, att ju hans blomstrande kinder fingo en högre färg. – Bah,konsekvensändrat/normaliserat sade han med en nonchalance, som klädde honom förträffligt, – ers excellens behagar smickra mig. Det är alltid en ära för mig att anses värd ett pasquille; min nådige herre och konung hugnas alla dagar med sådana. Öfverstelöjtnant Coyet’s till exempel; hvad säger ers excellens om det?konsekvensändrat/normaliserat

444 – Coyet? upprepade grefven, som nu kommit just till den punkt han ville; hvad är det om Coyet? Har han haft för liten eller för mycken tur hos damerna? Det kommer ibland på ett ut.konsekvensändrat/normaliserat

445 – Jag visste icke att ers excellens var okunnig om en libell, som snart är en visa på Stockholms gator,konsekvensändrat/normaliserat genmälde gunstlingen förargad. Den dygdige Coyet uppläser sitt snillefoster för alla som ha tålamod att höra derpå. Det säges vara ett memorial till ständerna ...

446 – Ja, jag påminner mig nu att jag hört något derom. Han yrkar att tjenstepigan Hagar med dess söner må utdrifvas ur Abrahams hus. Stackars Coyet, jag tror par honneurspråk: franska, att han slagit sig på att bli qvick; det måste ha kostat honom en oerhörd ansträngning. I sanning har han icke gjort hans majestät en stor ära med att jemföra honom med patriarken Abraham; men jag lemnar derhän, om fröken Taube finner sig lika smickrad af denna jemförelse.

447 – Att blanda sig i hans majestäts husliga angelägenheter ... hvad f–n angår allt detta Coyet?

|865|

448 – Det kommer an på. Vår dygd, monsieur de Broman, kan känna sig fullkomligt satisfierad af att hans majestät låtit viga sig på sidan med fröken Taube;|234| hvarför icke? Jag känner suveräner som icke besvära sig med så många formaliteter. Men tillåt mig fästa er uppmärksamhet på att Carl XII var ungkarl, och sedan hans tid finns här i Sverige en hop personer, som anse en fru för mycket, och två för en lyx. Hennes majestät är utan tvifvel ett så förståndigt fruntimmer, som man kan begära af hennes år, men det gifs likväl saker, som till och med en drottning icke gerna förlåter sin man, isynnerhet om de få en viss éclat. Och sedan Coyet fått det olyckliga infallet att förlikna hennes majestät vid Sara, som icke mer var en skönhet, fruktar jag vår nådiga drottning ... ni vet, att hon anses äga ett slägttycke med sin salig herr bror.

449 – Det kan jag intyga, som varit hotad med mer än en sottise för hofdamernas tassel. Parbleuspråk: franska, jag gör ingen hemlighet deraf, och dessutom har det stadnat vid blotta hotelser.

450 – Ni har rätt, hvad lider man ej för sin konung? Emellertid är det ni, monsieur de Broman, som kommer att blifva det första offret.

451 – Jag? Det är omöjligt. Jag är så oskyldig som en mumie i hela denna inclination.

452 – Hvem skulle ett enda ögonblick tvifla derpå? Och likväl – kommer ni ihåg fabeln om lejonen, som tvistade och åter försonades? Det är ni, min älskvärdeoriginal: älskvärdige (källa för ändring: HT, 1873, 1884) och dygdige kammarherre, som blir det pris, med hvilket vår nådige konung skall återköpa sin husfred.

453 Gunstlingen rodnade icke mer; han bleknade. – Ers excellens torde ha rätt,konsekvensändrat/normaliserat sade han. Befall öfver mig.

454 – Nåväl,konsekvensändrat/normaliserat fortfor Bertelsköld, i det han återtog den ton af öfverlägsenhet, blandad med förakt, hvilken han mot slutet af detta samtal knappt gjorde sig mödan att dölja, – jag vill sauvera er dyrbara existens åt fäderneslandet. Ni går genast till konungen. Ni berättar honom, – liksom af er sjelf, förstår ni, – att Coyet’s memorial är i allas mun och|235| att det ofelbart skall inlemnas till ständerna och åstadkomma ofantlig skandal, oberäknadt det att konungen måste skicka fröken Taube ur landet, derest icke hans majestät ger sitt obetingade consentement och samtycke till mesurerna emot rådet. Åt drottningen säger ni hvad ni behagar. Är jag förstådd?

455 – Ja, ers excellens,konsekvensändrat/normaliserat svarade den förödmjukade gunstlingen med en mycket djupare bugning än förr.

456 – Farväl, monsieur de Broman! Ni kan vid tillfälle skicka mig er vagn.

|236| |866|

18. Ett möte på skridskor.

457 Vid tiden för denna berättelse var den fordna »Wallmars-» eller »Waldemars-ön», hvilken sedan blifvit så vida berömd under namn af Stockholms Djurgård, ännu till större delen en jagtmark, upptagen af bergshällar, sumpiga lågländer och vackra, men vilda löfskogar, der de för konungens och hofvets kulor bestämda högdjuren betade så temligen ostörde af hufvudstadens närhet. Redan Carl X Gustaf hade år 1658 gifvit befallning om öns förvandlande till en »lustgård», och fransmannen De la Vallée hade ej långt derefter uppgjort en af Hedvig Eleonora godkänd ritning efter Versailles mönster, med »fontainer, advenuer och parquer» m. fl. tillbehör. Men den sol, som skulle komma Djurgården att grönska, hade ej ännu gått upp. Arbetena vid Biskopsudden stadnade af; långt bakom de grå molnen i fjerran slumrade ännu Gustaf III:s tidsålder; ingen Blå port, intet Rosendal bjöd gomen eller ögat sina kommande behag, och de materiela bestyren i Horns och Fredrik I:s tidehvarf sysslade utan medtäflare på stränderna af denna framtidens ö.

458 Amiralitetet hade, efter flottans förflyttande till Carlskrona, låtit utarrendera sina förra besittningar i dessa nejder. Grosshandlaren Lodsach hade då på sydvestra udden af ön anlagt skeppsvarforiginal: skeppshvarf (källa för ändring: HT, 1873, 1884) efter de bästa utländska mönster, och dessa varf voro just vid den tid, som nu är i fråga, ett föremål för hela Stockholms beundran och nyfikenhet. Det var derföre icke ovanligt, och det ansågs som ett passande ynnestbevis, att hans majestät sjelf och en del af hofvet nå|237|gon gångoriginal: nå|237|gång (källa för ändring: HT, 1873, 1884) hedrade varfvets nyttiga industri med ett nådigt besök.

459 En natt i slutet af November 1738 hade en skarp frost – förebud till den kommande, ovanligt stränga vintern, – isbelagt både Saltsjön och Mälaren invid Stockholm, med undantag af strömfåran närmast slussarne. Derpå följde en lugn, solklar dag med fortfarande frost och utan snö; ett tillfälle, som man ej ville lemna obegagnadt, för att med en nordisk vintertafla roa franske ambassadören grefve St. Severin d’Arragon, hvilken på allt sätt kurtiserades efter den nyss med Frankrike afslutade s. k. defensiva alliansen, som inbragte åt Sverige årligen 300 000konsekvensändrat/normaliserat mark hamburger banko i subsidier för det krig man redan på långt håll hade i perspektiv.

460 Hans majestät och hofvet, jemte ambassadörerne, åkte derföre på förmiddagen ut i vagnar till Djurgården; men drottningen, uppretad och nedslagen af Coyets memorial om medtäflarinnan fröken Taube och all den skandal som deraf kunde befaras, förklarade sig opasslig och stannade på |867|sina rum. Programmet för dagen lydde: a) promenad kring Djurgården i vagn; b) besök på varfvet; c) skridskoåkning på saltsjön; d) jagt på Djurgården; e) dinér på varfvet kl. 1; f) återfärd till staden kl. 5; g) bal på hofvet kl. 7; h) soupér kl. 11.

461 Allt gick förträffligt. Promenaden var herrlig, utsigterna med litet rimfrost i träden förtjusande, varfvet befanns intressant, jagten kostade fyra eller fem hjortar lifvet »för ädla sår», och dinérn befanns arrangerad med all den gastronomiska talent, som kung Fredrik så väl förstod att värdera. Det var andra tider nu, än 1725, när den ärlige gamle hofmarskalken Düben vågade traktera sin konung med karolinska tidens husmanskost och så mycket väsen uppstod öfver gammal konfekt och »odrickliga» viner. Kung Fredrik hade alltsedan gifvit de strängaste instruktioner om sin vinkällare, och ingen rhengrefve kunde på sitt bord framsätta en ädlare vara än han.|238| För resten saknades visst icke heller annan lyx uti detta styfkjortlarnas gamla goda tidehvarf. Huru litet Sverige behöfde vänta på sin Gustaf III för att få del af utländsk grannlåt, bevisas redan af grefve Tessins klagan, att han sett prestfruar sjåpa på gatorna med långa sidensläp (à la robe trainantespråk: franska) och assessorer åka i präktiga ekipager med två galonerade lakejer bakpå vagnen.

462 Efter dinérn följde skridskolöpningen. Isen var spegelblank och tillräckligt säker, endast man icke begaf sig ut mot strömdraget, och för att trygga mot all fara, åtföljdes sällskapet af hofvets lakejer, som skjöto framför sig långa och lätta slädar. Hofvets kavaljerer visade efter bästa förmåga sin skicklighet, och för dem bland damerna, som vågade sig ut på det hala, funnos små, med sammet beklädda stolar på medar, bakom hvilka ständigt fanns en artig riddare, beredd att skjuta den unga sköna fram och under den snabba färden hviska de behagligaste artigheter i hennes lilla röda och frusna öra.

463 Bland dessa kavaljerer befann sig löjtnanten grefve Carl Victor Bertelsköld, som på hösten återkommit från sin resa till Finland. Hans dame var en ung grefvinna de Lynar, fransyska och anförvandt till grefve d’Arragon. Detta söderns lifliga barn var utom sig af förtjusning öfver den lätthet, den snabbhet och det behag, hvarmed hon så, för första gången i sitt lif, ilade fram öfver den glatta isbanan. Hon klappade i sina små händer på engång af nöje och köld; hon ville beständigt längre, än längre ut på det blanka fältet, och historien förmäler icke att hennes riddare gjorde någon invändning deremot. Troligen hade den hemlighetsfulla konversationen vid det rödfrusna örat för båda ett intresse, som kom dem att glömma huru långt de svärmade ut på isfältet, och det var likväl så långt, att de redan hade |868|närmare till Danvikens midtemotliggande strand, än till Djurgårdsvarfvet, från hvilket de utgått.

|239|

464 Här höll likväl den unge grefven stilla och föreslog att man skulle vända om, ty han erinrade sig att strömmen från Mälarsidan gick närmare södra stranden. Men fröken de Lynar satte sig deremot. –konsekvensändrat/normaliserat Se bara, utropade hon, der vid motsatta stranden åker ett fruntimmer på skridskor! Det vore för mig ett stort nöje att göra hennes bekantskap och stjäla hennes konst. Se blott med hvilken skicklighet hon tournerar i cirkel kring den gamla mabonne, som står der så häpen och knappt förmår hålla sig på fötterna!konsekvensändrat/normaliserat

465 Från hopen af åskådare, som på den motsatta stranden betraktade hofvets förlustelser, hade verkligen en ung flicka i åtsittande kapott af tryckt svart flanell – ett tyg, som då utgjorde ett af svenska industriens första lärospån – begifvit sig ut med skridskor på isen och visade der i de vackraste cirklar en ovanlig skicklighet, som tillvann henne åskådarnes sympathier ej mindre än den franska frökens beundran och afund. I handen höll hon en jernskodd balanserstång, troligen af försigtighet, i händelse isen vore för svag, men detta lätta redskap blef snarare en anledning till koketteri. Än höll hon stången framför sig såsom ett spjut, än svängde hon den öfver hufvudet, än stötte hon den i isen och skjöt sig fram dermed liksom en skidlöpare, än vågade hon det djerfva försöket att hoppa deröfver och kom på fötterna med en färdighet, som skulle hedrat en lindanserska. Alla hennes rörelser voro på engång så nyckfulla och så behagliga, att fröken de Lynar vände sig till sin kavaljer och frågade honom något spefullt, om man hade balett i Stockholm; – »denna lilla fé är bestämdt en dansös».

466 –konsekvensändrat/normaliserat Det vågar jag bestrida, svarade grefven; –konsekvensändrat/normaliserat först för det att ingen skulle understå sig att täfla med fransyskorna uti grace, och sedan för det att ingen dansös skulle riskera sina fötter i remmarna af en skridsko.konsekvensändrat/normaliserat

|240|

467 –konsekvensändrat/normaliserat Mais sispråk: franska, sade den unga damen, förtretad af motsägelsen. –konsekvensändrat/normaliserat Varoriginal: War (källa för ändring: HT, 1873, 1884) god och åk litet närmare; det är ju lätt att öfvertyga oss derom.konsekvensändrat/normaliserat

468 –konsekvensändrat/normaliserat Jag vet ej om jag bör våga det, återtog hennes riddare. Isen är möjligen svagare hitåt.konsekvensändrat/normaliserat

469 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad, min herre? utropade fröken de Lynar. –konsekvensändrat/normaliserat Jag visste icke förut att svenskarne kunna allt, – till och med att vara litet fega ibland, när det faller dem in.konsekvensändrat/normaliserat

470 –konsekvensändrat/normaliserat Jag tackar för complimenten, svarade den unge grefven, i sin tur stucken, –konsekvensändrat/normaliserat och om det roar er, skall jag ha den äran följa er i döden.konsekvensändrat/normaliserat – Vid dessa ord åkte han raskt framåt, kanske icke utan den hemliga önskan att det lilla fransyska öfvermodet måtte erhålla en passande lexa.

|869|

471 De hade också knappt hunnit tio eller femton famnar framåt, innan den nattgamla isen plötsligen brast under deras fötter, och båda,tillagt av utgivaren (källa för ändring: HT) dame och kavaljer, sjönko in i saltsjöns kalla, försåtliga vatten.

472 –konsekvensändrat/normaliserat Au secours!språk: franska Jag dör!konsekvensändrat/normaliserat utropade fröken de Lynar, ytterligt skrämd, när hon kände sig sjunka. Men med henne var det icke så vådligt, ty fåtöljen ensam var tillräcklig att uppbära hennes spensliga figur. I värre våda kom grefve Bertelsköld, medan han försökte hindra stolen att kantra. Hvarje gång han sökte stöd vid kanterna af isen, brast stycke efter stycke under hans arm. Åskådarne på Danviks strand upphäfde höga rop. Hofvets skridskolöpare och lakejer blefvo faran varse och skyndade ditåt. Men de hade ett godt stycke hal is att tillryggalägga, och det ges situationer i lifvet, då man icke har tid att länge vänta.

473 Den unga okända, som varit en oskyldig orsak till detta missöde, hade emellertid närmat sig stället och med lika mycken klokhet som raskhet varit betänkt på ett räddningsmedel. Hon lade sig ned på isen, närmade sig vaken med ögonskenlig lifsfara och räckte balanserstången åt den sjunkande. Lyckligtvis|241| bar henne isen; grefven fattade i stången och lyckades med dess tillhjelp hålla sig uppe, medan han med andra handen fasthöll fröken de Lynar, som, yr af förskräckelse, fäktade för att komma lös. Innan ännu någon af hofvet hann komma till undsättning, hade Bertelsköld, med tillhjelp af det erbjudna stödet, lyckats komma på fast is och på samma gång rädda sin genomvåta följeslagerska uti olyckan.

474 Fröken de Lynar kände icke förr ett stadigt fäste under sina fötter innan hon tog sig före att skratta med det gladaste lynne i verlden. Hon såg vid sina fötter en trymå af renaste glas; det var den blanka isen, som återspeglade hennes och hennes kavaljers gestalter i ett alltför bedröfligt skick, för att ej göra en komisk effekt. –konsekvensändrat/normaliserat Gode himmel! utropade hon; –konsekvensändrat/normaliserat ni och jag, min grefve, kunde visas för penningar! I Paris skulle man betala två sous stycket, för att nu få beundra oss!konsekvensändrat/normaliserat

475 Men grefven hörde henne icke; han hade blott ögon för den okända, som med en sats var åter uppe på sina skridskor och ilade derifrån. Han måste ha sett henne förut; töckenflickan i Lillkyrooriginal: Lillkyrko (källa för ändring: HT, 1873, 1884) skog stod med ens för hans minne. –konsekvensändrat/normaliserat Ester! ropade han efter henne, – Ester Larsson, stadna då, att vi få tacka er!konsekvensändrat/normaliserat

476 Men Ester – ifall det verkligen var hon – lät icke hejda sig, utan försvann snart bland hopen af åskådare på stranden, der man såg ett äldre fruntimmer med åtbörder af fruktan och bannor mottaga henne.

477 –konsekvensändrat/normaliserat Hade jag icke rätt? inföll åter glädtigt fröken de Lynar. –konsekvensändrat/normaliserat Hon är likväl |870|en dansös, och beviset derpå är att hon förhexat er, min bästa grefve, med sina pas de glacespråk: franska.konsekvensändrat/normaliserat

478 Bertelsköld kände verkligen något inom sig, som liknade hexeri. –konsekvensändrat/normaliserat Hon är en finska, och alla finskor kunna trolla,konsekvensändrat/normaliserat svarade han i samma ton. Inom sig tänkte han: »är det möjligt att yrhättan från Wasa på dessa sex månader blifvit en utbildad gratie?»original: gratie.» (källa för ändring: 1873, 1884)

|242|

19. Lektioner på harpa.

479 Om alla strömmar i hafvet ginge ständigt åt samma håll, så vore navigationen en enkel lära; och om all åtrå här i verlden beständigt pekade efter samma kompass, så vore det ingen konst att lära sig lifvets lexa. Men ingen kurs är så rak, att icke här och der en sidovind drifver seglatsen på sned, och ingen karakter är till den grad utaf gjutstål, att icke någon fjäder trycker ojemnt i verket. Lifvet är fullt af missvisningar på kompassen, och denna märkvärdiga historia bär derom vittnesbörd.

480 Alltsedan den unge löjtnanten grefve Carl Victor Bertelsköld i November 1738 återsåg Ester Larsson, borgarekungens yngsta dotter, på isen mellan Djurgårdsvarfvet och Danviken nära Stockholm, vid det tillfälle då både han och fröken de Lynar hade hennes rådighet att tacka för deras lif, förmådde han icke mera bortjaga ur sina tankar denna sällsamma, intagande bild. Nyfikenheten att lära känna en flicka, som den nyckfulla slumpen nu för fjerde gången kastat uti hans väg, syntes honom vara ett tillräckligt motiv att uppsöka hennes spår; men honom omedvetet hade det svärmiska lynne, som måhända var ett arf ifrån farfadern Bernhard Bertelsköld, färglagt Ester Larssons bild med det hemlighetsfulla skimmer, hvilket så mäktigt anslår och tjusar ynglingahjertat. Hofvets nöjen, de förnäma damernas cirklade behag och sjelfva fröken de Lynars älskvärda fransyska koketteri, allt hade blifvit honom likgiltigt, och den tid, som tjenst och konvenans icke oundvikligt upptogo, använde han numera dels på Stockholms|243| gator, dels vid saltsjöns isbetäckta stränder, i hopp att återfinna sitt förlorade spår af den lilla trotsiga finska borgarflickan.

481 Det föll sig icke så alldeles lätt, ty han erfor snart, att riksdagsmannen Larsson bebodde ensam ett anspråkslöst rum två trappor upp vid Köpmangatan, och om hans dotter visste ingen ett ord. Men den unge grefven lät icke afskräcka sig. Stockholm var då icke så stort, att menniskor just kunde spårlöst försvinna, och så upptäcktes en dag, att Larsson vanligen efter |871|slutadt arbete brukade om qvällarna besöka ett hus vid Vesterlånggatan, der den rika fru Sager hade sin lärftskramhandel.

482 Löjtnant Bertelsköld fann nu med ens att hans linnegarderob behöfde en ansenlig förstärkning. Ingenstädes fann man heller så superfina holländska näsdukar, så hvitt lärft från Norrland och Åbo, så ypperliga drällar, både tyska, svenska och finska, som just hos fru Sager. Och emedan en ung hygglig man, som aldrig prutar, alltid betalar kontant och alltid har ett förbindligt ord om den goda varan, det billiga priset, den prydliga uppställningen, kanske tillochmed om den välstrukna bindmössan, som klär frun i huset så väl – emedan en sådan ung man i alla butiker är en välkommen kund, så dröjde ej heller länge, innan löjtnant Bertelsköld hade lyckan tillvinna sig fru Sagers bevågenhet, der hon sjelf, enligt gammal god sed, stod i boden och sålde, biträdd af en gammal enögd jungfru och en tjurig bodpojke, hvilken liknade Stockholms nuvarande civiliserade bodherrar ungefär som en raggig vallhund liknar en slätkammad, tvättad och parfymerad mops.

483 Att fru Sager var enka efter en riksdagsman, som afskaffat enväldet, grundlagt friheten och förhjelpt kung Fredrik på thronen; att hon sjelf var en betydande person, hatade tyranniet och skänkte den fria författningen sitt mäktiga stöd; att hon – troligen derföre – hade den lyckan att stå särdeles väl hos förnäma kunder och dagligen hade besök i boden|244| af grefvar, friherrar och riksens-råds fruar, – att grefvinnan Tessin köpte hos henne sin kammarduk samt att grefve Horn och andra bland Carl XII:s bussar klädt blodig skjorta ur hennes bod; detta allt och mera dertill hade hon redan vid första bekantskapen hunnit berätta, medan hon mätte ut ett stycke primalärft, som »kunde duga åt kungen»konsekvensändrat/normaliserat. Nästa gång erfor Bertelsköld, att den mäktiga frun var till börden finska och på långt håll slägt med Larsson, »som de der borta kalla borgarekungen»; ehuru Gud skall veta, hette det, att hon hade mera bekymmer än ära utaf den slägtskapen, sedan han fått det infallet att inqvartera hos henne ett bortskämdt barn, som hvar dag satte henne tusen myror i hufvudet ...

484 Här tvärstadnade plötsligt den pratsamma frun, i det hon kastade en blick utåt gatan, likasom hade hon befarat något obehörigt vittne. Förgäfves lät löjtnanten förstå, att han, som nyss kommit från Finland, hade kära helsningar till Ester från hemorten. Fru Sager gjorde dervid en knyck på nacken, likasom ville hon säga att sådana helsningar vore fåfängt besvär, och för den dagen voro alla vidare spaningar fruktlösa.

485 Men redan följande dag, eftersom nya lärfter alltjemt måste profvas, erfor Bertelsköld, – sedan gumman talat sig varm i politiken och som en |872|rättskaffens Mössa önskat alla Hattar i gäldstugan, för att ej säga i »Rosenkammaren»konsekvensändrat/normaliserat, – att hon hade sju dagar i veckan med de många lärmästare, som Larsson kantänka skickat henne på halsen för dotterns räkning. Än kom der en som skulle lära flickan huru långt det var till Rom; än en annan som pluttrade griffeltaflorna fulla med siffror; än en tredje som hade munnen full med gamla verldsens historier; än en fjerde som kunde konsten att brodera krimskrams med glasperlor; än en femte som skulle lära Ester tyska; än en sjette, som lärde henne rida värre än en turk på den vilda skymmeln hon fått af sin far; kort sagt all möjlig onyttig och fåfäng lärdom, utom Guds|245| ord och fransyska, ty bibeln läste hon med sin far, och franska väsendet kunde Larsson ej tåla; det var ett Hattepåfund. Visst voro alla dessa lärmästare och guvernanter gammalt folk med grått hår, fastän gudnås icke stort bättre för det; men nu kom det värsta. Fadren hade nemligen fått i sitt hufvud att flickan borde lära sig spela harpa, ty det vore, menade han, en rättskaffens och gudelig konst, som sjelfve den gudsmannen konung David i tiden idkat med så mycken berömmelse. Och se, deri fanns ingen kunnig lärare eller lärarinna uti hela Stockholms stad, åtminstone ingen af nog stadgad ålder ...

486 – Om min ringa talent uti harpspelning kunde vara till någon tjenst ...konsekvensändrat/normaliserat inföll den unge löjtnanten, sjelf förlägen öfver denna blyga proposition till en simpel lärftskrämerska.

487 Fru Sager mätte honom med ett förvånadt ögonkast och frågade om han kände borgarekungen.

488 – Något litet,konsekvensändrat/normaliserat svarade Bertelsköld.

489 – Om ers nåd känner Larsson,konsekvensändrat/normaliserat genmälde den uppriktiga frun, – så vet ers nåd att sjelfva kung David vore icke god nog till lärare åt flickan, om han bure en grefvetitel framför sitt namn. Det är det jag sagt Larsson: han skulle umgås, som jag, med höga och låga och mäta riksråd med samma aln som han mäter skomakarpojkar; det kallar jag handel, friheten uti all ära, förstås. Men det är nu engång som eld och vatten; adeln tål han intet, och sjelf vill han hafva sin dotter till fröken. Befaller intet ers nåd servietter af samma sort som grefve Horn?

490 Bertelsköld gick, men kom dagen derpå tillbaka. Han hade fått veta att fru Sager hade en son, som spelade flöjt.

491 – Nå, hvad Calle angår,konsekvensändrat/normaliserat fortfor frun, när den ömma strängen blef skickligt vidrörd, – så har han fullt upp att göra med kongl. majestäts tjenst i kammarkollegium. Calle hade kunnat bli en så god lärftskramhandlare som någon i Stockholm, och kanske litet förmer, men han har ett hufvud, ers nåd,|246| ja, ett hufvud som fyra andra; han kan greska och latinska och franska, |873|när allt går omkring, och derför tänkte jag, att han må nu bli något i verlden och kammarkollegium, nog sköter jag boden, och han har gudskelof en sparstyfver, när många andra förnäma herrar sätta sina skospännen i pant. Jag står alltid på frihetens sida, men Gud välsigneoriginal: välsigna (källa för ändring: HT, 1873, 1884) kungen, min son kan bli assessor, om han får lefva, och sedan ... hvad sen om han spelar flöjt?

492 – Tvärtom,konsekvensändrat/normaliserat inföll grefven, – det ger honom alltid en viss reputation. Hos grefve Tessin till exempel – (grefve Tessin kunde ej tåla musik).

493 – Tror ers nåd det?konsekvensändrat/normaliserat frågade modren med ett solskensleende. Kanske kunde ers nåd vara så nådig och inlägga ett godt ord för Calle ...

494 – Icke blott det, min bästa fru Sager, utan jag kunde kanske genom min onkel låta hennes majestät få ett prof på de fina drällerna ...

495 – Åh, hvad säger ers nåd? Skulle hennes majestäts höga person behaga spisa på mina duktyger? Och kanske hålla här utanföre med sin kungliga vagn, när hon far ut till Ulriksdal?

496 – Ingenting är lättare än det, om hennes majestät endast får en passande vink. Och efter Calle spelar flöjt, kunde vi ju vid tillfälle försöka flöjt och harpa tillsammans ...

497 – Ers nåd behagar raljera ...

498 – Visst intet, man finner ej alla dagar en god flöjt. Kanhända har Ester mera lust att lära sig flöjt, än harpa.

499 – Sicken en! Jag vill intet skilja fyrskaft från dräll, om intet hans nåd slog hufvudet på spiken. För att säga sanningen, så ha barnen länge haft likasom ett godt öga till hvarandra, och fastän Ester är en nog illa uppfostrad flicka, så tviflar jag intet att hon med goda lämpor kan blifva en duglig hustru, och alldeles barfota kommer hon ej heller till huset, så att ... ja, om det behagar ers nåd, står mitt ringa hus hjertans gerna till tjenst för en så artigoriginal: artig, (källa för ändring: HT) herre,|247| och harpan kan ers nåd gerna ta med; det kan vara så godt som att städsla en gammal supig organist för ett qvarter risgryn i timman.

500 Den unge ädlingen från Fredrik I:s hof smålog åt jemförelsen och antog inbjudningen. Sjelfva de bjerta motsatserna hade något lockande och pikant. På ena sidan hans onkel presidenten, den högdragnaste aristokrat, som någonsin blickat med förakt på packet inunder sig; – på andra sidan Larsson, den mest inbitne demokrat, som någonsin ropat ve öfver adelsväldet; – mellan dem en krämaremadam, som skrek på frihet och var färdig att kyssa de förnämas kjortelfållar; – vidare ett naturbarn, som skulle dresseras efter nyaste Stockholmsfasoner; slutligen han sjelf, arftagaren af ett lysande namn, promenerande direkt från hofvet för att midtibland lärftspackorna ackompagnera Calle Sagers flöjt, för det nöjet att se |874|en liten borgarflicka, som hans onkel knappt skulle ansett värdig en plats som kammarjungfru, – och detta allt under risk att, om han upptäcktes, om han misstänktes, göras arflös af den ena och kastas ut genom fönstret af den andra; kort sagt denna situation förekom den unge löjtnanten så befängd, att han lemnade fru Sagers butik med det hjertligaste löje, som flugit öfver hans läppar alltsedan äfventyret i Lillkyro skog.

|248|

20. Trådarne af en politisk intrig.

501 Åter förrättelse i originalet oss gången af denna berättelse till presidenten grefve Torsten Bertelskölds kabinett, den dolda medelpunkten för så många trassliga trådar, som snärjde riksdagen och åsyftade ingenting mindre, än att förändra styrelsens personal och rikets politiska system.

502 Allt var som förr; samma utmärkta ordning, samma utsökta prydlighet; icke ett dammkorn på statsmannens fina sammetsrock; icke en rubbad lock på hans efter alla konstens reglor svarfvade peruk; intet spår af brådska uti de på étagerer af mahogny och elfenben uppradade pappershögarna; allt hade ett utseende af nästan filosofiskt lugn, men ett lugn som koketterade och var beräknadt att synas. Den stora trymån, placerad midt framför dörren, tillät hvarje besökande att vid första inträdet beundra sin egen person. Den mjuka flandriska mattan tycktes enkom ditlagd för att icke ens med knarrandet af en sidensko afbryta rummets andäktiga tystnad. En byst af Carl XI blickade bister på sina grannar, Frankrikes Ludvigar, den 14:de och 15:de, hvilka åter i sin tur nedblickade på en byst af den då allrådande ministern kardinal Fleury; men förgäfves sökte man på de smakfullt ornerade piedestalerna Carl XII:s högburna hufvud. Grefve Torsten var för stolt att förneka sina antipathier, och hvar och en visste att han tillhört hjeltekonungens afsvurne fiender. Slutligen fanns ännu en piedestal, på hvilken man skulle väntat finna en bild af kung Fredrik I. Men nej; han hade cederat sin plats åt en fransk dansös, mad:lle Zoë.

|249|

503 Klockan var 8 på morgonen, och grefven, som sällan lade sig före kl. 2, hade arbetat sedan kl. 5. Det ena besöket anmäldes efter det andra. In trädde på en gång tvenne högresta, ståtliga herrar. Den ena, en militär, affekterade att i sin drägt bibehålla någon del af den gamla karolinska uniformen, som under Fredrik I:s tid fått lemna plats åt dåvarande preussiska modellen, hvilken åter, med dess stångpiska, dess pudrade peruk, dess långa vestar och knäbyxor, var ingenting annat än en ytterligare tillstökad kopia af den |875|franska uniformen. Denne herre bar ridstöflar, kraghandskar och den långa karolinska värjan, likasom droge han ut i fält; hans hållning var djerf och befallande, men icke frånstötande, snarare öppen, hederlig, till och med ridderlig, ehuru något burdus. När han talade, var det med en häftighet, liksom kunde ingen motsägelse komma i fråga, men ett skickligt motskäl förbryllade honom, en fin vändning ledde fort hans åsigt åt sidan. Man kunde nästan ana, att tiderna gjort denna man ett hufvud högre än han verkligen var; andra tider skulle komma, som åter gjorde honom ett hufvud kortare. För närvarande stod hans anseende på sin höjd: det var hjelten i det stundande bedröfliga kriget, generalen grefve Charles Emil Lewenhaupt, af sina djerfvaste anhängare stundom kallad »Carl XIII»konsekvensändrat/normaliserat.

504 Den andra herrn var en civil, medelålders man, till utseendet helt enkelt klädd, men med en smak, en elegans, som ställde sjelfva den kokette diplomaten i skuggan. Hvarje tum spetsar i hans halsduk var af den utsöktaste finhet; ett par subtila manschetter skuggade två de vackraste händer, som oupphörligt beledsagade hans tal med lifliga gester. Och han talade som en mästare, denne herre, full af behag och qvickhet, endast att han, när samtalet fördes på svenska, beständigt inblandade en fulländad fransyska, som tycktes vara hans egentliga modersmål. Hans hållning röjde mönstret af en fulländad verldsman; hela hans förnäma personlighet hade något i hög grad in|250|tagande, i mångens tycke insinuant, ty han visste med största smidighet falla undan för motsatta meningar, likväl så, att han merändels behöll sin egen för sig. Sjelf tycktes han uppfatta sin bestämmelse såsom en försonande mellanlänk mellan ytterligheterna i ett stormigt tidskifte; en mission, hvari han torde öfverskattat sin förmåga, ty utom hofvets salar röjde sig hos honom bristen på stål uti viljan, och 1738 års Sverige, som vexte Lewenhaupt öfver hufvudet, blef slutligen äfven den högaristokratiska republikanen grefve Carl Gustaf Tessin, för närvarande landtmarskalk vid riksdagen, öfvermäktigt.

505 Dessa tre mäktige herrar – den kalle, sluge, raffinerade diplomaten, den häftige, ridderlige, men inskränkte krigaren och den intelligente, qvicke, men ytlige hofmannen – förenades nu af omständigheternas makt under samma fana, för att beherrska sitt fädernesland. Samtalet fördes till det mesta på franska.

506 – Jag är förtjust att se deras excellenser i ett så afgörande moment, då fäderneslandet mer än någonsin behöfver ett stöd af tapperheten och snillet,konsekvensändrat/normaliserat yttrade grefve Bertelsköld, väl vetande att Lewenhaupt genast skulle gå öfver från den allmänna frasen till det direkta öfverläggningsämnet.

|876|

507 Tessin hann likväl förut med en lika spetsigt svarfvad kompliment. – Ers excellens,konsekvensändrat/normaliserat sade han, pekande på bysterna, – är omgifven af så illustra dygder, att vi knappt kunna smickra oss med att öka samlingen.original: samlingen, (källa för ändring: HT, 1884) Kardinal Fleury och mad:lle Zoë; det är att hämta inspirationer både från denna och andra verlden.

508 – Ni påminner mig verkligen, min bästa grefve, att vi försummat rådfråga oraklet om nästa votering. Kanske ers excellens, som har den lyckan att vara lierad med assessor Svedenborg, ville åtaga sig ...

509 – Till saken, mina herrar,konsekvensändrat/normaliserat inföll Lewenhaupt otåligt. – Vi ha blott några minuter att disponera före plenum. Hans majestät hesiterar. Englands bi|251|fall till thronföljden för prinsen af Hessen konvenerar hans majestät bättre än franska alliansen.

510 – Lyckligtvis,konsekvensändrat/normaliserat återtog grefve Tessin, – äger Frankrike något som är i kung Fredriks smak. Hans majestät säges ha låtit kardinalen förstå, att några oxhufvuden franska viner, première qualitéspråk: franska, till ett värde af 100 000konsekvensändrat/normaliserat ecus, kunde influera på högstdensammes disposition för Frankrike. Det vore okristligt af kardinalen att räkna på en sådan bagatell, när det gäller Europas välfärd.

511 – Möjligt. Men hvem garanterar oss hans majestäts samtycke till riksrådens afsättande?

512 – Jag,konsekvensändrat/normaliserat svarade Bertelsköld lugnt.

513 – Vågar jag fråga hvad som gör ers excellens så säker på ett mer än dubiöst consentement?

514 – Ingenting är enklare. Coyets memorial till ständerna om fröken Taube har gjort önskad verkan. Hans majestät vill till hvad pris som helst undvika skandal, och en drottnings vrede har ännu något att betyda i Sverige.

515 – Mottag min compliment, herr grefve,konsekvensändrat/normaliserat yttrade Tessin något spefullt. – Ni spelar shack som en mästare. Detta drag har gjort konungen matt.

516 Bertelsköld svarade med en lätt bugning. – Tillåt mig,konsekvensändrat/normaliserat sade han, – att räkna mig som en ovärdig medlem af den diplomatiska skola, hvari ers excellens under regenten Orleans vunnit doktorsgraden.

517 – Men, mina herrar,konsekvensändrat/normaliserat återtog Lewenhaupt, missnöjd med detta ordkrig, – veten J väl att man vill köpa oss med ryska penningar? Bestuscheff har nyligen erhållit 6 000konsekvensändrat/normaliserat dukater, hvilka han deponerat i banken.original: banken, (källa för ändring: HT) Med detta guld skall han köpa hälften af våra anhängare.

518 – Åh fi doncspråk: franska, sextusen dukater! Hvilken spottstyfver för den svenska friheten!konsekvensändrat/normaliserat utropade Bertelsköld med indignation, medan det kalla, spefulla löjet på hans läppar gaf orden en afsigtlig tvetydighet.

|877|

519 – Äro vi så långt hunne, deklamerade Tessin, att svenske mäns heder och samveten köpas med ut|252|ländskt guld? Mina herrar, jag vädjar till ridderskapets urgamla ära. I egenskap af landtmarskalk kan jag ej tillåta ens ett sken af en så grof misstanke låda vid ståndets reputation.

520 – Tillåt mig anmärka en liten omständighet,konsekvensändrat/normaliserat återtog Bertelsköld. – Bestuscheff har gjort oss en tjenst, som ej nog kan värderas. Så snart han lyftar dessa sex tusen från banken, skola vi draga försorg om att det blir bekant, och den som det ringaste fruktar att synas köpt, skall derigenom blifva tvungen att votera med oss.

521 – Hvilket ej skall hindra att man säger oss vara köpta med louisdorer,konsekvensändrat/normaliserat invände Tessin med en axelryckning. – Mina herrar, ståndet bör rensas och utländskt guld en gång för alla stämplas med infami.

522 – Och hvad äro subsidier annat än köp?konsekvensändrat/normaliserat yttrade Bertelsköld. – Säljes icke Sverige hvar dag åt den mestbjudande? I dag är det Frankrike, i morgon England, i öfvermorgon kanhända Ryssland. Huru vill man förbjuda enskilde en handel, som drifves en gros med hela fäderneslandet?

523 Lewenhaupt inföll: – Jag anser med h. ex.hans excellens landtmarskalken, att en rensning är oundviklig. De illasinnade måste bringas till tystnad eller utvoteras från riddarhuset, obehöriga bortskickas, militär tillkallas, skadliga böcker och skrifter förbjudas. Annars blifva vi aldrig säkra på voteringen, och förrädarne hafva fritt spel.

524 Tessin och Bertelsköld vexlade ironiska ögonkast vid denna kraftiga tolkning af den konstitutionella friheten. Landtmarskalken anmärkte helt saktmodigt, att man torde påfinna medel, som ej trädde yttranderätten i en fri republik för nära. Efter de upplysningar han nu erhållit, borde segern ej vara oviss på riddarhuset, och presterne voterade alltid för konungens mening. Hvad bönderne angick ...

525 – Bönderne tänka som sina sekreterare, och Troilius är en förslagen karl,konsekvensändrat/normaliserat genmälde Bertelsköld.

|253|

526 Tessin smålog. – Det vill säga, att Pierrot alltid får dansa efter Arleqvins pipa. Allt beror således på vår svenske Pehr krämers humör för tillfället.

527 – Ers excellensoriginal: ezcellens (källa för ändring: HT) har rätt: i denna stund beror allt på borgareståndet. Plomgren och Kjerrman spela våra melodier för krämarne från morgon till qväll, men så länge tjurhufvudet Larsson ej kan tourneras, ha vi ståndet emot oss.

528 – Så skicka honom för fan i våld,konsekvensändrat/normaliserat utbrast Lewenhaupt.

529 – Hvad vill ni man skall göra, min bästa general? Vi lefva i en fri republik, som h. exc.hans excellens grefve Tessin så sannt anmärkte. Enda moyenget är att få krämaren frivilligt bort, och dertill har jag tagit mina mått och steg.

|878|

530 – Vi förlita oss på herr grefven. Apropos, huru må våra vargungar i sekreta utskottet?

531 – De börja få klor och tänder.

532 – Då beror verkligen allt på borgarne.

533 – Och i sista handen på Larsson.

534 – Ers excellensoriginal: excellence (källa för ändring: HT) vet kanhända, att denne finske kornjude är känd under namn af borgarekungen.

535 – Det fägnar mig: två konungar i en republik äro alltid bättre än en. Vi dethronisera den ena med den andra, och Sverige är vårt.

|254|

21. En vindskammare vid Vesterlånggatan.

536 Det hus, som ägdes och beboddes af den rika fru Sager vid Vesterlånggatan, var ett af de äldsta i trakten och stod på forntida vis med gafveln åt gatan. I förhållande till sin ringa längd och bredd var det ganska högt och bestod af tre våningar, förutom en hög vind med brant tak, belagdt med skiffer. Jordvåningen under de tre upptogs af boden, placerad på gafveln, en bodkammare, som beboddes af bokhållaren, kök, handkammare och drängrum. En trappa upp var praktvåningen, bestående af fyra rum, hvaraf två stodo för sonens räkning, ett för främmande och ett för gamla fru Sager sjelf, men af de fyra motsvarande rummen två trappor upp voro två obebodda och begagnade till upplagsrum för lärfter; det tredje beboddes af bodjungfrun Lovisa, en fattig slägting på långt håll, och under hennes närmaste tillsyn bebodde Ester Larsson det fjerde rummet, en vindskammare med utsigt mot öster.

537 Det var till denna högt belägna fristad den vördiga frun en dag kl. 3 på eftermiddagen i egen person beledsagat sin förhoppningsfulle son från kammarkollegium, åtföljd af den unge grefve Bertelsköld, i det lofliga ändamålet att förskaffa sin unga skyddsling de musikaliska insigter hennes far hade önskat och hvilka, som vi erinra oss, bestodo i lektioner på harpa. Sannolikt hade den goda frun en viss farhåga att tillåta musikaliskt klingklang nere i hennes egen våning, der Ester tog sina öfriga lektioner, emedan det kunde gifva anledning till prat bland grannarne,|255| och för resten var fru Sager nog försigtig och mån om sin skyddsling, att icke tillåta någon inträda i vindskammaren annorlunda än i hennes egen eller jungfru Lovisas personliga närvaro.

538 Det var nu femte eller sjette gången grefve Bertelsköld trädde med ständigt lättare steg uppför den branta trappan. Framför honom flög Ester |879|lätt som en fågel, två eller tre trappsteg i sender; vid hans arm uppklef värdinnan i huset, högst smickrad af denna ära, men sonen i kammarkollegium hade af okänd anledning blifvit borta, och det behöfdes hela den gunst, som den artige unge herrn lyckats vinna hos vederbörande, för att icke detta afbrott i trion gjort lektionen om intet. Den goda frun var icke utan sina betänkligheter, som synes af följande samtal, eller rättare monolog, under hennes mödosamma vandring uppför trapporna.

539 – Intet för det, ers nåd,konsekvensändrat/normaliserat sade hon, – intet för det, – jag har gudskelof ögon och vet att skilja en hederlig ung man från en förnäm glop, som förbryllar hufvudet på enfaldigt borgarefolk – men jag tviflar på att min salig man, som var med om friheten och kung Fredriks krona, skulle ha tillåtit en så fin ung herre att besöka Ester på hennes eget rum, om det också skedde uti min egen närvaro, ty ers nåd kan väl tänka att vi äro måne om vårt ärliga namn, och Gud bevare kungen, det förstås, men Gud bevare också landsens döttrar för kunglig majestäts nådiga ögonkast. Sådan herren är, sådan är tjenaren, säger ordspråket, och det är intet längesedan det var si och så, att Marie Larsson kom lyckligen undan ... Nå, jag säger ingenting, och ers nåd vet, att min son i kammarkollegium är så godt som förlofvad med Ester, och det kan väl aldrig skada hans befordran att spela flöjt, eller hur? Bevara mig, hvar han nu håller hus, när ers nåd har gjort oss den äran; jag kan väl förstå att der är mycket att skrifva, Calle har en så vacker stil, det är han som skrifver vår allernådigste konungs titel på utanskrifterna ... puh,|256| det är en brant trappa, ers nåd; huset är byggdt i kung Göstas tid, och Sagerska slägten har blifvit född och död här i huset. Men nu äro vi uppe. Lovisa, se efter boden, så länge jag håller hans nåd sällskap, och haf öga på Malenius, att han intet mäter för mycket af kammarduken, ifall drottningens hofpigor skulle komma i boden. Prack och besvär har man med bodbetjeningen, och bara slarf är det nuförtiden med ungt folk, alla förgapa sig i de förnäma, men hur det går med friheten och kammarduken, lemnar jag osagdt ...

540 Man hade nu kommit till Esters vindskammare. Det var ett djupt, högt och ålderdomligt rum, som med dess enda fönster skulle varit ytterst otrefligt, derest det icke haft den skönaste utsigt öfver hela slottsbacken, skeppsbron och saltsjön. Detta enda fönster hade sin egen märkvärdighet, hvarom Bertelsköld flera gånger vågat framkasta en fråga, men utan att erhålla annat svar, än att det var från »gamla verldsens tider». Rutorna voro nemligen stängda af ett starkt jerngaller, och förmodligen var det för att slippa se denna förhatliga syn, som Ester – nyckfull i allt – hade placerat framför fönstret en egen sorts blomsterkruka, en ung gran, växande ur en |880|stor trädlåda. Skogens friborna planta tycktes icke lida af denna fängelselika omgifning; granen frodades väl och utbredde sina lummiga grenar framför fönstret och jerngallret, med den framgång, att rummet på ljusa dagen var halfmörkt.

541 – Ester, lyft då undan det stygga trädet; man kan ju knappt se hvarandra, och när hans nåd är så nådig och besvärar sig hit för din skull, barn, bör han åtminstone se dina fingrar på strängarna,konsekvensändrat/normaliserat puttrade fru Sager, i dåligt humör öfver sonens uteblifvande.

542 – Förlåt,konsekvensändrat/normaliserat svarade Ester ödmjukt, men mycket bestämdt, – det är min skog, den enda jag har, och om intet skogen får dager, så vissnar han bort.

|257|

543 – Tillåt att trädet står qvar,konsekvensändrat/normaliserat inföll Bertelsköld. – Det är en gammal regel, att musiklektioner alltid gå bäst i skymningen.

544 – Nå, om så är,konsekvensändrat/normaliserat genmälde fru Sager, i det hon framtog sin stickstrumpa, – så förstår ers nåd sådana saker bättre än jag ... Hvar Calle kan dröja ... men kanske du börjar, barn, med den psalmen, som far tycker så mycket om – numero 354.

545 Ester tog några vackra grepp på den stora pedalharpan, som stod uti rummet, och öppnade just sina läppar att börja sången, då jungfru Lovisa något häpen stack sitt hufvud in genom dörren.

546 – Kära mor skulle strax komma ned,konsekvensändrat/normaliserat utropade hon. – I stället för den moderna frutiteln brukades ännu hemma i husen det gamla ärliga »kära mor».

547 – Hvad står på?konsekvensändrat/normaliserat frågade matmodren, i det hon lade bort stickstrumpan.

548 – Kära mor skulle bara strax komma ned,konsekvensändrat/normaliserat var svaret.

549 – Det är väl återigen soteld i köket, fastän man betalar två plåtar om året till skorstensfejaren,konsekvensändrat/normaliserat puttrade gumman. – Så är det alltid, bara prack och besvär, och tiderna bli allt värre och värre. Lovisa, blif här så länge ... hans nåd ursäktar ...

550 Med dessa ord var hon redan i yttre rummet. Men Lovisa vartillagt av utgivaren (källa för ändring: HT) försvunnen. Grefven och hans elev befunno sig plötsligt allena uti det halfmörka rummet,original: rummet; (källa för ändring: HT, 1884) der dessutom novemberskymningen snart begynte att inbryta.

551 En paus uppstod. Bertelsköld hade härtills behandlat Ester såsom ett nyckfullt barn; det hade uppstått mellan dem ett slags syskonförtroende. Men nu, för första gången ensam med den ystra sylfiden, som blifvit ett halft år högre sedan deras bekantskap i Finland, kände sig grefven ett ögonblick stum.

552 Ledd af denna fina instinkt, som aldrig sviker naturbarnet, grep Ester i strängarna och begynte att sjunga, – en hel lång psalmvers, frisk och klar, |881|som hade hon sjungit för skogens granar. Grefven lyss|258|nade. Denna enkla, rörande melodi hade något som gjorde hans hjerta vekt. Ester sjöng:

konsekvensändrat/normaliseratOm alla de trä och gräs uti mark,

De hade båd stämma och tunga;

Om fåglar och djur de kunde än starkt

Med englaröster utsjunga,

Förmådde de aldrig tillfyllest Guds son,

Vår Frälsare Jesum lofva.konsekvensändrat/normaliserat

554 – Ännu en vers, Ester, ännu en vers! – Det förekom Bertelsköld som hörde han en fången fågel sjunga i buren om skogens frihet.

555 Och liksom hade den unga flickan anat hans tankar, upptog hon strax derpå följande vers:

konsekvensändrat/normaliseratEn liten fågel han flyger så högt,

Och vädret det lyfter hans vingar.

Han lofvar sin Gud, är lustig och nöjd,

När han öfver bergen sig svingar.

Så göra ock strömmar, som rinna sin väg

Långt under de dälder och lundar.konsekvensändrat/normaliserat

557 Sången tystnade. – Säg mig,konsekvensändrat/normaliserat sade Bertelsköld, följande sin förra tankegång, – huru har din far haft hjerta att instänga dig uti denna dystra bur? Och hvad betyda dessa tjocka jerngaller framför ditt fönster, – du, som mer än andra varelser lefver af frihet och ljus?

558 Ester lade fingret på munnen och pekade på yttre rummet, likasom hade hon fruktat att någon lyssnade.

559 Bertelsköld öppnade dörren. – Det är ingen derute,konsekvensändrat/normaliserat sade han okonstladt.

560 – Då skall jag säga grefven,konsekvensändrat/normaliserat hviskade Ester, – här har för många år sedan bott en vansinnig flicka af Sagerska slägten. Hon har haft en hög herre kär och blifvit bedragen, det var alltsammans, och det är så vanligt, sade Lovisa. Men icke lät hon stänga sig utaf jerngallret, det förstås. Hon hoppade ut.

561 – Hoppade ut? Från tredje våningen?

562 – Det förstås. Hvad skulle hon göra här?

|259|

563 – Men det är en förfärande höjd, öfver femtio fot, och härunder är en stenlagd gård. Hon måste ha blifvit krossad till döds?

564 – Ja – åhja, det var väl intet så farligt med det. Hon blef ju bedragen.

|882|

565 – Tänker du också hoppa ut genom fönstret?

566 – Det kommer an på. Kanhända. Om jag får mycket ledsamt.

567 – Hvem skulle ha hjerta att göra dig ledsen?

568 – Nå, så kan jag hoppa för ro skull då.

569 – Lyckligtvis är gallret nog starkt.

570 – Nu mins jag något. Vill grefven lofva mig en sak?

571 – Hvad skulle det vara?

572 – Jo, att se kungen och drottningen riktigt på nära håll. Vet grefven, att det har jag så länge önskat. Och i öfvermorgon är der maskrad hos grefve Tessin, och de kungliga komma dit, det har en af kammarpigorna berättat Lovisa i går. Lofvar grefven att föra mig på maskraden?

573 – Nej, min lilla, det kan jag ej lofva dig.

574 – Hvarför intet?

575 – Dit komma endast hofvet och några af riksdagsmännen.

576 – Men om jag bär mask, som alla de andra?

577 – Ej engång då. Du är nu långa flickan. Ditt rykte kunde lida, och det skulle göra mig ondt.

578 – Adjö, då. Helsa rätt mycket till moster Sager!

579 Och med dessa ord, innan den förvånade ynglingen förstod hennes afsigt, var hon försvunnen bakom granen. Jerngallret rasslade, rutan klingade. Bertelsköld sprang till fönstret.

580 Hans första tanke var att Ester gömt sig bakom granen. Hon fanns icke der. Gallret, fästadt i en ram på gångjern, var uppslaget – två rutor i kras. Ester hade hoppat ut genom fönstret.

581 Den unge grefven var ej af de lättskrämda, men när han såg ut, såg den hissnande höjden, såg den stenlagda gården under sig och intet spår af den vilda|260| flickan, – då begynte hans hjerta att våldsamt klappa. – Ester!konsekvensändrat/normaliserat ropade han.

582 Intet svar.

583 – Ester!konsekvensändrat/normaliserat fortfor han, – elaka flicka! Säg ett ord att du lefver! Vill du låta mig dö af oro?

584 – Får jag se kungen, elleroriginal: kungen eller, (källa för ändring: HT, 1884) hvad?konsekvensändrat/normaliserat ljöd en frisk och munter stämma helt nära hans öra. Bertelsköld såg sig om. Fönstret var på yttre sidan försedt med en massiv, jernbeslagen lucka, och på yttre sidan af denna lucka, som var uppslagen mot väggen, höll Ester sig fast.

585 – Kom genast in, eller sätter jag hela huset i alarm,konsekvensändrat/normaliserat utropade grefven allvarsamt ond.

586 – Får jag se kungen?konsekvensändrat/normaliserat upprepade den envisa flickan.

|883|

587 – Nej, det får du intet. Och kommer du ej genast tillbaka, så lofvar jag dig att din far får veta dina narraktiga upptåg.

588 – Jaså ... jag får således intet se kungen?konsekvensändrat/normaliserat fortfor Ester i likgiltig ton, och dervid bortflyttade hon högra handen från luckan, satte den spotskt i sidan och fasthöll sig endast med venstra handen, hängande öfver brådjupet.

589 Det svindlade för Bertelskölds ögon, men han beslöt att icke ge vika. Han stödde sig på venstra knäet, slog venstra armen om fönsterposten, räckte sig framåt så långt han förmådde, drog fönsterluckan till sig och grep med högra armen Ester om lifvet. En sällsamt vådelig brottning följde nu mellan dem båda. Ester blef i sin tur ond och slog omkring sig som ett rasande barn. Men nu hade hon funnit sin öfverman. Bertelsköld ryckte henne in genom fönstret och tillbommade jerngallret.

590 Då slog hon honom i ansigtet.

591 Vreden färgade ynglingens kinder. Ester skulle straffas; – han kysste henne.

592 Hon bet honom i kinden.

593 Nu blygdes Bertelsköld. Han, en man, hade låtit hänföra sig till vrede af ett egensinnigt barn.

|261|

594 Med ännu blödande kind fattade han harpan, grep i dess strängar några djupa ackorder och fortsatte psalmen 354, vers 3:

konsekvensändrat/normaliseratGud Fader, Son och den Helige And

Med all sina englars skara

Bevare oss i dag och i allan stund

För djefvulens falska snara,

För all den afund han till oss bär,

Vårt lif och själ till stor fara ...konsekvensändrat/normaliserat

596 Det var nästan alldeles mörkt i rummet. När han begynte sjunga, stampade Ester med foten i golfvet. När han slöt, hade hon lutat sitt hufvud mot fönstret och snyftade högt.

|262|

22. Maskraden.

597 Det hette icke masquerade, det var endast en petite cerclespråk: franska, en soirée i kostym hos landtmarskalken grefve Tessin och hans älskvärda grefvinna. De inviterade voro få, knappt tvåhundra personer; konung Fredrik och drottning |884|Ulrika Eleonora, eliten af hofvet, diplomatiska korpsen och den höga aristokratien. Likväl hade h. exc.hans excellens landtmarskalken, säkert ej utan beräkning, tillika inviterat några bland sina farligaste motståndare på riddarhuset och i borgareståndet; ja, mössorna ansågo hela tillställningen för en riksdagsmanöver, åsyftande att smickra de gensträfvige, förblända dem med kunglighetens glans och möjligen låta kung Fredrik personligen inverka på deras mening, sedan man numera lyckats draga honom in i hattpartiets intressen. Äfven de sex riksråd, hvilka man ville störta från makten, voro inviterade, men endast grefvarne Hård och Bonde hade antagit bjudningen; grefve Horn skyllde på sjuklighet, de öfriga på brådskande göromål.

598 Der hviskades om en särskild anledning hvarföre gästerna borde uppträda maskerade. Spänningen mellan drottningen och fröken Taube hade blifvit så stark efter Coyets ryktbara memorial om Sara och tjenstepigan Hagar, att Ulrika Eleonora högst ogerna visade sig uti större sällskap, och allraminst der hon befarade att möta sin förhatliga rival. Men att ej invitera fröken Taube, det hade åter varit att mankera konungen och bringa honom för hela aftonen ur humör. Genom att uppträda i masker ville man således undvika att kompromettera den ena eller andra,|263| och vid demaskeringen sednare på qvällen, ifall drottningen dröjde så länge, borde man alltid finna någon utväg att förekomma vådliga möten.

599 I Sverige fanns icke den tiden en ädling, som i fin bildning och lysande egenskaper kunde mäta sig med grefve Tessin, – icke en verldsdam, som i behag och älskvärdhet öfverträffade grefvinnan Tessin, – icke ett hus, der umgängestonen var så utsökt, snille och vitterhet, konster och vetenskaper så hemmastadda, som uti Tessinska huset. Allt hvad tidehvarfvet hade qvickt, upplyst och intagande samlades gerna i dessa eleganta salonger, kopierade efter de bästa parisermönster. På den tid, när Stockholm endast hade ett gammalt hof och på thronen en redan utblomstrad kurtisör, hvars artigheter mot damerna voro mera misstänkta än smickrande, sökte och funno de skrämda behagen, de ädlare sederna en fristad uti Tessinska huset, hvilket i mer än ett afseende var en förebild för det ännu i framtidens dunkel fördolda gustavianska tidehvarfvet. Mera hofman än statsman, mera lysande talent än djupgående snille, var grefve Tessin i sitt naturliga element just vid sådana arrangementer, der fyndighet och smak kunde visa sig på sin älskvärdaste sida. Den lilla festen, som sades vara utan alla anspråk, var det oaktadt redan på förhand ett talämne vid hofvet och gjorde verkligen all heder åt värdens och värdinnans lyckliga uppfinningsförmåga.

600 Den tunga ståten af gudar och gudinnor vid de fordna maskradernaoriginal: makraderna (källa för ändring: HT) hade |885|nu rymt fältet för mera lättfotade franska herdar och herdinnor, dansande i en salong, dekorerad med blommor och bersåer. Fonden af denna sal föreställde ett schweitzerlandskap af förvillande effekt, bergtopparna belagda med snäckor och glittrande af kristaller, sjöarna infattade med spegelglas. Vid foten af dessa målade berg såg man de täckaste schweitzerhyddor, i hvilka serverades smultron och grädde, ost och mandelmjölk. I ett eremitage till höger – ett eremitage af gobeliner och ostindiska mattor! – var en upphöjd plats beredd för de kung|264|liga, och eremiten i denna lysande ödemark var ingen annan än värden sjelf. Något som för öfrigt gjorde en briljant effekt, var de stora trymåerna,original: trymåerna (källa för ändring: HT, 1884) skickligt dolda mellan löfverk och placerade midtemot hvarandra på salens långsidor, hvarigenom de på ett bländande sätt återspeglade hvimlet och ljuskronorna, så att man tyckte sig på båda sidor skåda en ändlös file af eklärerade löfsalar och bjerta kostymer.

601 Drottning Ulrika Eleonora satt der stel och högtidlig i sin oformliga styfkjortel, likasom en madonna skuren i träd, och tycktes föga deltaga i aftonens nöjen. Arma drottning, hon följde med mulna och misstänksamma blickar dessa grupper af brokiga masker, likasom anade hon att under någon af maskerna doldes de drag, hvilka hon minst af alla önskade skåda. Stundom, vid ett skämt af eremiten, flög der ett flyktigt löje öfver hennes något karlavulna drag, men snart återföll hon ånyo i sitt tungsinta lugn. Kanske önskade hon i hemlighet att nu sitta gömd för verlden i det innersta af sitt kungliga slott; men en så mäktig man som grefve Tessin fick icke mankeras; drottningen stadnade qvar.

602 Den något dufna stämning, som i följd häraf spridde sig bland Ulrika Eleonoras närmaste omgifning, tycktes emellertid icke det minsta genera hennes kungliga gemål. Kung Fredrik hade samma dag återkommit från ett lyckligt jagtparti och var vid ett mycket nådigt lynne. Hans majestät behagade från sin upphöjda plats anställa en mönstring med gästerna, särdeles de unga, och skänka ett ynnestfullt öra åt de icke alltid fina qvickheter, hvarmed favoriten Broman fann för godt att roa sin herre på de närvarandes bekostnad.

603 Hastigt mulnade konungens blick, i det att den stadnade vid en ståtelig, mäkta styf och kapprak gubbe, som nederst i salen betraktade hvimlet med samma likgiltighet, som vedhuggaren i skogen betraktar en myrstack. – Se der en stock, som duger att på Eng|265|land exportera,konsekvensändrat/normaliserat yttrade kungen. – Wo der Teufel hab’ ich den Kerl schon ehmals gesehen?språk: tyska

604 – Det är en medtäflare om ers majestäts krona, borgarekungen Larsson,konsekvensändrat/normaliserat svarade gunstlingen,original: gunstligen, (källa för ändring: HT, 1873, 1884) utan att det minsta genera sig för vissa mindre ange|886|näma minnen, som för honom voro förknippade med Larssons person. – I Finland,konsekvensändrat/normaliserat fortfor han, – har man den seden att doppa en borgare tre gånger i beck, på det att han må erhålla en passande pli.

605 – Ah, das verfluchte Mädchen sein Vater!språk: tyskakonsekvensändrat/normaliserat genmälde kungen, i det han fortsatte mönstringen, nickade nådigt åt franske ambassadören och temligen kallt åt presidenten grefve Bertelsköld samt stadnade slutligen med sina blickar på en ung herdinna, hvilken, maskerad som alla andra, stod ensam vid ett fönster och betraktade honom genom masken.

606 Mönstringen måtte ha väckt en kunglig nyfikenhet, ty straxt derpå hörde man hans majestät yttra på franska till värden: – min bästa eremit, det torde snart tid vara, att ni med er trollstaf återger deras naturliga gestalt åt alla de fantomer, som eder ödemark befolka.

607 Men Tessin hade observerat att drottningens skarpa blickar följde en högvext maskerad Amaryllis vid motsatta sidan af salen. – Värdigas tillåta,konsekvensändrat/normaliserat sade han, – att jag afbidar den stund, som är föreskrifven af stjernorna. I detta ögonblick visar oss konstellationen tvenne planeter som korsa hvarandra vid Jupiters bana.

608 – Aha,konsekvensändrat/normaliserat svarade konungen uti samma ton, – ni menar att Jupiter kunde i mellanhand råka mellan Juno och Venus. Store astrolog, jag beundrar er skarpsynthet. Gör som ers vishet för godt finner.

609 Gästerna bytte flera gånger om mask och kostym. Tvenne par, föreställande årstiderna, inträdde nu och uppförde en kontradans. En af de fyra, den unga Våren, helt och hållet öfversållad med blommor, tilldrog sig allas uppmärksamhet. En så smidig gratie,|266| en så sylfidisk fot hade ännu icke uppträdt i dansen. Man frågade hvarandra hvem Våren var. En del gissade på fröken Stenbock, andra på den unga grefvinnan Bonde.

610 – Men det är ju en veritabel blomsterqvast,konsekvensändrat/normaliserat yttrade fröken de Lynar spetsigt till löjtnanten grefve Bertelsköld, som hela aftonen varit ovanligt tankspridd och nu, likasom alla andra, följde med uppmärksamhet årstidernas dans. – Ni är högst poetisk i afton, min bästa grefve,konsekvensändrat/normaliserat tillade hon. – Gå, plocka rosor hos denna vår; jag slår vad att ni skall fylla en hel korg.

611 – Våra nordiska vårar förblekna mot söderns,konsekvensändrat/normaliserat svarade Bertelsköld, nästan utan att tänka på hvad han sade.

612 – Tror ni det?konsekvensändrat/normaliserat återtog fröken de Lynar. – Det faller mig någonting in. Medgif, att jag gissade rätt den gången jag hade den äran att i ert sällskap mäta djupet af Östersjön.

613 – Jag kan ej påminna mig ...

614 – I afton mins ni då ingenting. Den vigilanta flickan på skridskorna, |887|hon som räddade oss med en theaterkupp ur det våta, – hon var likväl en dansös, fastän ni ej ville tro det.

615 – Men min nådiga, hvilken anledning har ni att tro något sådant?

616 – Hvilken anledning? Och det säger ni, som en qvart timme icke haft ögon för någon annan än henne!

617 – Jag? Men förklara er ...

618 – Åh min grefve, ni är visserligen mycket förtjust, men så blind kan ni ej vara, att ni ej finner en viss likhet ... enfinspråk: franska, vår dansanta skridskolöperska och denna Vår äro ju samma person.

619 Lyckligtvis var dansen med detsamma slutad, och i det beundrande bifall, som sorlade rundtomkring, observerade ingen annan än fröken de Lynar att hennes kavaljer skiftade färg. – Hvad fattas er? sade hon. – Ni är ju blek som ert eget krås. Ah|267| – hvilket ärr ni bär på er kind! Är ni biten af en orm?

620 – Ja – af en orm,konsekvensändrat/normaliserat svarade Bertelsköld och ilade bort, för att söka den okända masken. Han fann henne omgifven af en skara beundrare, – bland dem eremiten, som anhöll att få presentera henne för sin kungliga gäst. Men Våren lade fingret på sin mun och svarade på alla dessa komplimenter icke ett ord.

621 – Nåväl, min nådiga,konsekvensändrat/normaliserat fortfor den alltid fyndige värden, – jag respekterar er tystnad, det är er rättighet att tala endast med rosors doft!

622 Med dessa ord fattade han masken vid handen och presenterade henne för konungen såsom en ros från Hesperidernas trädgård, »vältalig genom sjelfva sin tystnad».

623 Bertelsköld kunde knappt andas.

624 Konung Fredrik yttrade några af dessa artigheter, på hvilka han hade ett så godt förråd. Men den unga Våren endast neg och neg ännu djupare. Kungen skrattade. – Dagen gryr,konsekvensändrat/normaliserat skämtade han. – Bort med natten från alla dessa solar!

625 Damerna begynte demaskera sig.

626 Då neg den unga Våren ännu djupare och slank bort som en ål mellan de förvånade grupperna. – För mig härifrån!konsekvensändrat/normaliserat hviskade hon hastigt i Bertelskölds öra.

627 – Ester!konsekvensändrat/normaliserat hviskade han tillbaka, utom sig af häpnad.

628 – Jag sade ju att jag skulle se kungen! Men kom ...

629 – Nej, älskvärda Vår, så lätt skall ni ej undkomma oss!konsekvensändrat/normaliserat utropade en korpulent, jovialisk herre och ställde sig i deras väg. Det var monsieur de Broman.

|888|

630 – Bort, bort!original: bort? (källa för ändring: HT)konsekvensändrat/normaliserat svarade Bertelsköld och trängde honom undan. Der uppstod en trängsel ... En reslig gestalt stod i vägen för de flyende. Det var Larsson ... Man kom ej ur fläcken.

|268|

631 – Olyckliga!konsekvensändrat/normaliserat hviskade Bertelsköld, – du är förlorad, om vi ej komma härifrån ...

632 – Masken! Masken!original: Masken (källa för ändring: 1884)konsekvensändrat/normaliserat ropade flera röster. Alla hade nu demaskerat sig. Våren ensam var ännu maskerad. Hennes hand darrade.

633 Då vändes hastigt allas blickar till eremitaget. Drottningen hade dånat! Planeterna hade korsat hvarandras banor. – Bertelsköld och hans skyddsling lyckades fly.

634 Festen blef för ett ögonblick afbruten. Drottningen aflägsnade sig, men konungen stadnade qvar för att se grefve Tessins nya »badinerie»: »L’enfant jauné», som uppfördes före supérn. Förgäfves sökte man den förtjusande Våren. Hon var försvunnen, och man befann sig åter midt i November.

|269|

23. Samma natt.

635 Knappt hade den mask, som föreställde Våren, kommit ur trängseln i salen till den med domestiker uppfyllda förstugan, innan hon, utan ett ord till förklaring, slet sig lös från sin ledsagare och skyndade till en väntande kammarjungfru, som kastade en kappa öfver hennes axlar och förde henne bort. Bertelsköld ilade efter dem utför trappan. Hunnen till porten, såg han en vagn rulla bort, och vid lyktornas sken urskiljde han på vagnsdörren det grefliga Stenbockska vapnet.

636 Förvåning, bestörtning, oro, förtrytelse intogo efter hvarandra ynglingens själ. Var det verkligen Ester Larsson? Hvilket lättsinne af ett barn! Hvilken djerfhet af en flicka utan börd och verldsvana, att intränga förklädd på denna mötesplats för allt hvad hufvudstaden hade förnämt och lysande! Och huru var detta ens möjligt? Skulle verkligen Larsson sjelf, denne styfve demokrat, hafva låtit sin faderliga svaghet förleda sig ända derhän att tillfredsställa denna nyck af hans bortskämda älsklingsbarn? Samma fåfänga, som bevekt honom att gifva sin dotter en uppfostran vida öfver hennes stånd, skulle då närt hos honom den hemliga önskan att låta henne okänd triumfera med personliga företräden inför majestätet och hofvet? Någon annan förklaring var knappast möjlig. Och ju vissare detta förekom Bertelsköld, desto mera vände sig hans harm mot en far, som så oförlåtligt kunde sätta sitt barns rykte i våda. Arma barn, hvad skulle det |889|blifva af henne under en sådan ledning, i farorna af detta lättsinniga hof, mot hvars|270| glans hon flög som en fjäril mot ljuslågen? Och hon var likväl, i allt sitt vilda öfvermod, en ovanlig, en älskvärd, en rikt begåfvad varelse, hvilken måste räddas för hvad pris som helst, om det ock gällde att försvara henne mot hennes egen fars obetänksamhet.

637 Bertelsköld betänkte sig icke länge. Han beslöt att genast uppsöka Larsson, hvilken ännu dröjde qvar bland grefve Tessins gäster.

638 I detsamma uppslogos dörrarna och drottningen, som återhemtat sig från sin svindel, ledsagades till sin vagn af värden, värdinnan och sina uppvaktande kammarfruar. Men emedan kung Fredrik, som alltmera negligerade sin gemål, behagade fortfarande hedra soirén med sin närvaro, qvarstadnade äfven de flesta bland gästerna, för att öfvervara representationen af L’enfant jauné.

639 Alla voro nu demaskerade. Flera hade sett Bertelsköld bjuda sin arm åt den unga masken, som väckt så mycket uppseende. – Ah,konsekvensändrat/normaliserat utropade monsieur de Broman, – der ha vi fröken Stenbocks riddare! Vet ni väl, min bästa grefve, att ni borde ställas för krigsrätt, såsom den hvilken beröfvat vår afton en af dess skönaste prydnader – näst den förtjusande Amaryllis,konsekvensändrat/normaliserat tillade han nog högt för att höras af konungen, som befann sig ej långt derifrån.

640 – Er skarpsynthet är omöjlig att bedraga,konsekvensändrat/normaliserat hviskade Bertelsköld, glad att kunna afleda misstankarna; – men jag ber er, stör ej min dams lilla nöje att passera incognito; hon skall utan tvifvel snart vara här tillbaka.

641 – Fröken Stenbock var det icke; hon sjuknade i går afton och kan ej lemna sitt rum,konsekvensändrat/normaliserat inföll en kammarjunkare, som till punkt och pricka kände hofvets krönika.

642 – Om förlåtelse, min herre, ni misstager er,konsekvensändrat/normaliserat genmälde en annan kammarjunkare, som affekterade att ännu mer vara inne i krönikan. – Fröken Stenbock lät för en vecka sedan beställa de äkta parisiska|271| blommor, som Våren bar, och hennes vagn höll vid porten, när jag steg ur.

643 – Men hennes egen läkare har sagt mig att hon har messlingen,konsekvensändrat/normaliserat invände den första.

644 – Åh, man känner läkarne! Hvad säger man ej för att befordra sina vackra patienters små intriger!konsekvensändrat/normaliserat återtog den andre.

645 Bertelsköld lyckades smyga sig undan. Han hade icke gått långt, då en tung hand lade sig på hans skuldra, och bredvid honom stod borgarekungen.

646 – Jag har någonting att säga herr grefven,konsekvensändrat/normaliserat yttrade Larsson kallt.

647 – Det fägnar mig,konsekvensändrat/normaliserat svarade Bertelsköld. – Jag har äfven något att säga herr riksdagsmannen.

|890|

648 – Låt oss då tala ostörda af dessa narrar,konsekvensändrat/normaliserat sade Larsson och gick åt sidan vid en af fönsternischerna. – Vet ni väl, herr grefve, att er ridknekt hotar mig med förlusten af halfva min egendom?

649 – Istvan? Hvad menar ni dermed?

650 – Jag menar att er ridknekt Istvan påstår sig vara min äldre broders, Thomas Larssons, försvunne son, och i denna egenskap hotar han att börda mina egendomar i Storkyro. Hvad säger ni derom, herr grefve? Är det icke en väl hopsatt historia?

651 – Jag ber, förklara er närmare. Istvan har alltsedan vårt besök i Storkyro varit för mig en gåta.

652 – Nåväl, jag vill vara kort. Min äldre broder, Thomas Larsson, ägare till Bertila gård och dermed sammanslagna hemman i Storkyro, hade åtta söner och tre döttrar. Sex af sönerna stupade samma dag för konung och fädernesland; den sjunde bortrycktes af fältsjukan. Då återstod endast den yngste af bröderna, Benjamin. Han hade Josefs, Jakobs sons öde; dock blef han icke såld, utan bortröfvad af kosacker,original: kossacker, (källa för ändring: HT) som förde honom vid 11 års ålder med sig till Ryssland. Efter denna tid – det är nu 23 år sedan – har ingen hört det minsta af pilten Benjamin. Hans fader Thomas, som vandrat ut att söka honom, åter|272|kom efter freden bräcklig och sinnessvag till sin födelseort. När han kort derpå dog, återstodo af hela Thomas Larssons slägt endast de tre döttrarna, två gifta här i Sverige, den tredje gift med min skeppare Elias Pehrson, bosatt i Munsala. Af dessa tre och deras män köpte jag för 15 år sedan deras jordagods, som då voro i yttersta förfall efter kriget, och sedan dess har min son Mathias genom nyodlingar mer än fyrdubblat egendomens värde. Nu uppträder denne Istvan, eller rättare hans sakförare, fiskal Spolin ...

653 – Ah, jag vet. Han är en slipad skurk ...

654 – Och gör anspråk att börda för inköpspris min broder Thomas’ egendom, på den grund att han, Istvan, skulle vara samme Benjamin Thomasson Bertila, hvilken först bortfördes af kosackernaoriginal: kossackerna (källa för ändring: HT) till deras hembygd vid Don, sedermera vid ett ströftåg blef fången hos turkarna och ändtligen från dem rymde öfver till Ungern, der ni fann honom och tog honom i er tjenst. Nu frågar jag: hvad säger herr grefven om denna historia?

655 – Jag säger,konsekvensändrat/normaliserat svarade Bertelsköld eftersinnande, – att denna berättelse är mycket äfventyrlig och kanhända osannolik, men derför icke omöjlig. Det har alltid förekommit mig, som hade Istvan en god portion nordisk tröghet och finsk seghet uti sig, och alltför besynnerlig var den lätthet, med hvilken han lärde sig finska språket, likasom hade det varit hos honom ett vaknadt |891|barndomsminne. När vi kommo till Bertila gård i Storkyro, blef karlen som från sina sinnen; han yrade om en brunn vid gården, som han skulle ha sett förr och dit han som barn ridit ut att vattna hästar. Jag vet ej hvad jag bör tänka derom. Har man företett några bevis?

656 – Skriftliga alldeles inga. Orediga hågkomster,original: hogkomster, (källa för ändring: HT, 1873, 1884) vittnens intyg och ett ärr på venstra kindbenet, som den försvunne Benjamin burit, sedan han vid åtta års ålder blef sparkad af en häst.

657 – Ärret? Ja, Istvan bär ett sådant ärr.

|273|

658 – Och det är allt hvad herr grefven har sig bekant?konsekvensändrat/normaliserat fortfor Larsson kallt. – Förlåt mig, jag har ansett herr grefven för en ung, redbar man, hvilken ej har något skäl att sälla sig till mina fienders liga.

659 – Det har jag ej heller; tvärtom. Allt, hvad jag kan säga, är att i de underbara tider vi upplefvat, äro händelser, sådana här är fråga om, icke alldeles otänkbara.

660 – Såå? Jag förstår. Låt oss icke mera tala derom. Var det något, som herr grefven önskade säga mig?original: mig. (källa för ändring: HT, 1873, 1884)

661 – Ja,konsekvensändrat/normaliserat sade Bertelsköld något förlägen, – jag ville bedja er icke taga illa upp, om jag frågade något angående er dotter.

662 – Min dotter? – Larsson rynkade pannan.

663 – Jag har hört sägas, att er yngsta dotter följt er till Stockholm. Det är en stad, som erbjuder många faror. Tillåt mig som en vän att fråga er: känner ni alla dessa faror och är ni säker på att hafva bevarat för dem ert älskvärda barn?

664 Larsson uppstod, betydligt högdragnare än den unge aristokraten, som stod framför honom. – Herr grefve,konsekvensändrat/normaliserat sade han, – jag har tagit mig friheten att fråga er angående en affär; men mina familjeförhållanden äro min ensak, och mina vänner väljer jag sjelf, men tillåter icke någon att påtruga mig sin vänskap. Är det annars något, hvarmed jag kan stå till tjenst?

665 – Jag påtrugar ingen min vänskap,konsekvensändrat/normaliserat svarade Bertelsköld, i sin tur ett hufvud högre, – men var öfvertygad, att jag ej utan anledning gör denna fråga. Kan det vara möjligt, att Ester utan ert samtycke ...

666 Larsson afbröt honom och lade sin hand på hans axel. – Unge man,konsekvensändrat/normaliserat sade han, – för att spara er vidare frågor bör ni veta, att mellan er och min familj varit af ålder en ärftlig fiendskap. Jag bör göra oss båda den rättvisan, att vi icke legat i delo|274| om personliga intressen, men desto mer om dem, som äro de dyrbaraste för rikets och samhällets väl. Ni är en yngling och såsom sådan färdig att svärma för det första hugskott, som faller er in. Men när ni blifvit tio år äldre, skall ni intaga den mannens plats (han pekade dervid på presidenten grefve Torsten Bertelsköld, som icke stod långt ifrån dem), |892|och då skall det blifva ert mål, likasom edra fäders, att trampa folket under edra fötter. Jag deremot – och med Guds hjelp mina söner efter mig – håller fast vid mina fäders mål att upplyfta folket ur dess förnedring och i vår tur trampa dess förtryckare under våra fötter. Ni finner således, herr grefve, att mellan oss kan ingenting vara gemensamt, – på sin höjd en affär. Var derföre god och genera er icke. Spektaklet börjar.

667 Med dessa ord vände han den unge ädlingen ryggen. Fonden med schweitzer-landskapet rullades upp, och man gaf L’enfant jauné.

|275|

24. Försåtliga planer.

668 Ifall den gunstige läsaren af det föregående anat, att det sammandrog sig ett moln kring borgarekungen Larssons gråa hufvud, så har han måhända icke gissat så alldeles orätt. I samma mån som Larssons inflytande växte i borgareståndet och hotade att tillintetgöra hattpartiets klyftiga planer att indraga ståndet i sina intressen, i samma mån spunnos allt flitigare i mörkret de nät, som skulle omsnärja den farlige motståndaren och göra honom oskadlig. Som riksdagsman var han personligen oantastelig, så länge riksdagen varade; men nu, då sakerna för hvar dag nalkades mera sin spets, blef det dock för hvar dag nödvändigare att skaffa honom ur vägen, och verktyget för denna kabal blef vår gamle bekante, den i alla slags ränker väl förfarne fiskal Spolin.

669 Utan att låta skrämma sig af sitt misslyckade försök att qvarhålla Larsson i Wasa medelst den föregifna smugglingen af falska silfverdalrar, hade den nitiske fiskalen genom sina vänner falskmyntarne i Lillkyro skog fått nys om en person i grefve Bertelskölds tjenst vid namn Istvan, hvars äfventyrliga öden och godtrogna karakter tycktes göra honom särdeles passande till bulvan i den lejonjagt man nu hade för afsigt att anställa. Och sedan Spolin på ort och ställe insamlat alla tjenliga upplysningar, begaf han sig på hösten öfver till Stockholm, der han, efter erhållna instruktioner, icke underlät att uppsöka Istvan.

670 Det behöfdes icke stor konst för att öfvertyga den ärlige ridknekten, att han och ingen annan vore|276| den rättmätige egaren till dessa stora jordagods, hvilka Larsson tillhandlat sig af sina brorsdöttrar, efter hvad man sade, för en verklig röfvarepenning. Tiderna näst efter stora ofreden voro dessutom så utomordentligt rika på sådana underbara historier om försvunne och återkomne arftagare, att de så till sägandes hörde till dagordningen och lätt funno trovärdighet hos både domare, parter och påkallade vittnen.

|893|

671 Istvan, som förmåtts att hålla saken hemlig för sin herre, hade emellertid uppsökt Larsson och på sitt kärfva, fåordiga sätt presenterat sig som hans brorson, i det han erbjöd honom en förlikning i godo. Den som kände borgarkungen – och det gjorde Spolin – kände också på förhand utgången af ett sådant besök. Larsson var icke den man, som skänkte en hel förmögenhet åt den förste bäste, hvilken ville hafva godheten mottaga den. Resultatet blef korteligen, att han körde sin nya slägting på dörren.

672 Nu gällde emellertid att skrämma honom med en process, som borde tvinga honom att återvända till hemorten, för att beväpna sig med lagliga dokumenter emot den hotande förlusten af halfva hans egendom. Man drog försorg om att han påmindes om flera dylika fall, som gått ända till kungs och slutat med svarande partens fullkomliga ruin. Men Larsson lät icke imponera på sig. Han behöll sin mening för sig och fortfor att sköta riksdagsärendena som förut, i den vissa förhoppning, att hans partis seger tillika skulle bereda framgång åt den plan, för hvilken han så länge och så ihärdigt arbetat, planen att förskaffa de österbottniska städerna stapelfrihet.

673 Spolin begynte misströsta om verkan af sitt klyftiga påfund. Det var godt nog för att en dag bereda honom hämd; men hvad angick detta de mäktige herrarne bakom hans rygg? Bort måste borgarekungen; först öfver hans störtade thron kunde hattarne hoppas att klifva till väldet.

|277|

674 Dock, Spolin hade som skicklig fiskare många nät utlagda på en gång. Han snokade omkring och fann på Stockholms värdshus en ung narr vid namn Calle Sager, hvilken förde ett muntert lif bland en hop fattiga adelsmän, hvilka, i utbyte mot nöjet att kalasa på hans bekostnad, icke räknade så noga på att nedlåta sig till ett så borgerligt umgänge. Medan hans hederliga, men alltför kortsynta mor trodde honom sitta fördjupad i riksvigtiga angelägenheter på kammarkollegium,original: kommarkollegium, fann Calle Sager det mera öfverensstämmande med sina artistiska anlag att blåsa flöjt för de fagra värdshusflickorna, och det var efter en glad middag bland sina förnäma vänner, som han begick det misstaget att komma något uppspelt hem den dagen, då jungfru Lovisa, förskräckt öfver hans munterhet, bad kära mor komma ned från Esters vindskammare, med den påföljd att gumman glömde gå upp igen.

675 Med denne förträfflige unge man lyckades Spolin knyta en intimare bekantskap, hvilken närmast torde hafva grundats på vissa förespeglingar att rekommendera en så förtjent yngling till en lysande befordran hos höga gynnare. Och emedan samma rekommendationer voro ginaste vägen till fru Sagers hjerta, föll det sig icke synnerligen svårt för den sluge spejarenoriginal: spejaran att vinna inträde i samma lärftskramhandel, som kort förut haft äran mottaga en greflig harpspelare.

|894|

676 Spolin visste rätt väl hvar han borde söka sin motståndares mest sårbara punkt. Men han visste äfven att Ester var honom för klok: hon hade en gång förut gjort hans planer om intet. Han aktade sig derföre att låta henne märka besöken och lyckades i stället vinna på sin sida jungfru Lovisa, en välmenande, men enfaldig person. Han talade så vackert, den beskedlige fiskalen, om sin gamla vänskap för det stackars instängda barnet, huru grymt man behandlade henne och huru man ej borde sätta sig emot hennes oskyldiga önskningar. Jungfru Lo|278|visas goda hjerta blef rördt, isynnerhet som några små artigheter läto henne förstå, att titeln af fiskalska icke hörde till omöjliga ting här i verlden. Och efter det föll sig så, att fröken Stenbock sjuknade qvällen innan hon skulle uppträda i quadrillen hos grefve Tessin, och hennes kammarjungfru var en förtrogen vän till jungfru Lovisa, så behöfdes endast några nödiga instruktioner och en passande handgåfva åt fröken Stenbocks betjening, för att bereda Ester, som händelsevis var alldeles af samma växt, det nöjet att uppträda på maskeraden i den högborna frökens kostym. Att den öfvermodiga, oerfarna borgareflickan snart skulle röja sig i en så lysande samling, att deraf måste följa en uppenbar skandal och att Larsson sjelf skulle blifva vittne till denna sin och sin dotters förödmjukelse, sådan var den hederlige fiskalens väl anlagda plan. Men ack, äfven den största menskliga fiffighet förmår icke utgrunda alla små hakar i händelserna, och Spolin hade icke beräknat att Wasaflickans naturliga frihet blef vid maskraden tagen för en väl spelad rol, att hennes medfödda gratie, kultiverad af Stockholms berömdaste danslärare, gifvit henne mod att uppträda i en förut inöfvad qvadrille och att hon i det vådliga ögonblicket lyckades finna en beskyddare, hvilken förde henne ur faran. Spolins plan hade ånyo misslyckats; han måste uttänka en ny.

677 Till detta nya genistreck skulle den hoppfulle ynglingen Calle Sager blifva en passande limstång, och för detta ändamål tussades på honom en något närgången björn.

678 – Vet du hvad?konsekvensändrat/normaliserat yttrade Spolin till sin man i ett af vänskapens förtroliga ögonblick på källaren Spanien. – Det glunkas i staden, att du icke har mycket qvar af ditt arf.

679 – Prat!konsekvensändrat/normaliserat svarade flöjtspelaren, som tog saken lätt. – Vore det ej för att hålla gumman vid godt humör, så skulle jag visa dem hvad hon har på kistbottnen.

|279|

680 – Det kan du inte så noga veta. I ditt ställe skulle jag taga fasta på den österbottniska tjärtunnan. Hon väger något, och det skulle göra björnarna spaka som lamm.

681 – Ester? Jaså, den visan sjunger mor alla dagar. Men intet vill jag ha |895|ungen, och intet vill hon ha mig. Hon är i stånd att klösa ögonen ur mig, om jag drar på den strängen.

682 – Så, du tror det, du? Gamla karlen, och begriper dig intet mer än en skolgosse på flickornas nycker. Att hon klöses, det är just ett bevis att hon i hemlighet älskar dig.

683 – Jo jag tackar. Bjud åt de andra herrarna.

684 – Det är sannt, den högfärdige Larsson tycker att du vore ett för simpelt parti för hans dotter, du som likväl är en af de gentilaste unga karlar i Stockholm! I ditt ställe skulle jag visa honom, att flickan tar dig med uppräckta händer, hvad stund du behagar göra henne den äran att fria.

685 – Tycker han det, den oborstade kornjuden? Nå, om det också vore blott för att riktigt förarga honom ...

686 – Se det skulle jag kalla revange! I morgon till exempel, när flickan rider ut på sin vanliga promenad åt Horns tull ... Ha ni ej en middag der i grannskapet?

687 – Några af mina intimaste vänner: Ulfveklo och Lejonram, och Gyllenfelt, och excellensen Hårds brorson, och några andra af den bättre societén.

688 – Det passar ju ihop som en fransk komedi. Om till exempel hennes häst skulle skena – så der lagom, förstås, af en liten brinnande fnöskbit i örat ... Du är ju en bra ryttare, vill jag minnas?

689 – Så påstå gardesmusikanterna. Men stallknektarne påstå att jag är en god flöjtspelare.

690 – Afund, bara afund! Har jag ej sett dig rida som en turk öfver dikena på Ladugårdsgärdet? Kort sagdt, du håller kampen, som är på väg att skena ...|280| du räddar din sköna ... det är gentilt, det brukas nu för tiden mycket i romaner ...

691 – Jag vet det. Jag läser ingenting annat.

692 – Sedan för du henne in till dina vänner ... litet afdånad, det skulle göra effekt ...

693 – Ja, det vore larmoyant ...

694 – Derpå följer en öm scen ...

695 – Hin heller. Jag kan hitta på att få mig en örfil.

696 – Så mycket bättre, emedan du då har anledning att taga revange.

697 – Menar bror det?

698 – Och då eclaterar du er förlofning i hela sällskapets närvaro.

699 – Men om jag ångrar mig?

700 – Ångra dig sedan så mycket du behagar. Du har emellertid tagit revange på flickan, revange på fadren, revange på dina björnar ... Kort sagdt, det |896|är ett äfventyr som gör dig ryktbar i hela Stockholm. Man skall säga: den Sager, det är då en hedning att ha tur; han knep en tunna guld på hvart finger! Och så gentilt sedan! Det kommer att verka på din befordran. En kavaljer som du, med en så enorm förmögenhet, måste ofelbart komma i fråga vid nästa adelsdiplom. Kanhända baron ... baron Sager! Det låter rätt bra, eller hur?

701 – Hvarför intet? Nog hör man bondaktigare namn. Grefve Bonde t. ex. Du har rätt, Spolin. Salig far var med om att göra frihet i landet. Det vore väl intet för mycket, om hans son blefve baron.konsekvensändrat/normaliserat

|281|

25. Far och dotter.

702 Riksdagsmannen Lars Larsson inträdde en dag helt oförmodadt i Sagerska huset och klef med styfva steg uppför den branta trappan till sin dotters vindskammare. Det var närmare middag, en tid då han annars brukade vara träget upptagen af riksdagsgöromål, men i dag hade borgareståndet intet plenum. Man förberedde sig till en stor votering i öfvermorgon, allt gick väl, och borgarekungen var vid ett förträffligt lynne.

703 Han väntade att finna Ester upptagen af någon bland dessa lektioner, hvarmed han så frikostigt öfverhopade henne; men han bedrog sig. Ester hade nyss förut behagat bortskicka sin tyska språklärare och satt nu vid öppet fönster, roande sig att blåsa såpbubblor, hvilka hon lät flyga ut i den klara, frostiga vinterluften, der de till alla vandrares förundran flögo som små glimmande stjernor i solljuset högt öfver tak och gator uti den stora staden.

704 Fadrens blickoriginal: blickar (källa för ändring: HT, 1873, 1884) mulnade; men flickan gaf icke ovädret tid att bryta löst. Hon flög honom genast om halsen och bad honom komma att se hennes små granna fåglar; han skulle se huru högt de flögo, och huru sparfvarne förgäfves sökte att fånga dem uti flygten.

705 Den sträfve gubben kunde ej motstå så vigtiga skäl för en försummad lektion. Han drog sina läppar till ett buttert löje, och det var något rart att se Larsson skratta. Måhända fanns i hela vida verlden blott en enda person, som kunde berömma sig af att hafva rubbat detta oföränderliga allvar, och denna|282| enda var Ester Larsson, hans yngsta, öfverdådiga och bortskämda älsklingsbarn.

706 – Narraktiga barn,konsekvensändrat/normaliserat brummade gubben. –konsekvensändrat/normaliserat Tycker du det passar en sedesam flicka, som läst sig fram redan i somras, att blåsa såpbubblor på Stock|897|holms gator? Säg mig, tjufunge,konsekvensändrat/normaliserat och han nöp henne i örat – när skall du engång blifva klok och förståndig?

707 – Klok är jag redan, det har far ofta sagt mig, och förståndig skall jag småningom också blifva, när jag får grå hår och hinner så der till riksdagsåldern som far,konsekvensändrat/normaliserat svarade Ester, i det hon lät en ny bubbla flyga.

708 – Nå-nå, vi få hoppas det tar sig,konsekvensändrat/normaliserat puttrade fadren, ej utan ett litet nytt solsken öfver de barska läpparna. – Men vi måste då också se till att du får något bättre att tänka på. Jag skall säga dig något, kära barn. Det är en farlig tid vi lefva i, och den fågel som qvittrar för bittida om morgonen, är innan qvällen i hökens klor. Din far är gammal och ville gerna se dig försörjd, min kära flicka. Du fyller snart sexton år. Hvad säger du, om jag skulle tänka på en bra man åt dig?

709 – Jag? Se, den bubblan flög högst af alla! Tror far hon kan vara mycket lägre än Jakobs kyrktorn?

710 – Bubblorna brista, barn, och din far talar om allvarsama saker. Du är uppfostrad i ett ärligt och gudfruktigt hus; jag vill att du skall blifva en rättskaffens qvinna. Du svarar ej på min fråga? Skulle unga Sager ha pratat dårskaper för dig? Jag förstår, – om det der som man kallar hjerta, kärlek och mera dylikt. Jag borde förutsett det, när jag ackorderade in dig här i huset ... Hm, en gammal pjollrig mor och en odåga till son, den qvisten duger inte att sitta på, sad’ orren om ormbunken. Ester, du må aldrig ha bundit dig med något löfte till Sager?

711 – Jag låter ej binda mig, jag. Nej, far, jag tycker intet om kedjor.

|283|

712 – Det är bra; du lyfter en sten från mitt hjerta. En flicka bör aldrig binda sin framtid, som hon ej kan bedöma. Sådant är deras sak, som bättre förstå. Kort sagdt, jag har utsett åt dig en bra, en ordentlig man, icke för ung, icke för gammal, några och tretti år vid pass. Hvad säger du om det, barn?

713 – Far skulle se mina bubblor! Se nu bara ... pytt, hon sprack, den der, innan hon hann till kyrktuppen.

714 – Ester, mitt hjertebarn, du min glädje på jorden, tror du att din gamla far så gerna vill mista ditt glada, skalkaktiga ansigte, som lyser opp mina mulna stunder i denna verldenes mödor? Men det måste engång ske, barn, och det är bättre att jag väljer en man åt dig, än att du väljer efter ditt eget narraktiga hufvud. Du har ju sett unga Årström, Erik Årström, sin fars kompanjon? En redbar och bra karl, solid förmögenhet ... det är med deras hus jag har gått in på den stora spanmålsaffären, du vet ... uti hvilken jag nedlagt halfva min förmögenhet. Det blir en bra affär, jag väntar just bref derom. Det har blifvit missvext i Nederländerna ...

|898|

715 – Åh, har det blifvit missvext i Nederländerna?

716 – Jo du, engång få vi finnar också mata de rika holländarne. Således, mitt kära barn, blir unga Årström din man. Mången kommer att afundas dig, min pia; men något för något; de finnas väl, som komma att afundas Årström också. Det är öfverenskommet mellan hans far och mig, att ert bröllop skall firas i julhelgen. Jag bör icke dölja för dig, att gamla Årström har mycket inflytande i borgareståndet.

717 – Nej, hvad säger min far? Hur har han kommit åt ett så stort inflytande?

718 – Redbarhet, drift och förmögenhet, det är säkrare vägar, än alla intriger, till ett godt namn som medborgare och patriot. Om du visste, mitt kära barn,original: barn. (källa för ändring: HT) hvilka ränker man satt i omlopp för att störta din far! Men det skall ej lyckas dem; den gamle Larsson är dem för seg. Och sedan har jag ju dig! ...|284| Är det något som du önskar dig, lilla toka? Kanske ett af de vackra armbanden, som hänga i fönstret hos guldsmeden vid Storkyrkobrinken? Eller kanske en af de dyra flandriska spetskragarna, som mången fröken vid hofvet ej har råd att bestå sig? Nej, tacka mig icke på förhand, du har det ej än, din nippertippa! Tror du jag är nog svag att kasta ut så dyra pengar för en sådan kråka som du? ... Hvad ger du mig, om du får de der spetsarna, säg?

719 Ester slog sina armar omkring hans hals. – Allt hvad du vill, far, utom dig sjelf. Dig skänker jag intet bort för någon Orrström eller Ormbunke, eller hvad han må heta.

720 – Nå-nå, vi skola talas vid om den saken. Men du har icke låtit mig höra hur du förkofrat dig på kung Davids harpa. Hvem har varit din lärmästare, barn? Någon gammal organist, tror jag mor Sager berättat mig.

721 Ester teg. Hon kunde ännu icke konsten att ljuga. Lyckligtvis fordrades intet vidare besked om detta ömtåliga ämne. Fadern fortfor:

722 – Du skall en annan gång få sjunga för mig N:o 354.original: 355. (källa för ändring: 1873, 1884; tidigare förekomst i berättelsen) Nu har jag ej tid. Vi ha middag och straxt derpå utskott. Hvad tänker du nu företaga dig? Du ämnar väl ej hela dagen sitta här med dina dåraktiga såpbubblor?

723 – Nej, far. Nu tänker jag mig ut att rida, som du vet att jag gör alla dar före middagen.

724 – Hm – jaså, du har fått din vilja fram med den saken också. Jag borde annars icke tillåta dig det ... ty det är intet vanligt för flickor af ditt stånd. Men jag vill att mitt barn i allt skall kunna täfla med hvem som helst, om det också vore den fina franska fröken vid hofvet; hon rider i alla fall icke hälften så väl som du. Men akta dig, mitt kära barn, att ej schäcken går durch med dig; jag tycker han klipper nog mycket med öronen.

|899|

725 – Det har ingen fara; jag har sett dem som varit värre än han.

|285|

726 – Jo-jo, du har icke glömt ditt äfventyr vid Korsholm. Den der unga grefven är nu här. Han skall vara förlofvad, sägs det, med fröken de Lynar.

727 Ester bleknade. – Det är icke sannt!konsekvensändrat/normaliserat utropade hon.

728 – Hvad menar du? Ett råd ger jag dig, barn; lyssna aldrig till pigsqvaller. Jag kan väl tro att Lovisa regalerar dig med historier från hofvet. Hör på, rider du ännu ut med den gamle stallmästarn?

729 – Nej, far. Jag rider nu ut med Calle Sager, fastän han är en dålig ryttare.

730 – Det tycker jag ej om. Har ej stallmästaren tid att rida ut, så får du finna dig i att bli hemma.

731 – Far behöfver intet bry sig om Sager, han är en narr. Det är också sista gången jag nu ämnar rida ut i hans sällskap.

732 – Må så vara, efter det är sista gången. Men nu ha vi middag. Farväl med dig, min flicka. Rid försigtigt.original: fötsigtigt. Och Gud beskydde dig!

733 – Farväl, min far. Gud beskydde också dig!

734 Med dessa ord åtskildes far och dotter. Några minuter derefter satt Ester på sin ystra häst och red ut emot Horns tull i sällskap med sin fåfänga kusin.

|286|

26. Följderna af en promenad till häst.

735 I det lilla, men på sitt sätt fashionabla värdshuset Spanien utanför Horns tull hade en utvald samling af Stockholms mest ruinerade unge dagdrifvare slagit sig ned kring ett bord, fullradadt med utsökta holländska pipor och dito knaster, som då för tiden voro på modet. Tobaken i alla dess former hade varit känd i Sverige och Finland alltsedan trettioåra kriget, men först på sednare tider hade han fått insteg bland de högre klasserna, hvilka sannolikt efterapade höga preussiska föredömen och tagit seden från Pommern. För de fina, fransyskt bildade ädlingarna fortfor all tobak att vara en styggelse, men just detta framkallade bland dagens mindre nogräknade lejon en opposition, och ju tjockare moln de läto bolma ur sina granna porcellinshufvuden, desto mera ansågo de sig stå på svenska frihetens sida mot de aristokratiska fördomarne. För öfrigt sörjde man med passande portioner af Rostocks öl tillräckligt för att piporna icke blefvo torra. Man hade ingen anledning att skona hvad huset förmådde; ty lustpartiet bekostades af den rike Sager, hvars ankomst väntades hvarje ögonblick, för att begynna dagens arbete, en finare middag, der de simplare varorna skulle utrymma platsen åt tyska och franska viner, som väntade i karafiner af böhmiskt glas.

|900|

736 Politik var dagens lösen, och sällskapet, hvars medlemmar hade vid en statshvälfning ingenting att förlora, men allt att vinna, hörde naturligtvis till oppositionen. Bland dessa herrar funnos spelare, som offrat sin förmögenhet på den bedrägliga lyckans al|287|tare, goddagspiltar, som uppätit sitt arf i förväntan på onklars och tanters frånfälle, lättingar, som icke kunnat komma till någon syssla under det stränga och arbetsamma Hornska systemet. Alla dessa voro för ögonblicket Hattar; alla öfvade sin qvickhet på den nuvarande styrelsen, hvilken ej förstod att tillbörligt uppskatta deras talanger, och voro som bäst i färd med Europas politiska ställning, då man hörde hästtraf på gården och såg den väntade värden, Calle Sager, anlända.

737 Till allas förundran skedde intåget på ett nog eget sätt. En ung, smärt flicka, sällsynt smidig och behagfull i alla sina rörelser, inträdde till fots på gården, ledande vid tygeln en häst, på hvars rygg unge Sager endast med möda tycktes hålla sig fast. Det upplystesoriginal: upplystos (källa för ändring: HT) snart, att den hygglige unge mannen fallit från hästen; och emedan det torde vara så godt att genast berätta sakens sammanhang, var händelsen den, att Ester Larssons schäck hade skenat, Sagers fuchs hade följt sin kamrats exempel, och äfventyret hade slutats dermed, att ryttaren gjorde en kullerbytta, hvarpå Ester, som redde sig bättre, hade bjudit honom sin häst och på hans begäran ledt honom till värdshuset, uti den tron att han var illa skadad och behöfde en snar hjelp.

738 Skadan måtte likväl icke varit så lifsfarlig som Ester föreställt sig, ty knappt hade hon hjelpt sin kavaljer ur sadeln och ledt honom in i huset, innan han tycktes märkbart repa sig vid åsynen af de gamla vännerna och det dukade bordet. Han förklarade nu, att ett stycke hummer och några glas rhenskt skulle troligen ej bekomma honom illa, isynnerhet om hans dame behagade taga plats vid hans sida och återhemta sina krafter i det patriotiska och högst belefvade sällskap han skulle hafva den äran att presentera för henne.

739 Ester Larsson var icke den som brukade tappa kuraget; men inkommen så oförmodadt i ett sällskap af främmande karlar, hvilka icke brydde sig om att|288| dölja sin munterhet, kände hon sig på engång förvånad, ond och förlägen. Dörren stod öppen; hon vände sig om för att gå.

740 Men nu ställde sig en af herrarne i hennes väg. Det vore omöjligt, förklarade han, att en så förtjusande fé, som räddat deras vän ifrån undergång, kunde lemna dem, utan att tillåta sällskapet hembära henne sin hyllning uti ett glas äkta Rüdesheimer.

741 – Åh, drick du, och krusa intet; herrarne veta ju alla att du är min lilla |901|fästmö,konsekvensändrat/normaliserat inföll herr Sager vårdslöst, der han, utan minsta tecken till någon vådelig åkomma, just höll på att slå sig ned vid det rågade bordet.

742 – Hans fästmö! Vi gratulera! Vi gratulera!konsekvensändrat/normaliserat utropade gästerne, i det de med fyllda glas trängde sig kring den förskräckta flickan, som icke såg någon möjlighet att undkomma. Det var icke första gången de hörde Calle Sager skryta af sin nära förbindelse med den österbottniska borgarekungen och alla hans rikedomar, yngsta dottern inberäknad. Mot en sådan liten simpel borgarflicka kunde man tillåta sig allt.

743 – Hennes skål, min söta vän!konsekvensändrat/normaliserat ropade en af de närgångnaste, den redan något mosige Gyllenfeldt.

744 – Åh, drick – det är inte tjära, det här!konsekvensändrat/normaliserat skrattade närmaste man, den unge sprättande von Hartzdorf, som bar den elegantaste stångpiskan i hela sällskapet.

745 – Jag hoppas vi bli marskalkar på bröllopet,konsekvensändrat/normaliserat tillade försmädligt den korpulente baron Krauser, Stockholms störste ostkännare, i det han prydligt instack servietten mellan vesten och det omsorgsfullt stärkta kråset.

746 – Och hvad svärmor skall bestå fina kökshanddukar!konsekvensändrat/normaliserat yttrade den gentile Lejonram, som skröt att inom sex veckor hafva tappat två tunnor guld på biribi.

747 – Se så, kom hon, min lilla vän, och tag en sup och en smörgås!konsekvensändrat/normaliserat återtog Gyllenfeldt otåligt, i|289| det han rågade det oförskämda gycklet med att taga Ester i venstra handen, för att leda henne till bordet.

748 Men nu var det slut med Ester Larssons korta tålamod. Hon svarade honom som kanske icke mången förolämpad flicka vågat svara i hennes ställe. Hon slog honom med ridspöet midt i ansigtet. Och hon slog icke falskt. På hans blossande panna och kinder vittnade strax en högröd strimma, att näpsten var lika grundlig, som välförtjent.

749 – Sakramentskade borgartossa!konsekvensändrat/normaliserat var det fina utrop, som i första häpenheten undföll den mosige herrn, i det han släppte Esters hand och förbluffad tog sig öfver det svidande stället.

750 Herrarnes indignation öfver detta attentat blef förfärlig. De trängdes kring Ester under stoj och gyckel. Herr Sager lemnade sin tallrik med den nyss inburna hummern, för att uttrycka sin förtrytelse öfver den obelefvade flickans högst plumpa beteende. Endast Krauser satt orubbligt småleende qvar med servietten vid kråset och benade läckerbitarne af en stekt helgeflundra.

751 Under oväsendet hade man icke bemärkt, att en nykommen gäst inträdt i rummet bredvid och reqvirerat ett glas vin, under det att han genom den |902|halföppna dörren tydligt hörde hvarje ord uti salen. Nu fann han för godt att träda in midtibland sällskapet, trängde de närgångnaste tillbaka och ställde sig beslutsamt vid Esters sida.

752 Den nykomne var grefve Carl Victor Bertelsköld, hvilken, i det han red förbi värdshuset Spanien, hade igenkänt Ester Larssons schäck på gården och, förvånad deröfver, beslutat göra sig underrättad om orsaken till hennes närvaro på detta icke alldelesoriginal: alldelcs väl beryktade ställe.

753 – Hvad?konsekvensändrat/normaliserat utropade han med vredens rodnad på sin högburna panna, – hvad, mina herrar, är detta ett beteende, som anstår svenska adelsmän emot ett värnlöst och aktningsvärdt fruntimmer? Finns|290| någon här, som vågar kasta minsta fläck på denna unga flickas rykte?

754 Herrarne sågo på hvarandra, Gyllenfeldt mumlade: – hvem har gett grefven rätt att melera sig i våra affärer? Hon har slagit en adelsman; hon skall, ta mig tusan böflar, kyssa mig först på hand och sedan på mun.

755 Bertelsköld svarade med en blick af förakt.

756 Lejonram, spelaren, han som bland rumlarne hade det bästa hjertat, slog nu grefven sakta på axeln och hviskade: – var förnuftig, väck intet gräl. Kom och töm ett glas med oss, så låta vi flickan löpa sin kos. Vi veta ju alla att du var hennes kavaljer på maskraden hos grefve Tessin.

757 – Hvem har spridt ut ...?

758 – Hvem? Fråga den första perukmakare, som friserar ditt hår, ty det är troligen nu ett samtalsämne på alla Stockholms barberarestugor. Jag hörde det i dag af en liten gemen karl vid namn Spolberg eller Spole, eller hvad han må heta.

759 – Jaså,konsekvensändrat/normaliserat skrek åter Gyllenfeldt, som tycktes draga sig något dylikt till minnes, – grefven tror att vi här ha maskrad, der man utan reprocher kan införa hvilken dame från gatan som helst?

760 – Tror grefven att vi låta lura oss så lätt som vissa höga nattmössor?

761 – Låt henne dansa sina pas de printempsspråk: finska! Här finnas moitiéer tillräckligt – sommar, höst och vinter – efter behag!

762 Stormen vexte. Bertelsköld fattade Ester vid handen och ledde henne in i ett sidorum. – Blif här några ögonblick,konsekvensändrat/normaliserat hviskade han; – och skulle jag blifva urståndsatt att föra dig härifrån, så skall löjtnant Lejonram göra det. Frukta icke; han är bättre än sitt rykte.

763 – Om du dör, vill jag dö med dig!konsekvensändrat/normaliserat utropade Ester och hängde sig vid hans arm. Hon var utom sig, hon visste icke mer hvad hon sade.

|291|

764 – Nej, Ester, jag lefver ännu för att försvara din heder. Stadna; denna skymf kräfver blod!

|903|

765 – Nej, nej, gå icke, de döda dig! Jag släpper dig icke!konsekvensändrat/normaliserat och hon klängde sig ännu fastare vid hans fångade arm.

766 – Arma barn, vet du då icke att jag älskar dig och att din heder är min! Vill du bringa mig till förtviflan?

767 Ester såg på honom med ett par stora, förvånade ögon och släppte hans arm. – Gå, gå!konsekvensändrat/normaliserat hviskade hon, fåfängt sökande att dölja sina tårar.

768 Bertelsköld stängde dörren till sidorummet och inträdde i salen. Han fann alla beredde på en blodig upprättelse. Man tvistade endast om hvem som först borde korsa sin värja med Ester Larssons försvarare.

769 – Mina herrar,konsekvensändrat/normaliserat sade den unga grefven lugnt och bestämdt, – herr Gyllenfeldt har fått ett slag öfver ansigtet. Jag förklarar att han fullkomligt förtjent det, och det är således honom som jag först skall hafva den äran att möta. Löjtnant Lejonram torde ha den godheten blifva min sekundant.

770 – Jag proponerar att vi sluta vår middag och sedan uppgöra affären på Liljeholmen,konsekvensändrat/normaliserat föreslog Krauser,konsekvensändrat/normaliserat missnöjd att blifva störd i sin angenäma sysselsättning.

771 – Omöjligt! Mörkret inbryter! Allonsspråk: franska, till saken!konsekvensändrat/normaliserat ropade flera röster.

772 – Det är också min mening,konsekvensändrat/normaliserat yttrade Bertelsköld.

773 Man rangerade sig och afkastade rockarna. Gyllenfeldt hade i hast blifvit nykter och utsåg von Hartzdorf till sekundant.

774 Striden begynte. Båda motståndarne voro öfvade fäktare, men Gyllenfeldt, ursinnig öfver den lidna förolämpningen, var ur stånd att behålla det lugn han så väl behöfde för att parera sin skicklige motståndare. Det dröjde ej länge, innan en skarp stöt genom högra axeln afpressade honom ett rop af raseri.

|292|

775 – Gör ingenting; låt oss fortsätta!konsekvensändrat/normaliserat ropade han. Men snart hängde hans arm maktlös vid sidan, och Bertelsköld sänkte sin värja.

776 – Turen är hos er, herr von Hartzdorf,konsekvensändrat/normaliserat yttrade grefven.

777 Den sårade fördes undan, och Hartzdorf trädde i stället. Ung och veklig, hade han varit ett lätt byte för en mindre skonsam fiende. Bertelsköld nöjde sig att rispa ett märke öfver hans högra kind, hvarpå sekundanterne skyndade att korsa sina värjor emellan de stridande.

778 – Adieu, mon plaisirspråk: franska hos det täcka könet,konsekvensändrat/normaliserat anmärkte Krauser, utan medlidande med sin bestörte vän, hvars första omsorg var att betrakta blessyren i spegeln.

779 – Turen är hos er, herr baron!konsekvensändrat/normaliserat yttrade Bertelsköld, skenbart lika lugn, ehuru man af den skarpa tonen kunde ana att förbittringen gäste inom honom.

|904|

780 – Ni hade kunnat vänta, tills jag slutat kalkonen,konsekvensändrat/normaliserat brummade den utmanade, i det han prudentligt hopvek servietten, strök sig om läpparne och ställde sig i posityr. – Låt det gå fort, jag är hungrig!konsekvensändrat/normaliserat tillade han helt vårdslöst lekande med värjan, likasom hade han aldrig brukat henne till annat än peta ned äpplen.

781 Bertelsköld lät likväl icke bedraga sig. Han visste, att han nu hade att göra med sin farligaste motståndare, Stockholms mest beryktade duellant, en fulländad fäktare, invigd i alla de italienska mästarnes finter. Han visste, att denne kallblodige egoist skulle spetsa honom på sin värja med samma likgiltighet, som han skar sönder en kyckling. Han beslöt att taga sig till vara, ty Krausers plan var påtagligen att genom låtsad vårdslöshet göra sin fiende säker och förleda honom att blotta sig för den alltid lurande, alltid vaksamma värjspetsen.

782 – Huru många har ni dödat i dueller, herr grefve?konsekvensändrat/normaliserat yttrade Krauser helt legert, just under det att han parerade ett väl måttadt utfall.

|293|

783 – Ni blir den förste,konsekvensändrat/normaliserat svarade Bertelsköld i samma ton; men hans blod begynte att sjuda.

784 – Hvad? Ingen enda? Och jag roar mig som bäst med den åttonde,konsekvensändrat/normaliserat återtog baronen, i det han, medan han ännu talade, riktade en försåtlig stöt mot Bertelskölds bröst. Värjan slogs åt sidan, men uppslet skjortärmen, och en blodstrimma färgade linnet rödt.

785 – Nej, se! Jag tror ni spillt lingon på ärmen,konsekvensändrat/normaliserat anmärkte Krauser.

786 Bertelsköld insåg sin fara. För hvarje minut blef han hetare, hans motståndare deremot allt kallare, allt försmädligare. Deri låg vådan. Han beherrskade sin vrede och öfvergick från anfall till försvar.

787 – Åh – man är rädd om sitt grefliga hull,konsekvensändrat/normaliserat gäckade Krauser, och i detsamma blottade han sig med flit, för att förleda grefven till utfall. När denna plan slog fel, miste Krauser i sin tur tålamodet. – Finissons!språk: franskakonsekvensändrat/normaliserat ropade han.

788 Bertelsköld höll sig på defensiven. Krauser ansåg detta härröra af blodförlust och trodde sig nu kunna våga en afgörande stöt. Han drog sig ett steg tillbaka, likasom ville han ställa sig en gardespråk: franska, men i samma ögonblick gjorde han ett våldsamt utfall, hvilket ej lyckades bättre, än att han störtade på sin motståndares utsträckta värja, som gick honom tvärsigenom veka lifvet och fällde honom till golfvet.

789 – La piéce est finie, allons souper!språk: franskakonsekvensändrat/normaliserat utropade han med de bekanta hemska orden vid Carl XII:s död, i det en ström af blod forsade ut genom näsa och mun. Gurmanden hade slutat sin bragdrika bana.

790 – Fort till häst!konsekvensändrat/normaliserat hviskade Lejonram.

|905|

791 Bertelsköld insåg att hvarje dröjsmål var vådligt. Han ryckte Ester med sig och skyndade ut. Ej ens Sager hindrade dem, och snart galopperade båda öfver bron till Liljeholmen.

792 Då höll grefven stilla. – Nej,konsekvensändrat/normaliserat sade han, – jag måste återföra dig till din far.

|294|

793 – Hellre till döden!konsekvensändrat/normaliserat utropade Ester förfärad. – Maskradhistorien är känd i hela Stockholm. Min far är fruktansvärd, och det lyckligaste jag kunde vänta vore att ännu i afton förenas med en man, hvilken jag afskyr.

794 – Nåväl,konsekvensändrat/normaliserat sade Bertelsköld; – jag vet en annan fristad, der du kan lefva trygg, tills stormen är öfver. Jag för dig under min mors beskydd.

|295|

27. Minorna börja springa.

795 Samma dag händelsen inträffade på värdshuset Spanien, hade presidenten grefve Torsten Bertelsköld mottagit gynnsamma underrättelser. Hans största fisk – hans hvalfisk, som ingen förut kunnat binda och fånga – begynte att sprattla i noten. Och allt tätare drogs det snärjande garnet kring Sveriges verklige herre och styresman, den gamle, af år, mödor och ära nedtyngde grefve Arvid Horn; allt mera vidgades horizonten för Hattarnes äregiriga framtidsplaner, och för hvarje dag såg man dem allt mera närma sig deras föresatta mål: en ny styrelse och ett nytt politiskt system. Segervissheten lyste ur den ränkfulla diplomatens skarpa blickar, der han, ensam i sitt kabinett, begrundade medlen att bryta det sista motståndet. Han var för klok att förakta de mindre fiskar, som ännu återstodo att fjälla, och framförallt generade honom borgarståndets fortsatta motspänstighet. Det var visserligen blott ett stånd mot tre, på hvilka man ansåg sig vara säker, men det var af vigt att äga nyckeln till landets kassakista, och så länge man icke ägde borgareståndet i sin makt, kunde man alltid befara att nyckeln icke ficks eller icke tog upp det krångliga låset.

796 Klockan var mellan 5 och 6 på eftermiddagen. Vaxljusen brunno i silfverkandelabrarne, och grefven, som tycktes vänta någon, såg tid efter annan på klockan. – Skulle den gamle vargen vädra försåt?konsekvensändrat/normaliserat sade han till sig sjelf.

797 Men dubbeldörrarna öppnades, och kammartjenaren anmälde riksdagsmannen Larsson. Grefvens panna ljusnade, och han nickade ett »stig in!»

|296|

798 Larsson inträdde, alltid lika styf som en bjelke ifrån hans hemlands skogar. – Herr grefven har låtit kalla mig,konsekvensändrat/normaliserat sade han efter en snäf bugning. – Vi hade utskott i ståndet, så att jag ej kunde infinna mig precis klockan fem.

|906|

799 – Gör ingenting, min bäste Larsson; tjenst och fädernesland framför allt. Var god och tag plats. Jag har önskat språka med er om vår gemensama affär, de österbottniska städernas stapelfrihet.

800 – Jag bekänner att jag ej mera hyst något hopp om herr grefvens gunstiga förord ...

801 – Men min bästa vän, ni misskänner fullkomligt mina goda afsigter. Vi kunna vara af olika mening i andra frågor, och hvar och en bör följa sin öfvertygelse; men hvem skulle ej göra edra patriotiska tänkesätt den rättvisa de så väl förtjena! Tro mig, – och dessa ord yttrades med en rörande uppriktighet – jag är er verklige vän och gör allt hvad i min förmåga står, för att tjena er.

802 Larsson svarade med en kort bugning, som lemnade vänskapsförklaringen i dess värde.

803 – Ni har fiender, min bästa Larsson,konsekvensändrat/normaliserat fortfor grefven; – fiender som söka att skada både er och er sak. Plomgren t. ex.; en egennyttig karl! Jag afskyr sådana karlar. Om ni ville hafva förtroende till mig, skulle jag använda hela mitt inflytande, för att tillintetgöra hans planer. Er process, ni vet; hvad tycker ni väl? Högsta domstolens ledamöter påstå, att ni bestämdt skall förlora. Och det gäller ju halfva er förmögenhet?

804 – Tillåter ers nåd att vi återkomma till stapelfriheten?

805 – Det är just derom jag ville tala. Ni förstår, att en sådan process måste skada er sak på samma gång som er sjelf. Man skulle säga att ni begär stapelfrihet, för att reparera edra förstörda affärer. Och när man, som ni, ligger vidt ut, i spanmålsexport t. ex., hvilket alltid är en vanskelig affär, som dependerar af konjunkturen.

|297|

806 – Jag inser ej hvad mina enskilda affärer hafva att göra med kongl. majestäts och riksens ständers beslut. Jag är associerad med huset Årström & Söner i Stockholm och skulle kanhända vinna mera uppå att Stockholm behölle sina uteslutande privilegier på verldshandeln. Men det är en skriande orättvisa att förbjuda idoga städer, rikets bästa exportorter, att utföra sina varor till den marknad de finna fördelaktigast, ... att tvinga dem sälja åt Stockholmaren för underpris och köpa af honom för hvad han behagar fordra, på det att han må kunna förtjena, medan alla andra förlora. På det sättet kommer aldrig rikets handel i flor; all spekulation förlamas, våra fattiga städer gå under, Finland betalar en oerhörd indirekt skatt, och Stockholm utsuger landets märg, utan att sjelf äga en varaktig vinst; ty ju mera landet utarmas, desto mindre konsumerar det, och desto mindre förtjenar Stockholm sjelf på sitt monopol.

|907|

807 Den sträfve gubben blef varm, när han kom in på det ämne han satt sig före såsom sitt lefnadsmål. Statsmannen hörde honom tålmodigt och med ett mildt smålöje samt fortfor sedan i den mest vänskapsfulla ton:

808 – Till hvem säger ni detta, min ärade vän? Till en man, som fullkomligt delar er åsigt och anser, likasom ni, denna sak för handelns och sjöfartens lifsfråga. Men edra fiender skola invända, att ni sjelf är ett exempel på det nu gällande systemets gagn och ändamålsenlighet. De skola svara, att ni sjelf under detta system förvärfvat en högst betydande förmögenhet, – att ni äger åtta skepp i sjön – att ni är Finlands störste exportör – att ert namn gäller i hela den handlande verlden som guld, – ja, att ni med rätta förvärfvat den ärofulla benämningen af borgarnes konung ...

809 – Så mycket mindre, ers nåd, bör jag beskyllas att af egennyttiga afsigter votera för stapelfriheten; – och den stolte gubben rätte sig vid dessa ord ett hufvud högre än förr.

|298|

810 Presidenten Bertelsköld kunde ej alldeles undertrycka ett eget hånande, elakt och olycksbådande löje. – Ni har rätt,konsekvensändrat/normaliserat sade han, – er ställning är för närvarande lycklig och oberoende. Rik, ansedd och mäktig, firad, beundrad och afundad af alla edra medbröder, lycklig familjefar – icke sannt, ni har ju välartade, älskvärda barn, och bland dem en dotter, som utgör er ålders glädje? – hvad kan en dödlig mera begära af lifvet? Min bästa Larsson, tillåt också mig, en gammal, ensam ungkarl, att afundas er lycka!

811 – Herr grefve, det är nu icke fråga om mig ...

812 – Just om er, min vän, eller, hvad som är detsamma, den sak ni förordar. Föreställ er till exempel, att hela denna sällsynta, denna högt beprisade lycka, som menniskorna afundas och som ni – naturligtvis med allt skäl – tillskrifver er egen drift, klokhet och arbetsamhet, föreställ er att denna lycka är ett korthus, byggdt på lösa sanden och färdigt att ramla för första vindpust, kanske i samma stund vi tala derom.

813 Larsson såg honom styft i ansigtet. Men detta ständigt småleende, ständigt kalla ansigte var omöjligt att genomskåda.

814 Grefven fortfor:

815 – Jag ber er, hör noga på hvad jag nu har att säga er, och märk väl att jag talar som en vän, hvilken endast önskar ert eget bästa. Till en början kommer ni att förlora er process.

816 – Det är möjligt.

817 – Det är säkert. Min vän, det kommer att högst betydligt skada ert anseende. Ni kommer att framstå deri som en man, hvilken velat – hur skall jag uttrycka mig? – plundra sina närmaste anförvandter.

|908|

818 – Ers excellens!

819 – Hör mig med tålamod. Hvarföre riskera halfva er förmögenhet och hela ert anseende? Vore det ej skäl att nedlägga denna infama rättegång, som|299| ruinerar er? Besinna, hvem är er motpart? En äfventyrare, en simpel karl, en betjent hos min brorson. Och en man som ni skulle tillåta en sådan person att degradera er till hvad edra fiender skulle kalla en sniken roffare? Det är omöjligt. Vi måste skicka er motpart till Ungerns moraser, derifrån han kommit.

820 – Jag tackar ers nåd. Men emedan en sådan biläggning skulle pålägga mig en förbindelse, som jag ej kan uppfylla, vill jag hellre stå risken, om så måste vara.

821 – Verkligen? Ja, det är sannt, ni disponerar ännu en betydlig egendom, som icke beror af edra brorsbarns anspråk. Jag vill påminna mig, att hela detta ert rörelsekapital, och kanske något deröfver, är för närvarande nedlagdt i en stor spanmålsaffär på Holland.

822 – Jag ber ännu engång, att ers excellens ej blandar sig i mina affärer.

823 – Ni skall strax finna orsaken. Se här en apostille, som jag i dag på morgonen erhöll från holländska ministern. Han skrifver mig, att den fria spanmålsinförseln i Nederländerna upphörde den 25 sistlidne Oktober och att, tvärtemot förbudet, en med spanmål lastad svensk kofferdiflotta, tillhörande handelshuset Årström & Söner i Stockholm, den 26 Oktober inseglat i Zuidersee. Jag beklagar er, min vän; ty ni vet huru afundsjuke holländarne äro om sina jordbruksintressen. Derest ej diplomatien lyckas bemedla affären, äro skepp och gods förbrutna och underkastade konfiskation.

824 Larsson bet sig i läppen. Man såg, att pilen hade rispat hans köpmanshjerta. Men han beherrskade sig. – Jag hoppas,konsekvensändrat/normaliserat sade han med fattning, – att svenska regeringen icke skall tillåta ett så groft våld mot dess undersåtares egendom.

825 – Hvad vill ni man skall göra? Ni påminner er under hvilka lumpna förevändningar engelsmännen borttogo våra fartyg i Carl XI:s tid, och Sverige stod likväl då på höjden af sin makt. Myn heersspråk: annat i Amsterdam äro mer än billigt jaloux’a, och jag fruktar|300| Sverige har icke råd att skaffa sina undersåters anspråk gehör. Ni, som önskar freden à tout prixspråk: franska, ni vill väl icke börja krig för Årströms & Söners spanmålsflotta?

826 – Ers nåd, om ett så skändligt öfvervåld äger rum utan en skarp reklamation från svenska regeringens sida, så förtjenar icke denna usla styrelse att en ärlig man spiller ett ord till dess försvar eller en fyrk till dess understöd.

|909|

827 Presidenten smålog; det var dit han ville komma. – Nå, det fägnar mig uppriktigt, min bästa Larsson,konsekvensändrat/normaliserat sade han, – att engång höra er yttra en sund åsigt om vår politiska ställning. Ni finner hvarthän vi kommit med denna styrelse, som humilierar oss i våra egna och utlänningens ögon. Och denna styrelse är det som ni försvarar i borgarståndet! Nej, min vän, vi måste hafva en förändring, och uppskjutes den längre, är äfven er sak förlorad. Den nya styrelsens första omsorg skall blifva att skaffa alla rätt och att föra ett decideradt språk mot utrikes makters exorbitanta pretentioner.

828 Larsson betänkte sig några bistra ögonblick. Derpå yttrade han: – Jag tror mig känna grefve Horn; det är omöjligt att han kan lemna denna sak utan afseende.

829 Åter smålog statsmannen. – Jag tviflar att grefve Horn finner för godt att befatta sig med edra angelägenheter. Han har för närvarande nog af sina egna.

830 – Han skall, han måste höra mig.

831 – Men om hans afsked endast väntar på konungens underskrift?

832 – Så vänder jag mig till grefve Bonde.

833 – Och om hans afsked väntar på ständernas underskrift?

834 – Grefve Hård!

835 – Samma förhållande.

836 – Må vara. Innan jag har full öfvertygelse, förändrar jag icke min åsigt i borgareståndet.

|301|

837 – Jaså. Ni äger er frihet. Jag har rådt er som en vän, men ni föredrager att blifva på engång deshonorerad och fullkomligt ruinerad. Ni kan i alla fall trösta er med er husliga lycka ... edra barn ...

838 – Jag har sagt ers excellens engång förut, att jag aldrig säljer min politiska öfvertygelse. Hot eller smicker, det qvittar mig lika. Är det något, hvarmed jag annars kan vara till tjenst?

839 – Nej. Bevareoriginal: Bevara (källa för ändring: HT, 1873, 1884) mig himlen att vilja rubba edra patriotiska tänkesätt ... Men apropås af edra barn, tillåt mig, min bästa Larsson, ännu en fråga,konsekvensändrat/normaliserat och här antog grefven sitt blidaste småleende. – Jag hoppas, att er dotter befinner sig väl? En förtjusande varelse; jag beundrade verkligen hennes dans på maskraden hos grefve Tessin.

840 – Herr grefven misstager sig. Min yngsta dotter är ett barn och kan aldrig hafva den äran att visa sig i en så hög societé.

841 – Hvad, min vän? Jag visste väl att ni var medbrottslig i denna lilla förtjusande intrig, men jag trodde icke ni längre affekterade att bibehålla er dotters inkognito. För öfrigt talar hela Stockholm om ingenting annat än |910|mamsell Larsson och hennes täcka dans i quadrillen för de kungliga, der hon spelade Vårens rol. Jag tillstår att grefve Tessin och hans majestät sjelf med någon förvåning hörde, att en person, som ej var inviterad, hedrade societén med sin närvaro ....

842 – Ers excellens, det är ett nedrigt förtal! – Den sista, väl riktade pilen begynte att tränga igenom pantsaret af is kring borgarekungens hjerta.

843 – Men, min kära Larsson, hvarföre neka till ett litet oskyldigt skämt? En vacker flicka kan taga sig friheter, med hvilka vår upplysta tid ej bör räkna så noga. Ni såg sjelf, hvilken grace, hvilken hardiessespråk: franska! Åh, det var för charmant! Er uppfostran skulle göra heder åt en dam vid hofvet.

844 – När jag säger ers excellens att det är lögn,|302| så borde jag ej behöfva säga det två gånger,konsekvensändrat/normaliserat genmälde Larsson, i hög grad uppbragt och orolig.

845 – Som ni behagar! Fråga hvem ni först möter på gatan hvarom man talar alltse’n i går. Hela verlden vet, att min brorson var den som lyckades sauvera er dotter ur trängseln. Jag säger ingenting derom. Jag gillar hans smak.

846 – Nedriga smädelser! Ah, J tron då, högförnäme herrar, att J ostraffadt kunnen skymfa en borgares heder!

847 – Förifra er icke! Hvem talar om heder? En bagatell. Har ni händelsevis hört hvar er dotter nu befinner sig?

848 Larsson studsade. Det begynte blifva honom klart, att äfven hans älskade barn kunde blifva ett offer för de stämplingar, af hvilka han omgafs. Hans ögon flammade. – Hvad vet ers excellens om min dotter?konsekvensändrat/normaliserat frågade han skarpt.

849 – Men så lugna er då! Er dotter befinner sig troligen förträffligt. Jag hörde blott händelsevis, att hon ridit ut i dag med en ung, mindre välkänd person vid namn Sager, i ändamål att spisa middag med en hop muntra ungherrar på värdshuset Spanien.

850 – Mitt barn! Min Ester!konsekvensändrat/normaliserat klagade den olycklige fadren och vred sina händer. Han påminde sig ridten och trodde nu allt.

851 – På värdshuset – fortfor grefven utan förbarmande – lärer uppstått något gräl om hvem som ägde de största anspråken på er dotters ynnest. Ungt, hetsigt blod, ni vet hur det tillgår. Följden blef ett par eller tre dueller – en baron Krauser lär ha blifvit på platsen, och er dotter säges hafva tagit till flykten med en bland herrarne. Allt detta tilldrog sig knappt för en timme sedan. Man rapporterade det just innan ni kom. Ni kan vara lugn. Såvidt jag vet, är er dotter oskadad.

852 – Oskadad!konsekvensändrat/normaliserat utropade fadren i fullt raseri och trädde hotande grefven på lifvet. – Nedriga menniska, tag allt hvad jag äger – ah, ni har redan|303| tagit det! – men gif mig tillbaka min Ester, mitt barn, mitt älskade barn!

|911|

853 Grefven ringde och sade till kammartjenaren: – Led riksdagsmannen varsamt utför trappan; han lider af svindel.

854 Larsson sansade sig. – Herr grefve,konsekvensändrat/normaliserat sade han med ännu darrande stämma, – ni borde icke ha glömt Marie Larssons historia*)Se berättelsen »Ödemarkernas vår.» och den icke hedrande andel ni hade deri. Det gifs en försyn, som skall hämnas den ringas oförrätt på de mäktigas hufvuden.

855 – Men min bästa vän ...

856 – Smäda mig icke med er vänskap, herr grefve! Från denna stund äro vi dödliga fiender.

857 Och borgarekungen gick mer styf än han kommit, utan minsta krökning af sin oböjliga nacke.

|304|

28. Grefve Horns fall.

858 Vi skola nu, tvärtemot bruket i verlden, vända våra blickar från den uppgående solen till den nedgående, från dem som uppklifva på ögonblickets skuldror till dem som falla under bördan af dess tyngd. Märk, att vi tala om förgångna tider och om en fallande storhet – hög och aktningsbjudande i sjelfva sitt fall – icke om dessa småkryp, dem tidens vindar oförskylldt lyftadt till höjderna, för att nästa minut åter bortblåsa dem till deras rätta plats i det låga.

859 Och der dessa berättelser läsas af finska ögon, märk att Arvid Horn var en finsk man, den störste statsman som härtills utgått från landet öster om Bottenhafvet.

860 Vi inträda i ett annat kabinett, lika elegant och än mera luxuriöst möbleradt, än presidenten grefve Torsten Bertelskölds. Men detta gemak har i all sin prakt ett tycke af ålderdom; der är damm på taflorna, damm på statyerna, damm på de ståtliga folianterna i deras hylla, damm på de fina, med siden och sammet beklädda möblerna. Gardinerna nedfalla i tunga festoner och förmörka rummet; mattorna äro så mjuka, som vore ljudet af minsta steg olidligt för innevånaren. Oaktadt sin kända smak för lyx och komfort, har ägaren ej på länge kunnat förmå sig att låta damma och städa sitt arbetsrum; han sätter mera värde uppå att icke minsta möbel rubbas, icke minsta papperslapp förflyttas ifrån sin plats. Han är konservativ ända in i småvanorna af sitt dagliga lif, och han har rätt att vara det: han är 70 år |912|och har|305| i unga år hjelpt Carl XII att på den tidens sätt damma och städa nordens riken.

861 Nu sitter grefve Arvid Horn, gammal och skröplig vorden, vid det tungt belastade arbetsbordet. Urverket har ej stadnat; hans sekreterare har nyss bortgått, belastad med bref till halfva Europas kabinetter och halfva Sveriges och Finlands embetsverk. Ännu för få minuter sedan uttänkte den gamle statsmannen nya politiska kombinationer för tryggandet af rikets välfärd, fredliga planer att låta odlingen eröfra nya riken inom 1721 års mycket hopkrympta gränser. Ännu nyss var han själen i sitt fäderneslands politiska lif och den som med stadig hand höll statens tyglar, kufvande passionerna och förmedlande så många hatfulla intressen, som korsade, hotade och sökte tillintetgöra hvarandra. Men nu hade han kastat verldens börda från sina skuldror; han var trött, han sökte hvila för sin själ, och framför honom låg Carl XII:s stora bibel uppslagen. Hvad läste han der? Det var predikarebokens första kapitel:

862 »Allt är fåfänglighet. Hvad hafver menniskan mer af all sine mödo, som hon hafver under solene? En slägt förgås, den andraoriginal: andrt (källa för ändring: 1873, 1884) kommer till; men jorden blifver evinnerliga. Solen går upp och går neder och löper till sitt rum, att hon der igen uppgå skall. Vädret går söder ut och kommer norr igen, och åter på det rum igen, der det begynte. Alla floder löpa i hafvet; dock varder hafvet icke dess fullare; till det rum, der de utflyta, dit flyta de igen. All ting äro mödosam, så att ingen kan uttalat. Ögat ser sig aldrig mätt, och örat hör sig aldrig mätt. Hvad är det som skedt är? Detsamma som härefter ske skall. Hvad är det man gjort hafver? Detsamma man ännu härefter göra skall: oss sker intet nytt under solene. Sker ock något, der man af säga kan: si det är nytt? Ty det är ock förr skedt i de förra tider, som före oss varit hafva. Man kommer intet ihåg huru det tillförene gånget är, ej heller kommer man ihåg hvad härefter kommer, när dem, som tillkommande äro.»

|306|

863 Vid dessa ord sänkte sig den gamles ärevördiga hufvud mot handen. De sjuttio åren af hans lif, de trettio åren af hans makt gingo förbi honom som en dröm, och han upprepade Predikarens ord: »Jag såg på allt det under solene sker, och si, det var allt fåfänglighet och jemmer.»

864 – Allt?konsekvensändrat/normaliserat frågade han sig sjelf. Och åter svarade han sig sjelf: – tomhet, fåfänglighet, förgänglighet!

865 Då föllo hans ögon på en annan bok, som låg öppen sedan i går. Det var Senecas arbeten. Ett ställe var der uppslaget, hvilket stämde öfverens med Predikarens ord och lydde:

|913|

866 »Quosdam, cum per mille indignitates in usum dignitatis subrepserint, misera subit cogitatio, ipsos laborasse in titulum sepulchri.språk: latin» Det är: »Några, som med tusen ovärdiga medel krupit upp till höga värdigheter, gripas plötsligen af den ömkliga tanken, att de sjelfve arbetat på inskriften öfver deras graf.»

867 – Hvad?konsekvensändrat/normaliserat utropade han. – Är också jag en af dem, som föddes för stoftet och som smugit sig fram till en makt, hvilken de voro ovärdige att bekläda? Hela min lefnads verk, min ungdoms strider för konung och fädernesland, – min mannaålders mödor, och detta fria statsskick som jag grundlagt, befästat och upprätthållit i Sverige – är allt detta ingenting annat, än inskriften öfver min graf?

868 Han höjde tankfull på axlarne och försjönk i en dyster begrundning. Ack, hvilket lif är så fläckfritt, att icke stundom en tyngande tanke på egna brister, egna svagheter smyger sig in i det ädlaste hjerta och rubbar det sjelfförtroende, som nyss förut måhända häft sig för högt, det medvetande af stora idéer, stora handlingar, hvilket måhända i stoltare ögonblick varit frestadt att tillbedja sig sjelf! Den store, bragdrike, verksamme mannen var i denna stund långt mer att beklaga, än dagakarlen, som räknar hela sin mödas frukt efter den veckolön han uppbär om lördagsqvällen. Denne fattige arbetare ser dock ett resultat|307| framför sig: grefve Horn såg sitt fädernesland sönderslitet af partier, sig sjelf grånad och vanmäktig, – och han frågade sig: för hvad har jag lefvat?

869 Då öppnades dörren, helt sakta som bruket var uti detta hus, och kammartjenaren anmälde presidenten grefve Torsten Bertelsköld. Den gamle statsmannens panna mulnade ända till åskmoln; likväl sade han: – grefven är välkommen.

870 Och in trädde med varsamma steg, likasom i ett sjukrum, hans fordne lärjunge, som vuxit mästaren öfver hufvudet och som nu – det visste grefve Horn rätt väl – var själen i den liga, hvilkenoriginal: hvilket (källa för ändring: HT, 1873, 1884) länge arbetat på hans fall. De båda herrarne kände hvarandra, men huru mycket än tiden förändrat, fanns likväl något qvar af det fordna förhållandet, af mästarens öfverlägsenhet på ena, och lärjungens undfallenhet på andra sidan. Det fanns ganska säkert icke mer än en dödlig, för hvilken grefve Bertelsköld hyste en vördnad, eller rättare en fruktan, som hvarken hån eller slughet någonsin förmådde fullkomligt öfvervinna, och denne ende var hans herre och mästare grefve Arvid Horn.

871 Och dock hade han nu – kanske i den tron att ingen annan kunde lyckas deri – åtagit sig det svåra uppdraget att förmå den gamle statsmannen till |914|att godvilligt nedstiga från sin höga plats som rikets styresman och lemna makten ifrån sig i Hattarnes händer.

872 Han började ytterst försigtigt med några deltagande frågor om hans excellens’ helsa, likasom hade detta varit det enda och ganska naturliga ändamålet med hans besök. Hela Sverige, försäkrade han, hade med oro förnummit, att h. exc.hans excellens långvariga mödor för dess väl medfört en kroppslig trötthet, hvilken, hoppades han, likväl icke skulle hindra h. exc.hans excellens att ännu i många år egna sin mogna erfarenhet åt fäderneslandetsoriginal: fåderneslandets tjenst.

873 – Förlåt mig,konsekvensändrat/normaliserat afbröt honom grefve Horn i den bekanta, förnäma tonen, som lärjungen icke illa efterhärmade emot sina klienter – har jag äran mot|308|taga herr grefven som enskild vän, eller som deputerad från riddarhuset?

874 Presidenten försäkrade att han kommit blott af personligt och skyldigt intresse för att underrätta sig om h. exc.hans excellens välbefinnande.

875 – Det fägnar mig. Jag kunde annars inbilla mig, att jag lefver något för länge för herrarnes otålighet. Med grefven är det en annan sak. Men jag blir gammal för både vänner och fiender. När man, som jag, bär ärr ifrån tvenne stridsfält, kan vigören icke räcka i evighet. Mitt sår från Düna påminner ofta om sin tillvaro, men jag skulle kanske glömma det, om jag ej då och då blefve på civila bataljfältet ecraserad af anfall både i rygg och flanker. Det finns något som för en gammal krigare är värre än gikten, och det är riksdagarna.

876 – Smädelsen skall aldrig kunna fördunkla ...

877 – Låt oss icke tala om smädelsen. Den gör oss samma tjenst, som de glödgade kulorna, med hvilka vi värmde våra tält om vintern i Polen: allt beror på huru man tar dem. Apropos, hur avancerar saken på riddarhuset? Blir man snart af med oss?

878 – Ers excellens, riddarhuset, liksom de öfriga stånden, vet att till fullo uppskatta ers excellens eminenta förtjenster.

879 – Jag ber, inga complimenter: låt oss nu lemna våra lexor i den officiösa stilen. Jag frågar huru långt man kommit med vårt syndaregister i afseende på förnyandet af traktaten med Ryssland. Vi ha ju handlat mot secreta utskottets föreskrift, icke sannt? Och vårt fel förminskas icke deraf, att dessaoriginal: dess (källa för ändring: HT) föreskrifter voro förseglade och väntade på en conjunktur, som i vår tanke icke inträffat.

880 – Ers excellens känner bättre än jag, att den ryska traktaten verkligen ansetts som en utmaningshandske åt Frankrike, och att ständernas pluralitet torde komma att ställa rådet till ansvar, – likasom att secreta utskottet anser conjunkturen favorabel för en allians med Turkiet, subsidier af Frankrike och|309| krig med Ryssland. Man anser något böra vågas för rikets ära och sjelfständighet samt våra förlorade provinsers återtagande.

|915|

881 – Hvad? Favorabel? För det att denne äfventyrare, denne Bonneval i Konstantinopel, inbillar eder allehanda barnsagor om en turkisk allians! Ära och sjelfständighet, köpta med tiggeri om franska subsidier! Förlorade provinser återtagne af pojkar utan armé, utan fältmateriel, utan flotta, utan penningar! Veten J då så visst, mina herrar, att icke vårt svenska lejon i en sådan råttfälla kunde få släppa till ännu en bit af sitt luggslitna skinn? Och hvar hafven J fältherresnillet,original: fältherrresnillet, som skall bana eder vägen till dessa fabelaktiga segrar? Jag förstår: helsa Lewenhauptoriginal: Levenhaupt (källa för ändring: 1873, 1884) från en af Carl XII:s gamla soldater och säg honom att länder eröfras icke med stora ord. Säg honom, att det fordras en annan konst att vinna bataljer på slagfältet, än bravorop på talarestolen.

882 – Jag ber ers excellens vara öfvertygad om att förbittringen emot rådet, grundad eller ogrundad, är ganska stark; men hvad ers exc.excellens beträffar, skall alltid en skyldig vördnad ...

883 – Bah, hvem talar om mig?

884 – Och vore icke den nyligen skedda olyckliga noten till danska ministern ...

885 – Förklara er! Danska ministern?

886 – Ja, jag kan icke dölja det, ers excellens’ brådska att communicera med danska ministern den convention, som ers exc.excellens nyligen afslutat med Frankrike, anses innebära en våda för alliansen med sistnämnde makt, och några bland ers excellens’ fiender hota ers excellens med en anklagelse för denna indiscretion.

887 – Hvad? Vi skulle begära Frankrikes tillåtelse att adressera oss till en annan makt i frågor, som röra våra egna intressen? Så, mina herrar? Det är således nu så långt kommet, att ett land, som kallar sig fritt och sjelfständigt, icke vågar yttra ett ord utan dess s. k. allierades samtycke.

888 – Ers excellens’ fiender ...

|310|

889 – Hvad angå mig mina fiender? Frågan är om riket bör föras i ledband af en ränkfull kardinal i Paris eller en ruinerad vagabond i Konstantinopel.

890 Och den gamle, nyss så skröplige mannen gick med ungdomshäftighet fram och åter öfver den mjuka mattan. Plötsligt stadnade han framför Bertelsköld, fixerade honom skarpt och frågade: – hvem blir min efterträdare? Ni eller Gyllenborg?

891 Bertelsköld svarade med fattning: – må himlen bespara oss denna fråga ännu många år! Men om ers excellens’ långa mödor skulle berättiga till en efterlängtad hvila; – om verkligen denna anklagelse, hvars löjlighet ers excellens behagat så klart lägga i dagen, skulle uppfylla ers excellens med en |916|rättvis förtrytelse, var åtminstone öfvertygad, att det icke är jag, – jag som haft den äran att tjena under ers excellens och har ers exc.excellens ledning att tacka för den erfarenhet jag möjligen kan äga i statsangelägenheter – att det icke är jag, som eftersträfvar en plats, der hvilken som helst måste fördunklas af företrädaren.

892 Grefve Horn fick under dessa fraser tid att lugna sig. Han satte sig åter och yttrade helt kallt: – enfinspråk: franska, det är således ni, som ämnar göra mig öfverflödig.

893 – Ers excellens, dessa misstankar ...! – Och Bertelsköld gjorde min att aflägsna sig med hela den förolämpade dygdens och vänskapens indignation. Men Horn fortfor:

894 – Herr grefve, – låt oss vara uppriktiga! Jag beklagar mitt land, emedan det för någras maktlystnad, någras äregirighet kommer att kastas ifrån den fredliga banan af frihet och framskridande in på vådliga afvägar, der mitt gamla öga endast kan upptäcka faror och förödmjukelser. Jag vore frestad att också beklaga mig, emedan jag icke lyckats uppfostra en annan skola af statsmän, än talentfulle ränksmidare och uppbrusande politici, hvilkas vyer knappt räcka till spetsen af deras värja. Likväl har jag en anledning att tacka er herr grefve, – och jag tackar|311| er. Ni har lyftat en börda ifrån mitt hjerta. Se här! – Och dervid utpekade han det ställe ur Seneca, som nyss förut gjort honom så tankfull och nedslagen.

895 Seneca var ingen obekant storhet för grefve Torsten Bertelsköld; men han hade för länge sedan förgätit denna sentens. Han återlemnade boken med den hånfulla anmärkning, att den utan tvifvel var mycket moralisk.

896 – Ja väl!konsekvensändrat/normaliserat återtog Horn med den öfverlägsna höghet, som i ögonblicket bortsopade hånlöjet från motståndarens läppar. – Se der ett af dessa tänkespråk, dem forntidens vishet slungar genom årtusenden framåt emot den låga ärelystnadens fräcka panna! Jag vill nu säga er, herr grefve, hvarför jag tackat er. Ett ögonblick ansåg jag mig hafva lefvat förgäfves. Och ringa må det synas inför den Allsmäktige, hvad min svaga arm förmått. Men när jag mäter mitt verk med edra, mina herrar efterträdare, då känner jag mig äga någon rätt att säga till eder, som brådsken att blifva mig qvitte: jag har upplyftat Sveriges rike ur dess djupaste förnedring, dödsnöd och ödeläggelse till välstånd, anseende och yttre sjelfständighet. Jag har ryckt det ur despotismens kedjor, der det låg vanmäktigt, blödande och förkrossadt, ett rof för Görtz och hans gelikar, som trampade det under fötterna, och återgifvit det dess urgamla frihet, 1734 års lag och hvad som är mer än lagar: aktningen för sig sjelf. Jag har emottagit det som en hopplös ruin; jag återlemnar det som ett |917|rike af framtid och lifskraft. Mina herrar, hvad skolen J göra af mitt verk? – hvad skolen J göra af det rike jag lemnar eder?

897 Bertelsköld svarade icke. Denna gång var det slut med hans latin.

898 Grefve Horn fortfor:

899 – Det fanns också ett ögonblick, när den gamle romarens ord slogo mig med sanningens skarpa svärd, der jag står vid slutet af min bana, och jag frågade mig sjelf, om mina medel alltid varit de värdigaste|312| – om icke äfven jag arbetat för en tom, eländig titel, som skall blifva min grafskrift. Väl må jag bekänna, att inför den store domaren deruppe står jag lika litet ren, som någon annan dödlig varelse, full af brist och fåfänglighet. Men jemför jag mig med eder, mina herrar efterträdare, då har jag någon rätt att säga till eder: jag har icke smugit mig tilloriginal: til makten genom att undanskuffa en föregångare! Jag har icke hållit mig uppe med lögn och svek; jag har icke med eländiga ränker bedragit konung och fädernesland, för att så länge som möjligt sola mig uti makten och förhäfva mig som en af denna verldens väldige. Nej, mina herrar! På den plats jag innehaft har jag lyftats af tidens stormar som en politisk nödvändighet; jag har behållit den så länge jag haft det rena medvetandet att vara mitt fädernesland nyttig, och jag störtas icke derifrån, såsom J en dag skola störtas; – jag nedstiger frivilligt, när jag ser mina afsigter misskända, min kraft bruten, och jag nedstiger, sjelf en fri man, omgifven af fria medborgare, från den höjd, dit jag uppsteg i kamp mot absolutismen, som genom mig blef lyftad från allas skuldror. Se der, herr grefve, hvarför jag har att tacka er; – och nu står det er fritt att handla efter ert godtfinnande. Jag inlemnar i dag min afskedsansökan.

900 Grefve Bertelsköld ville säga något, men han fann icke ord. Han stod som en skolgosse inför den gamle mästarens ferla, och han afträdde stum, förödmjukad, full af raseri, men tillika med hämndens och segerns djupt inom läpparnas fängsel begrafna hånlöje.

901 Och grefve Arvid Hornoriginal: , (källa för ändring: HT) återvände,original: återvände (källa för ändring: HT) ensam vorden, till Carl XII:s stora bibel, för att nedlägga sin förlorade makt inför Dens fötter, som äger himlen till thron och jorden till fotapall.

|313|

29. Ester Larssons flykt.

902 När den unga flickan och hennes beskyddare först galopperade framåt stora vägen från Horns tull, är det troligt att ingen af dem uppfattade hela vådan af deras äfventyrliga företag. För Ester var blott det klart, att hon |918|icke ville, icke vågade återvända till Stockholm, der hon blifvit så groft skymfad och nu var ett allmänt samtalsämne, och till sin far, hvars stränghet var lika jernhård i att bestraffa ett fel, som hans kärlek varit öfverdrifven i att bortskämma ett älsklingsbarn. Huru hade han icke behandlat Marie Larsson, hennes kusin, hvilken anropade hans beskydd och mottogs så, att hon hellre hoppade ut genom ett fönster i vinterqvällen, än qvarstadnade i sin farbroders hus! Ester hade som barn hört sin syster Veronica berätta denna upprörande händelse; den hade gjort på henne det lifligaste intryck, och nu måste hon sjelf, mera skyldig än sin kusin, vänta ett lika, ja hårdare bemötande. Derföre var hennes enda klara tanke att hon måste bort, bort; men hvart det visste hon icke.

903 De båda unga redo en stund tysta vid hvarandras sida. Bertelsköld, äldre och mera erfaren, återkom dock snart till en lugnare besinning och framkastade ett ord om att Ester kunde ångra sin flykt; det vore då bättre, att de i tid vände om.

904 Den unga flickan svarade häftigt, att han kunde vända tillbaka, om han så behagade. Hon skulle icke för något pris mera återvända till Stockholm.

905 – Välan,konsekvensändrat/normaliserat sade ynglingen, – så äro vi från denna stund bror och syster. Ditt förtroende skall|314| vara mig heligt, och till ett bevis derpå vill jag föra dig till min mor.

906 Ridten fortsattes. Det mörknade och blef allt kyligare. De båda unga voro glada att på aftonen uppnå Mariefred.

907 Men att stanna här hade sina vådor, ty Larsson skulle säkert icke spara något medel att återfå sin förlorade dotter. Bertelsköld drog derföre försorg om att ridhästarne blefvo återskickade till Stockholm, köpte en släde och ett varmare öfverplagg åt Ester samt fortsatte resan med skjuts genom natten till Nyköping. Härifrån skickades förbudtillagt av utgivaren (källa för ändring: HT, 1873, 1884) nedåt Norrköping och så vidare söderut, och till Malmö skickades bref med förfrågan om lägenhet öfver till Danmark. Allt detta för att förvilla efterspaningarne. Flyktingarne reste också på denna väg ut ifrån staden, men en half mil derifrån ombytte de kläder i en bondgård och togo af åt höger på vägen åt Örebro. De färdades nu i egenskap af en bruksinspektor och hans syster, hvilka reste från Säter för att tillträda tjenst på ett bruk uti Nora bergslag, och lyckades som sådana uppgöra ressällskap med en pratsam och karlavulen slagtaremadam från Örebro, hvilken varit nedrest till Stockholm att sälja hudar.

908 Denna hedervärda medborgarinna försummade icke ett så godt tillfälle att redan på förhand lätta sitt hjerta från bördan af alla de vigtiga Stockholmsnyheter hon medförde till landsorten. Näst priserna på talg och hudar, som |919|i hennes krönika intogo det främsta rummet, följde allt en smula politik, emedan gumman hörde till hattpartiet, af det naturliga skäl, att hade man krig, så hade man soldater, och hade man soldater, så skulle dessa soldater hafva stöflar och renslar, hvilket åter kunde vara en liten förtjenst för fattiga borgare i dessa dyra tider. Längre sträckte sig icke gummans räknekonst. Detta åter gaf anledning att beskifva sig öfver riksdagen och mössorna, borgarekungen Larsson inbegripen. – Och så skall|315| han ha en dotter, den der Larsson, en halftokig flicka, som en natt klädt ut sig till fröken och farit upp till en dans på hofvet och bjudit upp kungen sjelf; och nog vet man, när drottningen såg det, så blef hon så ond att hon svimmade på fläcken, der hon satt på sin kungliga thron; och då har kungen sagt att det måste vara något trolltyg, efter flickan förhexat honom; för si, hon var finska, och finskorna kan man tro om hvad som helst. Men när man då såg efter flickan, hade hon försvunnit som en rök, om det nu var genom fönstret eller skorstenen, det kunde ingen så noga säga; men det har drottningen aldrig kunnat glömma, utan hade sagt: hon vånne ryssen toge hela Finland, ty derifrån kommer bara otyg och illgärdsfolk. För si, det skall vara ett tåcke land: der är kaffe så tjockt att skeden står rak i koppen, och när de slå grädde i, måste de klippa af den med ullsaxen.

909 Att motsäga den hedervärda gumman i hennes berättelser, hade varit ett fåfängt försök, och våra resande fingo tålmodigt hålla till godo med dessa historier, som voro hvarken bättre eller sämre, än dem ryktet vanligen uppdukar. I deras ställning måste de anse det för en lycka, att deras följeslagarinna välment bjöd dem nattqvarter i sitt hus uti Örebro, och sedan de der, för första gången under deras äfventyrliga färd, unnat sig någon hvila, fortsatte de följande dag resan norrut till gamla grefvinnan Bertelskölds egendom Falkby på gränsen af Östergötland.

910 Af denna betydliga egendom återstod för den fordna ägarinnan endast en ringa lösbruten del, der hon nu i en anspråkslös landtlig boning tillbragte aftonen af sitt fordom stormiga lif. Största delen af egendomen hade gått under klubban för kronorester sedan de Görtziska utpressningarnas tid, och för denna hårda hemsökelse hade hon att tacka sin mäktige svåger, presidenten grefve Torsten Bertelsköld, hvilken, såsom vi veta, med en fordom försmådd älskares hela hämdlystnad, svurit henne en oförsonlig|316| fiendskap. Mot hans inflytande hade alla reklamationer varit förgäfves, och grefvinnan ägde nu, utom sonens understöd, endast så mycket öfrigt, att hon icke saknade det nödvändiga. På Falkby – ty så kallades äfven den lilla del af godset, hvartill kronan »af gunst och nåde» förunnat den tappre |920|karolinen Gösta Bertelskölds enka besittningsrätt för hennes person och återstående lifstid, – på detta Falkby kände man tvenne slags högtider, utom de vanliga helgdagarne. Den ena inträffade, när grefvinnan Ebba Liewen, född Bertelsköld, här besökte sin svägerska och älskade ungdomsvän; den andra, när ende sonen Carl Victor fick ledighet att besöka sin mor. Dessa kära besök voro ljuspunkter i det annars enformiga och ensliga lifvet på Falkby, och dess almanacka hade sina tidskiften från det ena besöket till det andra. När någon gång den sällsynta lyckan skedde att båda inträffade samtidigt, plägade grefvinnan på Falkby skämtande säga att hon kände sig två sekler yngre, när hon på ena sidan hade 1600-talets, på andra 1700-talets ungdom invid sitt hjerta. – Skada – tillade hon då i samma ton, men med en tår i sitt ännu blixtrande mörka öga, – skada, att stora ofreden ligger emellan dem båda!

911 Carl Victor Bertelsköld kände hjertat klappa fortare vid dessa minnen af sin mor, när han, en af de sista Novemberdagarne uti skymningen, på afstånd igenkände de löflösa, med rimfrost betäckta björkarne vid Falkby. Härtills hade hans tankar nästan uteslutande upptagits af omsorgen om det unga ressällskap han så oförmodadt kommit att medföra, – huru han för henne skulle mildra alla resans obehag, huru han skulle trösta henne med hoppet om lyckligare tider och med den mest aktningsfulla grannlagenhet befria henne från den nedslående känslan af hennes ensamhet och värnlöshet vid sidan af en ung man, så högt öfver henne i samhällsställning. Och det syntes som om en blid stjerna enkom sparat åttillagt av utgivaren (källa för ändring: 1873, 1884) Ester Larsson denna bittra förödmjukelse, för att kufva i hennes själ det|317| nyckfulla, egensinniga och sjelfrådiga trots, som genom natur och uppfostran blifvit hennes största, hennes vådligaste fel och som under andra förhållanden sannolikt blifvit hennes säkra undergång. Hennes stolthet, hennes öfvermod voro brutna; den hårda pröfningen, ytterligare skärpt af deras ressällskaps lilla Stockholmssqvaller, hade trängt ända till hjertats grund och de första två dagarne hade Ester på hennes beskyddares uppmuntrande ord intet annat svar, än sin tystnad och sina tårar. Först på tredje dagen återvann hon så mycket lugn, att hon då och då kunde gälda grefvens uppmärksamhet med någon liten återtjenst, såsom att hopsy hans söndriga handske och koka för bådas korta måltid en skål varm mjölk på gästgifvaregården; och den som sett Ester Larsson så ödmjuk och anspråkslös sköta dessa små bestyr, skulle knappt mera hafva igenkänt samma öfvermodiga flicka, som helt kort förut sprängde öfver Stockholms gator så att det gnistrade under hästhofvarne och folkhoparne rusade åt sidan i den tro att de råkat i fara för en skenande häst.

|921|

912 Denna förändring rörde Bertelsköld djupt. Han hade undvikit ända till den aflägsnaste anspelning på de ord, som i ögonblickets stormiga känslor undföllo honom i sidorummet på det olyckliga värdshuset Spanien. Men dessa ord började växa in i hans hjerta. Om redan bildhuggaren med en känsla af kärlek betraktar den döda leran, som under hans hand antager sköna, harmoniska former, med hvilket intryck måste då icke en ung, ädelt tänkande, finkänslig man betrakta en ung, rik, men formlös och missriktad qvinnosjäl, hvilken likasom under hans hand återvinner det enkla,original: enkla (källa för ändring: HT) blygsamma behaget af en ädel qvinlighet! konsekvensändrat/normaliseratAck,konsekvensändrat/normaliserat tänkte han vid sig sjelf, konsekvensändrat/normaliserathvilken skatt af godhet och älskvärdhet har icke legat förborgad under denna missvårdade yta, och hvilket ädelt väsende kan icke ännu skapas af detta naturbarn, endast hon kommer under den rätta moderliga vården, – hon, som aldrig vårdats af någon mor!

|318|

913 – Mod, Ester!konsekvensändrat/normaliserat tröstade han. – Mod, min lilla, förgråtna syster! Ser du björkarne derborta, der till venster på stranden af viken? Kanske kan du ännu i skymningen upptäcka ett litet rödmåladt hus med hvita fönsterposter och en hög flaggstång vid gafveln? Det är allt hvad som återstår af mitt mödernegodsoriginal: mödernegods. – ty min far egde endast sin långa huggvärja – och det är der du skall finna en mor.

914 Ester svarade icke. Icke skymningen, utan tårarne hade fördunklat hennes blick.

915 – Och en god, en ädel mor!konsekvensändrat/normaliserat fortfor ynglingen varmt. – Du är ett klokt barn, Ester. Jag bör derföre säga dig, att du kanske vid första mötet har att vänta någon köld, kanske någon högdragenhet från min mors sida. Många och bittra lidanden hafva gjort henne misstrogen mot menniskorna. Men så snart jag hunnit säga henne hvem du är och hvad du lidit; så snart hon har mitt ridderliga ord på din heder och oskuld, skall hennes famn utan tvekan stå öppen för dig och du skall icke ångra, att du förtrott dig i hennes och mitt beskydd.

916 Bertelsköld hade sett något af verlden, men ännu för litet för att rätt mäta klokhetens makt i ett sjuttonårigt hjerta. Ester fattades af en gruflig ångest. – Stanna!konsekvensändrat/normaliserat utropade hon. – Af barmhertighet, låt mig gå och hellre gömma mig i den fattigaste koja! Ack, jag skall dö af blygsel för en enda blick, som förkrossar mig.

917 – Men jag lofvar dig vid min heder, att du i nästa ögonblick skall hvila som ett eget barn i min mors armar.

918 – Nej, nej, stanna! af nåd, stanna, herr grefve!konsekvensändrat/normaliserat fortfor Ester i samma ton, som ännu bar spår af hennes fordna häftiga lynne, i det hon omedvetet |922|åter tilltalade sin följeslagare med den titel, hvilken innebar hela afståndet mellan deras börd och samhällsställning.

|319|

919 – Nåväl,konsekvensändrat/normaliserat sade Bertelsköld efter en kort besinning, – jag vill uppfylla din önskan. I den lilla stugan vid grinden bor min mors gamla trotjenarinna, gumman Flinta, – enka också hon efter en tapper karolin. Hennes hjerta är mjukare än hennes namn och du skall stanna hos henne, tilldess allt är förberedt och jag kommer att hämta dig.

|320|

30. Gamla bekanta.

920 När lifvets sommar är svunnen och höstvinden ilar genom skogarna, är det förunderligt att se, huru olika han qvarlemnar sina spår i löfträdens kronor. En del härjas utan förbarmande, vissna bort, falla af och lemna grenarna kala. Andra löfkronor vissna och falla delvis, så att sidogrenarne afklädas sin skrud, medan sommarens grönska ännu en kort tid dröjer i topparna. Åter andra motstå förhärjningen, eller rättare,original: rätfare, de få utaf den endast en ny och lika förgänglig fägring i dessa mångfärgade brokiga blad, som kläda dem i ett rörande behag, ljufvare, vemodigare, än sjelfva ungdomens friskhet.

921 Och så är det med dessa förgängliga blommor af qvinnlig skönhet, hvilka liksom de andra, blomstra och vissna, smickras och glömmas, darra en tid för vindarnes sus och sjunka så bort i den tysta natten. Olika är också för dem fägringens ålder, olika förvissningens spår; mycket beror af yttre stormar, det mesta likväl af inre lugn eller inre strid.

922 Två fordom tjusande qvinnor, båda i sin ungdom föremål för Stockholms beundran och de stolte karolinernes ridderliga hyllning, sutto nu gamla och glömda i det lilla röda huset på Falkby gård. Båda voro af samma ålder, nu 56 år; båda voro ädeltsinnade, höghjertade själar; båda hade delat gemensamma sorger, gemensamma minnen; båda älskade hvarandra innerligt och trofast alltsedan barndomen. Men likasom bådas lynnen skiftade i olika färg, så buro äfven bådas drag en olika stämpel af årens höst. Grefvinnan Ebba Liewen, född Bertelsköld, hade bibehållit en stor del|321| af ungdomens fägring: den vackra, mjällhvita hyn; de ljufva, goda och glada blå ögonen, som vid minsta varmare intryck fylldes af tårar; de vackra, fylliga formerna, som endast hade fått en ansats af matronans värdiga korpulens; endast det blonda håret hade något glesnat och grånat. Grefvinnan Eva Bertelsköld, född Falkenberg, hade till sitt yttre likasom hårdnat under tidens inverkan; den fordom smärta, smidiga vexten hade |923|blifvit mager och något styf; de eldigt sköna dragen hade fått ett tycke af stränghet; det svarta håretoriginal: håren (källa för ändring: HT, 1873, 1884) begynte blandas med några silfverglänsande strån; endast de mörka, fordom blixtrande ögonen hade ännu bibehållit deras hänförande glans.

923 Grefvinnan Bertelsköld firade nu den ena af sina länge efterlängtade högtider: hennes älskade ungdomsvän hade lockats af det första sköna slädföret att resa de tolf mil, som åtskilde dem, och besöka henne på Falkby. Hon hade, efter sin egen försäkran, blifvit ett sekel yngre och anade icke, att hon snart skulle sluta äfven det andra seklets ungdom till sitt klappande modershjerta.

924 De båda vännerna sutto i skymningen vid arbetsbordet i hvardagsrummet och språkade förtroligt om nytt och gammalt. Grefvinnan Liewen var barnlös: det var derföre naturligt, att bådas kärlek hade omfattat det föremål, som stod dem båda närmast, sonen, brorsonen Carl Victor Bertelsköld. De talade båda om hans älskvärda,original: älsvärda, milda karakter, som så omisskänneligt påminte om farfadren Bernhard Bertelsköld, och om de utsigter han hade att under tidens stormar kämpa sig till en fast och ärofull ställning i samhället. Båda voro ense om att denna ställning borde betryggas genom en fördelaktig förbindelse med någon af rikets mäktiga ätter, ty ingendera väntade något pålitligt stöd af den sjelfviske farbrodern, presidenten Bertelsköld. Men båda voro för finkänsliga och kände för väl hela vådan af kalla beräkningar, för att uppgöra ett sådant parti utan ädlare böjelse. Deras gemensamma hopp var derföre, att den älskade ynglingen|322| måtte sjelf välja och finna en honom värdig brudoriginal: hrud vid svenska hofvet och grefvinnan Ebba föreslog skämtande att båda skulle för första gången aflägga deras ständigt burna sorgdrägt på den glada dag, då Carl Victor i deras åsyn förenades med en honom värdig, ädel, intagande och högättad maka.

925 Under dessa samtal hade skymningen, utan att de märkte det, nästan öfvergått till mörker, då dörren sakta öppnades och en man trädde osedd in uti rummet, der han några ögonblick helt tyst blef vittne till vännernas öfverenskommelse. Men då trädde han raskt fram, kastade sig i grefvinnanoriginal: grefvinnans (källa för ändring: HT, 1873, 1884) Bertelskölds armar och utropade i glad ton: »håll ord, min älskade moder!»

926 Grefvinnan uppgaf ett rop af glädje: hon igenkände sin son. Och ynglingen hastade från henne, att kyssa sin fasters hand. Näst hans mor, fanns knappt någon i verlden för hvilken han hyste en så obegränsad vördnad och tillgifvenhet, som för den englagoda och fromma grefvinnan Ebba.

927 Carl Victor beslöt att icke lemna ett gynnande tillfälle obegagnadt. Derföre, när återseendets första utrop och frågor voro förbi, vände han sig till |924|sin tant och bad om hennes goda hjertas förord för en ung och olycklig varelse, hvilken anropade hans mors skyddande välvilja.

928 – Hvad?konsekvensändrat/normaliserat sade grefvinnan Ebba förvånad. – Mitt förord? Narraktiga gosse! När har din mor någonsin vägrat sitt bistånd åt en oförtjent olycka?

929 – Aldrig, det är sannt,konsekvensändrat/normaliserat svarade ynglingen något förlägen; – men min mor dömer måhända strängare än min tant, en person som gjort sig skyldig till en ungdomsförseelse.

930 Grefvinnan Eva betraktade sonen med forskande, något mörka ögon. – Förklara dig,konsekvensändrat/normaliserat sade hon; hvem är det, som gjort sigoriginal: dig (källa för ändring: HT, 1884) skyldig till en ungdomsförseelse?

931 Carl Victor fattade hennes hand och såg henne oförfäradt och trohjertadt i de mörka ögonen. – Jag|323| för med mig en ung flicka, hvilken jag önskar ställa under min mors beskydd – sade han i bedjande ton.

932 Grefvinnans blick mulnade än mer. – Min son, sade hon strängt, – du kommer från ett lättsinnigt hof, der man påstår att det som i min ungdom gällde för dygd och heder numera blifvit en saga. Måste jag upplefva den skymf, att äfven du ...? Men nej! Säg mig, att jag illa förstått dina ord; din fars son kan icke glömma sin ridderliga ära, icke glömma den aktning han är skyldig sig sjelf och sin gamla mor.

933 – Det kan han icke; låt honom förklara sig – invände mildt som alltid grefvinnan Ebba.

934 Ynglingen berättade nu öppet och enkelt sina första tillfälliga möten med Ester Larsson vid Korsholms vallar, tumultet på Larssons gård och derefter i Lillkyro skog. Han glömde ej att berätta huru hon räddat hans lif på isen vid Danviken; huru han erbjudit henne lektioner i musik, huru hon i barnsligt öfverdåd inträngt förklädd på den olyckliga maskraden hos grefve Tessin och huru detta oförstånd kostade hennes rykte och åtföljdes af förolämpningen på värdshuset Spanien. Han förteg icke Esters fel; men han skildrade hennes uppfostran som yngsta, moderlösa och bortklemade barnet i det rikaste hus på hennes födelseort; hennes fars hela svaghet och hela obevekliga stränghet, hvilken hon fruktade värre än döden; han glömde ej att nämna hennes ovanliga egenskaper både i förstånd och hjerta och slöt med en bön, att hans mor ville taga denna unga, olyckliga och förföljda flicka under sitt beskydd, intilldess att man på ett eller annat sätt hade utverkat hennes fars förlåtelse.

935 De båda damerna hörde honom med tålamod och vexlade endast stundom en frågande blick när berättelsen blef för varm för att kunna tolkas endast som medlidande. När han slutat, uppstod ett slags familjeöfverläggning.

|925|

936 – Har du betänkt,konsekvensändrat/normaliserat sade grefvinnan Bertelsköld, – att lagarne måste gifva dig orätt, ja hota|324| dig med strängt ansvar?original: ansvar. (källa för ändring: 1884) Min son, hvad har du gjort? Du har ryckt en dotter från hennes far!

937 – Min mor; det finns högre pligter, än lagarnas.

938 – Det är sannt. Men om lagarnas bokstaf denna gång skyddar den heligaste af alla jordiska pligter, vågar du likväl att trotsa dem? Hvad begär du af mig? Du begär att en mor skall hjelpa dig sönderslita en fars hjerta!

939 –konsekvensändrat/normaliserat Ack, ni känner icke denne hårde far! Han vore i stånd att döda henne, men han gör det icke. Han handlar grymmare än så: han säljer henne till maka åt en man som hon afskyr.

940 – Är det en hederlig man, så måste hon prisa sig lycklig, om han erbjuder henne denna räddning ur en skandal, hvari hon icke tyckes vara alldeles oskyldig. Ditt hjerta, min son, har denna gång talat högre än din klokhet. Men låt oss rådfråga det som bör tala högre än både klokhet och hjerta: vårt samvete. Fråga dig sjelf, om ditt deltagande för denna unga flicka är så alldeles rent från sjelfviska förhoppningar, att du öppet kunde se hennes mor i ögat – ifall hon egde en mor – och säga till henne: hvad jag gör för Ester, det är helt och hållet för hennes väl!

941 Ynglingen teg.

942 – Nåväl,konsekvensändrat/normaliserat fortfor grefvinnan; –konsekvensändrat/normaliserat kan du i en så ömtålig fråga icke uppträda fullkomligt desinteresserad,original: dessintereserad, så att ditt samvete icke beslår dig med minsta förebråelse, låt oss då genast återsända detta oförståndiga barn till hennes far uti Stockholm.

943 – Förlåt min Eva,konsekvensändrat/normaliserat inföll nu grefvinnan Liewen, i det hennes vackra ögon fylldes af tårar, – jag har aldrig kunnat åtskilja hjertats och samvetets röst, och mitt hjerta säger mig, att vi handlade grymt, om vi stötte ifrån oss en olycklig varelse, som anropar vårt beskydd, utan att ens höra eller känna henne sjelf. Tillåt Carl Victor att presentera henne för dig. Var god mot det stackars barnet; så ensam och öfvergifven som hon nu är, behöfver hon tröst ännu mer än hon behöfver råd.

|325|

944 – Gud välsigne er, min älskade tant!konsekvensändrat/normaliserat utropade ynglingen och kysste varmt hennes hand.

945 Grefvinnan Bertelskölds stränga uppsyn veknade för detta oemotståndliga solsken. – Ebba – sade hon ömt, – när du en gång förflyttas till de saligas boningar, skola sjelfve de förtappade välja dig till sin förespråkarinna, ty din godhet är i stånd att smälta sjelfva himmelens portar. Nåväl, min son, din tant har icke uttänkt det rätta, hon har kännt det, och det betyder mer. Gå, hemta den unga flickan hit. I afton skola vi endast tänka på min lycka att |926|äga vid min sida allt det som är mig dyrbarast på jorden. Men hvad? – din arm är förbunden? Du är sårad? Hur har du blifvit sårad?

946 Carl Victor kunde ej ljuga. Han nödgades omtala duellen, som han härtills förtegat. Hans sårade arm var ännu icke läkt.

947 – En duell, store Gud! Och du har dödat din motståndare! Hvarföre sade du det ej genast? Vi måste nu tänka på din säkerhet. Vänta! – jag har någon vana vid förbindningar; jag hade god praktik 1716 vid belägringen af Kajaneborg. – Och vid dessa ord måste ynglingen afkasta sin rock och låta undersöka den sårade armen.

948 – Förbandet är väl lagdt,konsekvensändrat/normaliserat yttrade hon. – Hvem har förbundit dig?

949 – Min reskamrat,konsekvensändrat/normaliserat svarade ynglingen leende. –konsekvensändrat/normaliserat Ni ser, min mor, att hon kanske icke vore ovärdig att blifva er lärjunge.

950 – Det är bra och icke farligt, blott det ej vansköts,konsekvensändrat/normaliserat fortfor grefvinnan, i det hon med skicklig hand pålade en ny förbindning. –konsekvensändrat/normaliserat Men se der, ett ärr på kinden; hvar har du fått det ärret? Du rodnar? dock ej i ärelös strid, vill jag hoppas?

951 – Ah, du gör Carl Victor förlägen. En mor bör ej fråga för mycket,konsekvensändrat/normaliserat inföll åter grefvinnan Ebba med ett godt löje.

952 – Min mor tillåter kanske att jag hitför mitt|326| ressällskap?konsekvensändrat/normaliserat sade Carl Victor för att undkomma denna examen.

953 – Kan hon ej efterskickas?

954 – Nej, hon skulle ej komma då.original: då?

955 – Hvad? Ej komma?

956 – Bestämdt icke.

957 – Nåväl – gå då, men dröj icke länge.

958 Bertelsköld gick.

959 – Älskar han henne?konsekvensändrat/normaliserat frågade grefvinnan Ebba, sedan han gått.

960 – Tyvärr kan jag knappt mera tvifla derpå,konsekvensändrat/normaliserat svarade den bekymrade modren. Hvilken olycka! Men han måste sauveras.

961 – Eva – hvad du än ämnar göra, – glöm aldrig, att också vi varit unga, också vi ha älskat och lidit!

962 Grefvinnan Eva tryckte sin väns hand. En sträng hade vidrörts, som aldrig upphört att darra.

963 Innan de återkommit från sina minnen, öppnades ånyo dörren, och Carl Victor inträdde, denna gång mycket blek.

964 – Nåväl?original: Nåväl. (källa för ändring: HT)

965 – Ester har flytt. Hon står icke att finna. Ack, hon har uttydt sin långa väntan som ett afslag af min mor!

|327| |927|

31. Stora minan springer.

966 Vi förflytta oss nu omkring två månader framåt i tiden till Januari 1739. De långa, trassliga trådarne af riksdagsintrigen voro nu långt utspunna, noten hade blifvit utlagd och dragen så nära land, att man trodde sig vara säker om de stora fiskarna. Den största hvalfisken hade dessutom redan blifvit harpunerad och dragen på det torra, der han icke vidare rörde en fena. Den finska enhörningen hade – enligt tidens vältaliga liknelse – upphört att stångas. Grefve Horn hade stigit ned ifrån maktens tinnar, och när denne buse fallit, trodde sig Hattarne icke behöfva göra många omständigheter med de små busarne.

967 Rikets råd blef då inför secreta utskottet formligen åtaladt för allehanda förseelser, såsom att rådet, tvärtemot secreta utskottets instruktion, sedan förra riksdagen, försummat franska och turkiska allianserna, förnyat traktaten med Ryssland, vidtagit tre viceamiralers utnämnande på engång tvärtemot karaktersförordningen m. m. Deras excellenser försvarade sig tappert och värdigt, dock utan framgång.

968 Denna Hattarnes första framgång var likväl nära att genast i början slå om i nederlag. De öfriga stånden, på hvilka man trodde sig säker, begynte att spjerna emot. Partierna voro nästan jemnstarka på riddarhuset, men i de öfriga stånden hade Mössorna öfvervigt. Bönderne betänkte sig; presterne och borgarne försvarade riksråden på den grund att de icke begrepo, hvari desse egentligen felat. Hattarne, skummande af raseri, ansträngde sina yttersta krafter och lyckades förmå borgareståndet att dela sina åsigter.

|328|

969 På denna punkt stodo sakerna, när berättelsens enskilda trådar åter knytas ihop med den allmänna härfvan af denna ryktbara statshvälfning.

970 Hela Stockholm var i gäsning; alla stånd höllo plena, och partierna stridde med yttersta häftighet om makten. Borgareståndet hade delat sig i tvenne hälfter. Plomgren och hans anhängare gjorde allt, för att rycka pluraliteten öfver på Hattarnes sida. Men på motsatta sidan stod Larsson, borgarekungen, jernfast och oböjlig som en fura från sitt hemlands moar, och bakom honom en massa af borgerskapet från småstäderna, hvilkas opposition betydligt skärptes af det gemensamma hatet mot Stockholmsborgarnes privilegier. Kardinal-argumentet var beständigt, att man ville veta hvari riksråden felat. Hattarne svarade, efter deras instruktion, att det kunde ej sägas, det var en statshemlighet. Mössorna genmälde då envist, att efter felet var osynligt, borde äfven straffet vara det. Hattarne invände: det var nog att secreta utskottet kände förseelserna. Mössorna svarade, att |928|rättvisan vore förmer än alla statshemligheter. Omöjligt att bringa dem ur denna position.

971 Samma häftiga strid utkämpades inom den brinnande härden för alla riksdagsintriger, secreta utskottet, der resolutionen skulle fattas. Adeln uttalade der med 18 rösters pluralitet ordet skyldig. Presterna kunde ej förmås dertill. Borgarne voro delade här, som i deras plenum, och dock berodde nu allt på dem, ty höllo de med adeln, så voro der två stånd mot ett, emedan bönderna icke hade några deputerade i secreta utskottet, och detta röstade ståndsvis. I denna afgörande stund, då segern redan tycktes luta åt Mössornas sida och borgarekungen stod der som en klippa, oåtkomlig för alla anfall, stacks en biljett i hans hand, med begäran att han genast skulle läsa den, emedan innehållet vore brådskande och högst angeläget. Han bröt den mekaniskt och läste följande korta rader:

|329|

972 konsekvensändrat/normaliseratEn person, som kan gifva upplysningar om eder försvunna dotter, väntar eder ute i förstugan. Om eder dotters välfärd är eder kär, så kom på ögonblicket.konsekvensändrat/normaliserat

973 Ingen underskrift. Medlet var väl beräknadt. Det argument, som Larsson redan höll i beredskap för att vederlägga motståndarne och uppmuntra sina anhängare, förstummades på hans läppar. Han for med handen öfver den höga, af bekymmer fårade pannan och stapplade ut med långa steg, utan att säga ett ord.

974 Förvirring och undran uppstodo bland Mössorna. Hvad kunde förmå deras anförare, att i ett så vigtigt ögonblick lemna dem i adelspluralitetens våld? Plomgren var ej sen att besvara denna fråga. Det var tydligt, påstod han, att den hedervärde riksdagsmannen hade ingenting vidare att tillägga; han var öfverbevist och ansåg sjelf den sak han försvarat förlorad för Gud och menniskor.

975 Under tiden fann Larsson i förstugan den ärlige och välaktade äkta hälften till samma slagtaremadam från Örebro, hvilken några veckor förut erbjudit de tvenne flyktingarna ett nattläger uti sitt hus. Denne hedervärde borgare sade sig vara uppmanad att berätta Larsson allt hvad han visste om flyktingarna, hvilka förmodades vara samma unga personer, som gifvit sig ut för att resa till Nora bergslag. Hans berättelse var i så måtto af vigt, emedan Larssons efterspaningar ganska rigtigt blifvit ledda på villspår, så att han både genom embetsmyndigheterna och egna utskickade lät förfölja de flyendes spår ända till Malmö, naturligtvis utan all framgång.

|929|

976 Borgarekungen hörde honom med rynkad panna och sammanbitna läppar. I denna stund hade han glömt allt – riksdagen, riksrådet, Hattar och Mössor, vänner och fiender; allt var honom likgiltigt, endast han kunde få någon spaning om sitt förlorade barn. Men på hans häftiga frågor kunde slagtaren endast bekänna, som sanningen var, att han alldeles icke hade|330| någon aning om hvart de två unga personerna vidare begifvit sig, när de lemnade Örebro.

977 Minuterna förgingo, och Larsson hade ännu icke upphört att fråga, då en af hans ifrigaste anhängare störtade ut från utskottssalen och bad honom för all del återvända, ty deras parti gick under. Den gamle mannen vaknade som ur en dröm. –konsekvensändrat/normaliserat Ja, jakonsekvensändrat/normaliserat, sade han och återvände förströdd. Det var för sent. Hattarne hade segrat äfven hos borgarne med 4 rösters pluralitet, och fem riksråd förklarades skyldige.

978 Larsson teg: han sjelf var i denna söndringens tid klufven i tu. Fadern och medborgaren kämpade om hans själ; den ena hade bemäktigat sig hans hjerta; den andra behöll ännu makten uti hans hufvud.

979 Hattarne i utskottet skyndade nu att uppsätta resolutionen om de fem förnämste riksrådens afskedande, nemligen grefvarne Bonde, Hård, Bjelke, Barck och Creutz, hvilka fingo bibehålla deras förra titlar och 4 000konsekvensändrat/normaliserat daler i årlig pension. Men härmed var ännu icke statskuppen utspelad. Secreta utskottets resolution skulle ytterligare godkännas af riksstånden i deras plena.

980 Och nu börjades samma och samma visa om igen. Ståndens öfverläggningar blefvo allt stormigare. Det felades icke mycket, att ju ett formligt blodbad uppstått å riddarhuset. Orsaken härtill var åter borgareståndets motspänstighet.

981 Besegrad i utskottet, hade Larsson ännu en gång med hela makten af sitt inflytande och sin oböjliga karakter uppträdt i borgareståndet till de anklagade riksrådens försvar. Aldrig hade hans stämma ljudit så kraftfull; aldrig hade hans enkla, praktiska bevisning, så förträffligt lämpad efter hans åhörares uppfattning, just emedan han sjelf var en man ur deras leder, slagit hufvudet på spiken. I korta, raska, gripande ord visade Larsson, huru riket under Hornska systemet arbetat sig upp ur sin vanmakt till välstånd;|331| huru freden vore för landet en lifsfråga; huru man nu ville störta riksråden för att bringa ett annat parti till makten, och huru man, ifall detta lyckades, ofelbart innan kort skulle hafva krig, fattigdom, manspillan, inbördes hat och hotande undergång. Han besvor derföre sina medbröder, att icke lyssna hvarken till löften eller hotelser från motsatta sidan; de skulle som frie |930|svenske män stå fast för den goda saken, och de rättfärdige skulle på sistone segra, men de orättfärdige förskingras som agnar i alla himmelens väder.

982 – Akta er, Larsson,konsekvensändrat/normaliserat hviskade tätt bakom honom en af Hattarnes legde anhängare, – akta er! Vet ni icke att här utanför stå fullt med blå rockar, som fråga alla in och utgående om deras resolution?

983 – Hören J, svenske män?konsekvensändrat/normaliserat ropade Larsson med dunderstämma, så att det gaf genljud i salen. – Man hotar oss med de blå rockarna! Jag frågar, om landet har klädt sina knektar för att försvara oss emot våld, eller för att nedertrycka rikets ständers ärliga, lagliga yttranderätt?

984 Vid dessa ord uppstod ett obeskrifligt tumult, och största delen af ståndet samlade sig kring borgarekungen, ropande högljudt, att ingen skulle understå sig förmena dem deras lagliga rätt.

985 Under tiden hade Plomgren smugit sig ut och skyndat till riddarhuset med underrättelsen att Hattarnes sak vore förlorad i borgareståndet, derest man icke ofördröjligen ditsände en deputation, »som de djerfve nedtystade och de försagde uppmuntrade». Genast afbröts protokollets justering, en stor hop af adeln trängde sig kring skranket under ropet pro patria et libertatespråk: latin och utnämnde sig sjelfva till deputerade med Lewenhaupt till anförare. På andra sidan fick lagman Hammarberg ljud och föreställde, huru oanständigt det var, att det ena ståndet ville påtruga det andra sin mening; ginge deputationen|332| till borgarne, så ville han straxt följa efter med andra hälften af adeln och förklara deputationen olaglig, såsom afskickad utan behörig votering. Förvirringen gick öfver alla gränser; sju eller åtta sprungo mot Hammarberg och ropade att han borde kastas ut genom fönstret; andra drogo sina värjor, och Mössorna ställde sig medoriginal: mot ryggarna mot väggen för att försvara sina lif. Förgäfves bad general Wrangel dem komma ihåg, att de voro svenske och ej polske adelsmän. Landtmarskalken grefve Tessin, som varit »opasslig», infann sig under tumultet i schlafrock och fick efter långt bultande ljud, då tumultet småningom lugnades med den försäkran att deputationen skulle gå af; hvilket ock skedde med mycket buller.

986 Dess ankomst till borgarståndet förnyade der tumultet och ovissheten. Småstadskrämarne blefvo högeligen skrämde. Förgäfves sökte Larsson intala dem mod. Han vann endast uppskof. Man ville nogare betänka sig. Borgarekungen rasade. – Betänka oss!konsekvensändrat/normaliserat utropade han. – Betänka oss, när en rättfärdig sak och rikets välfärd hänga på våra ord!original: ord? (källa för ändring: HT) Ären J borgare? Ären J frie män? Och dessa adelsvalpar, som skulle trampa oss under fötterna, om vi icke vore riksens ständer och här lika goda som de, dem låten J ostraffadt taga oss ordet ur munnen!

|931|

987 Åter hviskade någon bakom honom: – Larsson, kom ut! Er dotter hålles fången hos grefvinnan Bertelsköld på Falkby i Östergöthland.

988 Larsson vände sig icke ens om. Han for med handen öfver pannan, men blott för ett ögonblick. I nästa minut var han åter inne i sitt ämne, obekymrad om det stoj, som från alla håll öfverröstade honom. Denna hårdnackenhet, denna fasthet imponerade på de klenmodige. De begynte åter samla sig kring den hvithårige, högreste, väldige gubben, som så oförfäradt förde frihetens och rättvisans språk emot adelsväldet, hvilket hotade att förtrycka dem alla. Och åter lutade segern åt Mössornas sida. De genomdrefvo åtminstone ett mildrande beslut; man skulle mot riks|333|råden vidtaga »lindrigare utvägar». Ett budskap få dagar derefter förändrade allt.

989 Fyra bland de anklagade riksråden hade förklarat att de, för att spara riket en inbördes fejd, ville frivilligt nedlägga sina embeten.

990 Bestörtning, förvåning, triumf och skadefröjd omvexlade bland vänner och fiender. Borgarekungen hade tappat sitt högsta spel. Hattarne hade segrat.

|334|

32. Bref från grefvinnan Eva Bertelsköld, född Falkenberg, till hennes son, löjtnanten vid fortifikationskorpsen grefve Carl Victor Bertelsköld.

991 Falkby den 20 Januari 1739.

992 Min älskade Carl!

993 Jag har med största consolation emottagit din apostille från Bergen, tackandes Gud alla dagar, att han dig lyckligen i dessa farligheter förhulpit öfver gränsen till Norge;original: Norige; förhoppandes ock att du än vidare befinner dig sain et saufspråk: franska, som för din fattiga moder är, näst Gud, den största hugnad i denna bedröfliga skilsmessan. Att du tänker dig på våren dädan till England, är mig intet emot, allenast du, käre son, intet sätter dig uti skuld för den dyra resan, och lärer du väl attendera, att London är för mången ungdom en abimespråk: franska, der du, vill Gud, intet tager skada af. Och skall der nuförtiden vara bland ungdom af societén ett flitigt duellerande. Käre son, jag persuaderar dig intet härom, det du intet redan vet och besinnat; tänkandes att din malheur i Stockholm är dig en påminnelse att Gud och konung gifvit dig en adelig värja att den mot rikets fiender, och intet i avanturesspråk: franska och particuliera rencontresspråk: franska, med mandom bruka. Tag intet illa vid min moderliga uppriktighet; Gud vet bäst att den välment är och att jag nogsamt känner |932|din genereusa charactère. Men jag tänker på din salige fader, huru han så trofast och manligen stridde alltintill döden för konung och fädernesland, blifvandes|335| i alla vedervärdigheter vid det ena att frukta Gud och fäkta för det som här i verlden bör aktas högst och heligast, utan att akta ungdoms narrspel och sådant badineriespråk: franska, som nuförtiden brukas. Derföre han ock efterlemnat åt dig ett ärorikt namn, som är ditt enda arf, det du med Guds hjelp skall bevara och vidare med ära lemna åt dina efterkommande.

994 Käre son, jag har i din afaire tagit mig den hardiessen att tillskrifva hennes majestät och nyligen bekommit ett nådigt och gracieust svar genom grefvinnan Tessin. Hennes majestät har täckts erinra sig din salig fader och äfven omtalat dig sjelf med éloge, utlofvandes à tout possiblespråk: franska förunna dig sin nådiga protection. Din tante, som particulierementspråk: franska för denna sak är inrest till Stockholm, skrifver att din oncle presidenten med hvar dag får större influence och har alla apparenser att i riksrådet succedera grefve Horn. Han kan således intet tillåta sitt namn, Gud bättre, blifva draget inför domstolarne uti din person. Men Ebba har ännu intet haft den resignation att honom uppsöka; du vet att ingen af familjen haft lyckan profitera af hans ynnest och affection, om det annars må kallas en lycka. Än må jag tillägga, att baron von Krauser, som du haft olyckan döda, säges hafva varit en horreur för allt hederligt folk, och grefve Hård lärer sig utlåtit, du borde hafva en recompense och intet ett åtal, för det du befriat Stockholm från detta plågoris, som sju eller åtta unga personer i duell om lifvet bragt. Hvilket, käre son, icke förringar ditt fel inför den allseende Guden, alldenstund du så olyckligen i förtid har bragt en skuldbelastad man inför den dom, som icke återvänder.

995 Min älskade Carl, jag förmanar dig hjerteligen, att du intet låter någon desespoirspråk: franska få makt öfver dig. Din benådning och återkomst kunna intet differeras längre än nästa vår. Jag behöfver ej säga med hvilka känslor du då skall emottagas på Falkby.

996 Den olyckliga unga person, som från Flinta deserterade och som vi dagen derpå återfunno halfdöd|336| af köld i torpet på andra sidan om sjön, är ännu under min vård och befinner sig väl. Jag tillstår att hon mig mycken inquietude förorsakat, likväl intet genom sin conduite, som från början varit mera modeste och undergifven, än jag kunnat af henne förmoda. Att hennes éducation befunnits i högsta grad negligerad, var att förutse. Hon har den största möda sig pålagt att icke låta mig sådant märka, hvilket, då något öfverdrifvet och intraitablespråk: franska henne i sinnet kommit, hon alltid gjort våld att kufva och sedan med tårar bedt mig henne intet förskjuta. Dessa |933|excés’er ha ock sista veckorna sällan påkommit, och är der ett ömt hjerta och en ferme charactére, hvarpå jag sätter värde. I mitt bibliotheque har jag åt henne de bästa böcker utvalt, dem hon läser med flit och förstånd; hvarje afton läser hon för mig ur din salige faders bibel, mig till stort soulagement, särdeles sedan mina ögon icke tillåta mig läsa vid eldsljus.

997 Hvad mig oroar och inquieterar, är, som du dig kan föreställa, hennes fars ankomst, den jag snart alla dagar med fruktan emotser. Hjelpe oss Gud, käre Carl, hvad skola vi svara, när den stränge mannen kommer att återfordra det honom med rätta tillhör, hans eget barn? Kan ock icke presumera att han länge förblifver i okunnighet om den protection hon funnit på Falkby, ehuru riksdagsärenderna, hvari han säges vara mycket melerad, honom härtills hindrat henne att uppsöka. Jag föreslog den unga personen att under din tantes protection återresa till Stockholm, lofvandes henne allt möjligt skydd och förord af en så öm protectrice, som grefvinnan Liewen;original: Lieven; (källa för ändring: 1873, 1884) hvilket intet annat till påföljd hade, än tårar och böner, dem jag för svag var att emotstå, som torde varit min pligt. Oroa dig intet, min k. son, för det stackars barnet. Torde hända allt aflöper väl, isynnerhet sedan hon tyckes intet ogerna se en anständig ung man, trädgårdsmästaren Bergflykt, som bor uti gårdsbyggningen. Kan alltså hända att hennes far|337| låter sig persuadera, när hans dotters rykte sauveras genom ett fördelaktigt partie.

998 Jag hade i förra veckan ett agréabelt besök. Grefvinnan Stenbock, som julat i Westergöthland, visade mig den gracieusa artigheten att under uppresan till Stockholm besöka Falkby. Med henne följde fröken Malin, som jag intet sett sedan åtta år: en singuliére hasard vis à vis unga Larsson, efter det just var Malins costume hon begagnade på den fatala maskraden, som för henne sedan så fast bedröflig blef. Grefvinnan berättade mig denna anecdote, den jag låtsade finna incroyablespråk: franska. Hon ville intet tro att du var melerad i denna afaire, ändock malicen det påstod, och sin betjening hade hon afskedat för dess escamotagespråk: franska med costumen. Lyckligtvis kunde ingen af de unga personerna den andra känna, utom det att Larsson på egen begäran förblef i kökskammaren. Vill dock intet förtiga, min k. Carl, ehuru litet du torde attendera dertill, att min gudotter fröken Malin embellerat på dessa åtta år och all min förväntan öfverträffat. Det förvånar mig, att du en så aimable person med en så förträfflig uppfostran intet omtalat med mer distinction. I min ungdom skulle hennes talenter intet mött så kallsinniga blickar. Hon talade också om dig med en viss égard ...

999 Min k. Carl, när denna sorgefulla tid väl öfverstånden är, skola vi närmare tala om din carrière vid fortifikationen. Vill din oncle i detta embarras dig |934|protegera, skall jag hans förra hårdhet intet mera komma ihåg; men förlita oss på honom kunna vi intet; han förlitar sig sjelf allenast på egen klokhet och på den syndiga amuleten, konungens ring, den der nu snarligen torde förhjelpa honom till de högsta äreställen i riket. Bevare dig Gud, m. k. son, från att någon tid detta afgrundens bländverk i dina händer bekomma och deraf frestas, såsom månge af din slägt blifvit hårdare än klippan deraf förstenade i sitt hjerta. Utan blif vid din faders tro, likasom vid din faders|338| ära, och din faders tro var att Gud oss allena hjelpa kan, men beläten af koppar äro såsom Babels gudar och falna till aska med alla som sig på dem förlita, inför lefvande Gud. Betänk det, min k. Carl, och skrif snarligen, att jag må veta dig väl går. Derom beder natt och dag

1000 din trofasta moder

1001 Eva Bertelsköld.

1002 P. S. I den hastighet, när du for, hade jag intet tid att ekipera dig fyllest med strumpor och skjortor. Jag skickar dig nu med en sillhandlare ett halft dussin af hvardera, och må du veta, om de deraf få något värde, att det varit min glädje dem både sticka och sömma. Men som budet just afgå skall, vet jag intet om Ester hunnit dem alla märka. Det ser jag, att hon i hastigheten på några vändt grefvekronan upp och ned. Må väl, jag skickar din compliment till grefvinnan och Malin; en toute hâtespråk: franska.

1003 E. B.

|339|

33. En afton på Falkby.

1004 En dag i början af Februari uppstod ett häftigt yrväder, som betäckte slätter, vägar och isar i Östergöthland med manshöga drifvor. Den lilla bivägen till Falkby var fullkomligt igenyrad, så att endast topparna af spolplanket vid gården stodo upp öfver drifvorna, och flaggan på den höga stången, som Carl Victor Bertelsköld en gång hade rest mot gafveln af det rödmålade huset, gnisslade oroligt af och an, likasom en utkik, hvilken på afstånd varsnar en fiendes annalkande.

1005 Skymningen hade inbrutit, och grefvinnan på Falkby satt med stickstrumpan i den vackra, med saffian beklädda hvilstolen, som hennes son en gång skickat henne från Stockholm och som utgjorde enda lyxartikeln i den annars tarfliga salen. Ett stycke från henne, närmare dörren, satt Ester Larsson, kardande ull, och midtpå golfvet stod trädgårdsmästaren Bergflykt, |935|som hade blifvit inkallad för att rådgöra om inrättandet af nya drifbänkar i trädgården. Han var en man af vidpass 30 års ålder, med slätkammadt ljust hår, af mycket ordentligt, ärligt och redbart utseende, nitisk i tjensten, det kunde man höra, men hvad deröfver gick, det tycktes också gå öfver hans horizont.

1006 När man var i ordning med drifbänkarna, öfvergick grefvinnan skickligt till ett annat samtalsämne. Trädgårdsbyggningen, sade hon, behöfde en reparation till våren; det kunde nu ske på samma gång. Det vore ej mer än billigt, att Bergflykt ändtligen finge ordentliga, varma rum. Han kunde ej dömas|340| till ständig ensamhet. Den vackra årstiden hade han sina blommor; men en sådan qväll som denna kände hvar menniska behofvet att äga någon, som man kunde med vänskap och förtroende trygga sig till ...

1007 – Man får då sköta om sina fönsterkrukor,konsekvensändrat/normaliserat genmälde trädgårdsmästaren oskyldigt.

1008 – Det kan intet upptaga lång stund att sköta dem,konsekvensändrat/normaliserat återtog grefvinnan. – Och sedan känner Bergflykt sig åter ensam ...

1009 – Jag ber om förlåtelse, men det tar sin goda tid att ansa krukorna, isynnerhet om de taga mossa och der visar sig mask på bladen,konsekvensändrat/normaliserat fortfor den unge mannen, utan att låta bringa sig en hårsmån på sidan om hufvudsaken.

1010 – Ester, mitt barn, säg till om thévatten; det är ett Herrans väder ute, och vi behöfva något att värma oss med.

1011 Ester gick. Då fann grefvinnan för godt att gå rakt på saken och lät utan omsvep förstå, att en förståndig och bergad man som Bergflykt borde söka sig en bra hustru.

1012 Detta var tydligt. Den ärlige unge mannen rodnade något litet och menade att det kunde intet vara ur vägen, ty medan han var ute i trädgården, gick hushållet på slarf, och medan han såg efter bönorna, åto sparfvarna upp hans ärtor.

1013 – Nå, hvad hindrar honom, min vän, att gifta sig, när han behagar?

1014 – Jo, jo men, det är allt ett litet hinder,konsekvensändrat/normaliserat menade trädgårdsmästaren. Detta hinder ville han icke rätt ro ut med, men så mycket förstod man, att han funderade på saken och hyste vissa farhågor för möjligheten af en korg.

1015 – Men han kunde ju misstaga sig,konsekvensändrat/normaliserat invände grefvinnan. – Hvilken hederlig flicka skulle försmå en så bra karls hand?

1016 – Det kunde allt hända,konsekvensändrat/normaliserat svarade Bergflykt, med en suck. – Den jag vill ha, säges vara mycket rik.

|341|

1017 – Det tror jag knappt han behöfver befara,konsekvensändrat/normaliserat anmärkte grefvinnan leende. – Ville Bergflykt hellre att hon vore en fattig flicka?

|936|

1018 – Det ville jag visst,konsekvensändrat/normaliserat svarade blomstermannen med ett komiskt uttryck af desperat resignation.

1019 – Nåväl. Rent ut, min kära Bergflykt: vill han hafva Ester Larsson till hustru?

1020 Trädgårdsmästaren tummade sin skälskinnsmössa och svarade derpå manhaftigt ja.

1021 Grefvinnan fortfor: – det tillkommer icke mig, utan Esters far, att dertill samtycka eller refusera. Jag kan allenast säga honom, min vän, att jag gillar hans val och önskar dertill Guds välsignelse. Han vet redan orsaken, hvarföre Ester kommit hit, och hvad man sagt om henne i Stockholm; en ringa del sanning, det mesta förtal. Således, min kära Bergflykt, må han aldrig förebrå henne det eller säga sig, i det eller något annat, hafva blifvit förd bakom ljuset. Han vet också huru Ester för hvar dag blifvit undergifnare, förståndigare och mera aktsam uppå sig sjelf; ja, jag kan säga honom, att hon har blifvit mig för hvar dag kärare, och jag vill tro att Gud skickat henne denna pröfning för att ödmjuka och böja hennes förut nog halsstarriga hjerta. Hvad säger han om att genast i morgondag resa till Stockholm, för att personligen begära hennes fars samtycke? Det är billigt att en far lär känna den man, åt hvilken han skänker sitt barn. Jag skall sörja för att han tillika genom andra får veta att ni är en bra och hederlig karl.

1022 – Jag tackar allraödmjukast att hennes nåd är så nådig och inlägger ett godt ord, annars torde väl den rika mannen, som säges vara snarlik en kung, kunna svara mig, att porsris och lavendel intet trifvas tillhopa i samma kruka. Och resa, ja, se dertill vore jag flink och redobogen ännu i denna qväll ...

1023 – Det är omöjligt. I ett sådant vargaväder ville jag intet jaga min katt på dörren.

|342|

1024 – Intet för vädret, ers nåd, om det kommer an på att förtjena en sådan rar törnros, som jungfru Ester; men jag får vara så uppriktig och säga, att jag vet sannerligen intet hvad hon sjelf har att säga om en sådan bonde som mig.

1025 Anmärkningen var riktig och grefvinnan dröjde att svara, tilldess Ester kort derefter inkom med théet. Då vinkade hon flickan till sig, tog hennes hand och tilltalade henne med ömhet. – Ester – sade hon, – du har aldrig, så långt du minnes tillbaka, egt någon mor. Föreställ dig, att jag är din mor!

1026 Flickan kysste hennes hand.

1027 – Ja, barn,konsekvensändrat/normaliserat fortfor grefvinnan, – du har i detta ögonblick icke heller en far att fråga till råds, och likväl är det för dig ett vigtigt ögonblick, ty det gäller att upprätta din heder och förena dig med en rättskaffens man, som begär din hand och med hvilken du, om Gud vill, skall blifva en lycklig, |937|aktad och älskad maka. Svara mig nu som du skulle svara din mor: hvad säger du härom? Vill du räcka Bergflykt din hand och blifva hans hustru?

1028 Ester smalt i tårar, men svarade intet. Grefvinnan återtog under det att äfven hennes mörka ögon småningom fingo den fuktiga glans, som fordom gjorde dem så förtjusande:

1029 – Tro icke att jag vill öfvertala dig, barn; långt mindre tvinga dig till ett samtycke, som du en dag kunde ångra, ifall det icke gåfves fullkomligt frivilligt. Jag läser i ditt hjerta: jag vet hvad der föregår. Jag har varit ung som du; jag känner de drömmar, som gyckla för våra ögon i denna ålder af lifvet. Ack, mitt barn, det kommer en vinter, när allt förfryser, som icke eger en varaktig rot, och denna rot är, näst tron på Gud, aktningen för sig sjelf och känslan af uppfyllda pligter. Du är skyldig dig sjelf en upprättelse för din ungdoms felsteg. Du har en gammal far, som du djupt bedröfvat och förorättat: äfven honom är du skyldig den upprättelsen att kunna träda inför honom med öppen panna och säga: min|343| far, här har ni er dotter tillbaka utan fläck uti verldens ögon; skänk henne er förlåtelse, och allt är åter godt, och edert ärevördiga hvita hufvud skall icke läggas med sorg i grafven!

1030 Ester var bruten. Hon kastade sig på knä för grefvinnan och hviskade: – ers nåd ... min välgörarinna ... gör med mig som ni vill ... ni vet det bättre ... jag är färdig att lyda er!

1031 Grefvinnan kysste henne på pannan och upplyftade henne med godhet. – Gråt icke mera!konsekvensändrat/normaliserat sade hon. – Jag begär en försakelse, men jag fordrar ingen lydnad. Bevare mig Gud, att vilja binda dig med ett förhastadt löfte. Bestäm sjelf den tid du behöfver för att med lugn kunna öfverlägga det beslut du bör fatta.

1032 – Nej, ers nåd, nej, ingen öfverläggning! Jag lyder genast!konsekvensändrat/normaliserat utropade Ester med en skymt af sin fordna häftighet.

1033 Grefvinnan skakade missnöjd på hufvudet. – Mins,konsekvensändrat/normaliserat varnade hon, – att det löfte man en gång gifver bör vara oryggeligt! Jag tillstår, det vore mig kärt, om ditt beslut ej dröjer länge, emedan händelser kunna inträffa, som ...konsekvensändrat/normaliserat med ett ord, din far kan komma, när vi minst förmoda det. Men jag ber dig, mitt barn, betänk dig åtminstone till i morgon!

1034 – Nej, nej,konsekvensändrat/normaliserat fortfor Ester i samma ton; – hvem säger mig att jag i morgon är densamma som i dag?konsekvensändrat/normaliserat

1035 Derpå lutade hon sig till grefvinnans öra och hviskade:original: hviskade; (källa för ändring: HT, 1884) – jag fruktar mig sjelf!

1036 Grefvinnan fixerade henne strängt, nästan med häpnad; der uppstod en lång,original: lång (källa för ändring: HT, 1873, 1884) pinsam paus. Den dittills försagde friaren begynte mista tålamodet |938|och framstammade något om att han ingalunda ville tvinga den dygdeädla jungfrun emot hennes vilja; hon skulle säga rent ut ja eller nej.

1037 – Nåväl,konsekvensändrat/normaliserat sade grefvinnan, än strängare, ja hårdt, och allt ännu med den mörka, forskande blicken; – handla så som du kan försvara det inför Gud och ditt samvete!

|344|

1038 Ester såg henne rakt i ögat; hennes kinder färgades af en hög rodnad. Hon reste sig med en värdighet, som icke eftergaf grefvinnans egen och som påminte om fadren i hans ståtliga ögonblick. – Ers nåd,konsekvensändrat/normaliserat sade hon, – jag förlåter att ni i ert hjerta ökat bördan af mina fel med ett, hvartill jag aldrig har gjort mig skyldig. Om jag räcker denne man min hand, så gör jag det utan att blygas för Gud eller mitt samvete. Hvad jag brutit, det vet Han, och jag har intet att tillägga, emedan jag är hvarken bättre eller sämre, än jag tror mig vara. Jag är, liksom han, af ringa, borgerlig härkomst: vi torde derföre anstå hvarandra. Men hvarken er börd och er rang, ers nåd, eller edra välgerningar, som jag aldrig skall glömma så länge jag lefver, kunna tillåta er att skymfa mig utöfver hvad jag med rätta förtjent. Ni tror kanhända icke, att vi folk af borgerligt stånd också hafva ett hjerta, som känner, när det förtrampas och såras; men ni misstager er, ers nåd; vi kunna vara lika stolta som ni!

1039 Det var borgarekungens dotter som talade. Men innan grefvinnan hann svara, hördes oförmodadt klangen af bjellror ute på gården.

|345|

34. En gäst på Falkby.

1040 Det är en känd erfarenhet, att just de ädlaste personligheter, som annars fatta lifvet ur upphöjda synpunkter, ofta äro lättare än andra åtkomliga för sin tids fördomar. Vid tiden för denna berättelse hade man ännu ett halft sekel till det märkvärdiga året 1789. Hvem undrar, att ännu år 1739, då aristokratien regerade Sverige i frihetens namn, en hög dame, som grefvinnan Bertelsköld, trodde sig göra en god gerning, när hon beredde åt den af förtalet skymfade borgaredottren ett passande parti? Denna lyckliga tillfällighet var i hennes ögon så tydligt en himlens skickelse för Esters eget bästa, att hon troligen icke varseblef, huru nära hennes egna moderliga planer för sonen stodo i samband med denna förening. De hårda pröfningar grefvinnan genomgått hade icke blifvit utan allt inflytande på hennes lifliga, kraftfulla själ, som deraf hårdnat uti sitt yttre skal, och det var derföre med lika mycken förvåningoriginal: förvåning, (källa för ändring: HT) som vrede hon hörde Ester Larsson tala i sin faders |939|anda med en stolthet, som grefvinnan icke väntat af en ung person, hvilken hos henne var ett mellanting mellan kammarjungfru och fosterdotter.

1041 Hon fann derföre i bjellerklangen på gården en önskad anledning att utskicka Bergflykt, för att se åt, hvem som kunde ha vågat sig hit i detta grufliga oväder. Derpå vände hon sig till Ester, som ännu stod framför henne högröd och oböjd med de djerfva orden på läpparne, och tilltalade henne med en matmoders befallande ton. – Hvad vill det säga?konsekvensändrat/normaliserat frå|346|gade hon. – Har min möda med dig varit så förgäfves, att du glömmer till hvem du talar?

1042 Men Ester var nu engång åter uti sitt vilda lynne och svarade, utan att sänka blicken: – det är icke jag som har glömt det. Det är ers nåd, som har glömt att också masken kröker sig, när han trampas under fötterna. Jag är evigt tacksam för ert beskydd, men det ger ej ers nåd rätt att förolämpa mig med ovärdiga misstankar. Ers nåd fruktar att jag eger något anspråk på grefve Carl. Men jag säger ers nåd, och det borde icke ännu vara glömdt, att förr än jag skulle förnedra mig nog lågt att vilja tränga mig in i er höga familj, förr ville jag ensam dö i en drifva vid landsvägen.

1043 Medan hon ännu talade, inträdde, ledsagad af trädgårdsmästaren, en högrest, hvithårig, pelsklädd gubbe, alldeles betäckt af snö, som han icke ens brydde sig om att afskaka, stannade några sekunder vid dörren och besvarade Esters sista ord med en djup suck, i det han halfhögt yttrade: – jag tackar dig, Jakobs Gud, att jag hafver återfunnit min sistfödda uti Egypti land och att hon ännu är värdig att kallas mitt barn!

1044 Ester hajade till och vände sig om. – Min fader!konsekvensändrat/normaliserat utropade hon och gömde ansigtet i sina händer.

1045 Grefvinnan, som aldrig hade sett borgarekungen, förstod i ögonblicket hvem hon hade framför sig. Men hon beherrskade sig och gick med värdighet honom till möte.

1046 –konsekvensändrat/normaliserat Jag förmodar,konsekvensändrat/normaliserat sade hon, – att det är riksdagsmannen Larsson, som hedrar mig med ett besök. Jag beder eder vara välkommen uti mitt hus, och jag skattar mig lycklig att kunna återgifva eder ert förlorade barn. Ester, – omfamna din far, och bed honom tillgifva dig all den sorg du samlat öfver hans grå hår!

1047 Ester stod orörlig och vågade icke upplyfta sina ögon. Måhända rann henne just då i hågen huru|347| hennes kusin Marie Larsson engång blifvit emottagen vid ett tillfälle som detta. Men vare sig att åren, sorgen, eller de ord han nyss hörde sin dotter uttala, hade brutit fadrens jernhårda sinne, – alltnog,original: alltnog (källa för ändring: HT, 1873, 1884) den gamle utbredde sina armar och sade med darrande stämma: – Ester! Mitt barn! Mitt älskade barn!

|940|

1048 Och Ester flög i hans armar. Hon hade icke ord att bedja med, hon hade blott tårar, så barnsliga, så häftigt flödande tårar ur hjertats innersta djup, att de förqväfde hennes röst, och med denna vältaliga bön låg hon snyftande vid sin faders bröst.

1049 Det var som hade en hemsk förtrollning i ett ögonblick blifvit upplöst. Den gamle Larsson glömde med ens all den bitterhet, alla de hotande straffdomar, på hvilka han rufvat under den långa besvärliga resan i snö och yrväder för att uppsöka sin dotter. För Ester försvann det framfarna som en elak dröm i den öfverlyckliga känslan att ega sin faders kärlek, och grefvinnans förnäma vrede smälte bort som en drifva i vårsolen vid anblicken af denna så oförväntadt hastiga försoning mellan ett felande barn och en hård, en djupt sårad fader. Den ädla frun förstod det väl: hon var sjelf en moder.

1050 Endast trädgårdsmästaren Bergflykt, som alltid varit van att med den djupaste respekt beträda sin stränga matmoders rum, kunde icke fatta den främmandes obelefvenhet att inträdaoriginal: inträdda i denna helgedom klädd i en snöig pels, och han betraktade med oförställd häpnad uppträdet mellan far och dotter, hvilket för hans ögon hade den märkvärdiga följden, att snön begynte smälta och rinna ned ifrån pelsen på Esters hår och skuldror. När derföre en tystnad uppstod efter återseendets första ögonblick, fann sig den beskedlige mannen förpligtad att bedja jungfru Larsson taga sig till vara; hon skulle visst annars snart blifva genomvåt.

1051 Denna oskyldiga anmärkning verkade på de öfrigas upprörda känslor som en hälsosam kall dusch. Ester lösgjorde sig med ett solsken af småleende ur sin fars armar, upplöste hans bälte och hjelpte honom|348| af med den våta pelsen. Grefvinnan lät tillsäga om en varm måltid och bjöd sin gäst taga plats i den förnäma hvilstolen; en ära, hvilken hon annars icke brukade slösa på hvem som helst. Larsson krusade icke heller emot: det var just icke hans vana att krusa för de förnäma. Men man såg att han gjorde så mycket hans sträfva natur tillät, för att icke fela i skyldig aktning mot husets värdinna. Kanhända fruktade han sjelf att framkalla nya stormar, som kunde störa hans dyrköpta fadersglädje.

1052 Ester, intagen af samma fruktan, delade sig med den ömmaste uppmärksamhet mellan båda de gamla. Än sökte hon i grefvinnans blickar läsa hennes minsta önskan och förekomma den, i det att hennes bedjande blickar gjorde en tyst afbön för hennes hejdlösa häftighet kort förut.original: förtut. Än återvände hon till sin far med en smekning, som tycktes vilja på förhand besvärja hvarje hotande fara från detta håll. Och när hon förstulet betraktade honom, under det att hon tycktes syssla med att duka qvällsvarden, skymdes hennes ögon |941|ånyo af hemliga tårar. Hon fann sin fader mycket åldrad, sedan hon sist hade sett honom. Den oböjliga nacken hade fått en lutning, den höga pannan hade fårats af djupa rynkor, och det förekom henne som hade herrskareblicken mattats i dessa genomträngande ögon. Men hon sökte öfvertyga sig sjelf, att det var af trötthet efter resan. Han hade ju hela den sista milen nödgats vada till fots genom drifvorna, emedan hästarne sjönko så djupt in, att de knappt förmådde draga den tomma slädan.

1053 Grefvinnan, å sin sida lika mån om att icke väcka stormarne innan allt var förberedt, ledde samtalet från resan och yrvädret till jordbruket på Falkby och förstod så oförmärkt att låta sin trädgårdsmästares förtjenster framstå i den gynsammaste dager. Hon beskref bland annat huru Bergflykt enkom införskrifvit en kappe potäter från Tyskland ochoriginal: oeh lyckats förträffligt att odla denna nya, i Sverige ännu mycket|349| sällsynta, i Finland nästan okända växt, som borde kunna blifva af mycken nytta. Bergflykt, som fått en vink att stanna qvar och härtills hållit sig blygsamt vid dörren, tillsades nu att beskrifva sina försök för riksdagsmannen, hvilket han ock gjorde redigt och klart, såsom allt der han var på sitt rätta område. Till grefvinnans hemliga glädje, tycktes Larsson med mycken uppmärksamhet fästa sig vid denna beskrifning. Hans fyndiga hufvud uppgjorde genast en plan att införa den nya växten på Bertila i Storkyro; han ville derföre noga veta metoden. Hvarpå grefvinnan icke allenast erbjöd honom en half kappe deraf till utsäde, utan äfven drog försorg om att han vid qvällsvarden sjelf fick pröfva den amerikanska rotfruktens förträffliga egenskaper.

1054 Så långt var allt väl, och de tre närmast intresserade personerna tycktes hafva slutit ett tyst förbund att icke i afton vidröra ömtåliga ämnen, då olyckligtvis Bergflykt, som fann sig i hög grad uppmuntrad och smickrad af den ovanliga äran att sitta vid grefvinnans eget bord, begynte i sin oskuld att tala om äpleträden, som skadades senaste höst af frost, och huru han täckte rötterna med halm »just samma dag, som unga grefven kom hit med jungfru Ester»konsekvensändrat/normaliserat.

1055 Om Falkby remnat i stycken, hade en sådan händelse knappt kunnat framkalla större häpnad, än denna menlösa erinran väckte hos två af de närvarande. Grefvinnan sände sin tjenare en af dessa blixtrande blickar, hvilka döda ordet på djerfvare läppar än hans, och den ärlige trädgårdsmästaren förstummades ögonblickligen, utan att sjelf veta hvarföre. Ester rodnade ända upp till örsnibbarne och betraktade så noga de blå rosetterna på den engelska tallriken framför henne, liksom hade hon velat se tvärtigenom den. Knappt vågade värdinnan kasta en förstulen blick på sin grånade gäst.

|942|

1056 Men Larsson var denna afton icke mera sig sjelf. Hans panna rynkades en enda gång i de väl|350|bekanta bistra vecken; derefter vände han sig till trädgårdsmästaren och sade helt lugnt:

1057 – När ni har unga trän bör ni sköta dem bättre. Taga de skada, så är det oftast dens fel som dragit dem upp. Torde ock hända, om Gud ger vår och solsken, att de åter komma till lifs och bära välsignade frukter.

1058 – Ja,konsekvensändrat/normaliserat sade grefvinnan rörd, – jag känner ett sådant ungt träd. Stormen hade afbrutit en gren, och frosten hade kommit dess löf att blekna; men rot och kärna voro, gudilof, friska. Ni har sagt sannt: detta träd behöfver skötsel och varmt solsken, och vill Gud, skall det ännu bära en rik frukt.

1059 Man uppstod från bordet. Larsson kysste sin dotter på pannan, tackade värdinnan och yttrade, i det han gick till sitt rum:

1060 – I morgon tackar jag för min dotter.

|351|

35. Seklernas arf.

1061 Morgonen derpå hade yrvädret öfvergått till blida. Klockan 8 inträdde Larsson, styf och ståtelig, i salen på Falkby, der grefvinnan var honom till mötes vid det bastanta frukostbordet. Ester hade tidigare på morgonen haft ett långt samtal i enrum med sin far.

1062 Man helsade med en viss högtidlighet, vexlade några likgiltiga ord om nattro och väderlek och satte sig derpå till bords. Den gamle lät sig väl smaka, men Esters tallrik förblef orörd, och hennes ögon voro förgråtna.

1063 När måltiden var slutad uppstod Larsson, bugade sig prudentligt för värdinnan och tackade för sig och sin dotter. De skulle nu resa, hästarne voro beställda.

1064 Allt detta förekom grefvinnan något kallt. Hon slösade inga tomma invändningar, men hennes hjerta veknadeoriginal: vaknade (källa för ändring: HT, 1873, 1884) vid tanken på Esters blifvande öde. Först nu, när de skulle skiljas för alltid, blef hon varse att detta olycksbarn blifvit henne kärare än hon sjelf anat. Det var mellan dem båda en själsfrändskap, som nu först blef klar för henne: samma eldiga själ, samma energiska vilja, samma bestämda, stolta,original: stolta (källa för ändring: HT, 1873, 1884) sjelfständiga karakter. Skilnaden låg i olika ålder, olika uppfostran, olika samhällsställning; grunden var lika, resten berodde på lifvets öden.

1065 Grefvinnan öfverlade med sig sjelf om hon borde tiga eller tala. Men när afskedets stund var inne och Ester hvilade vid hennes barm, då förekom det henne som hade hennes ord i går blifvit en sanning och som vore hon en |943|mor, hvilken utsände sitt barn|352| till okända öden uti den kalla vinterfrosten. Hon beslöt att tala och anhöll om ett samtal utan vittnen med sin ärade gäst.

1066 Larsson följde henne till sidorummet. Grefvinnan yttrade då, med den varsamhet hon ansåg sig böra iakttaga, att hon vore honom skyldig räkenskap för hans dotters vistelse på Falkby. Hon hade mottagit Ester som ett felande barn, hvars öfverilade flykt hade sin ursäkt i den skymf hon lidit och de smädelser hon fruktade uti Stockholm. Ester var det unga träd, som kanske icke blifvit med nog försigtighet vårdadt och som skadats af frosten, men åter skulle grönska och bära frukt under en öm vård. Hennes fader kunde vara lugn; grefvinnan återlemnade hans dotter förbättrad och renad af den hårda pröfningen. Hon hoppades derföre att alla felsteg voro glömda och att förlåtelsen vore fullkomlig.

1067 Larsson svarade enstafvigt, att han vore tacksam för grefvinnans beskydd och icke vidare ville ihågkomma sin dotters fel, allenast hon hädanefter visade honom den obrottsliga lydnad, som vore hennes barnsliga pligt.

1068 – Nåväl,konsekvensändrat/normaliserat fortfor grefvinnan, värmd af den tanken, att hon ännu kunde göra något för Esters lycka, – om ni nu egde ett bevis, att er dotters rykte ingenting lidit – om till exempel en hederlig man, som är henne värdig, skulle begära af er hennes hand – hvad skulle ni svara derpå?

1069 Larsson teg några ögonblick; en misstanke for genom hans stolta själ, och han frågade med rynkad panna hvad hennes nåd ville säga härmed.

1070 – Endast det,konsekvensändrat/normaliserat svarade grefvinnan oförskräckt, – att i mitt hus finnes en ung rättskaffens man, som skulle skatta sig lycklig om ni ville gifva honom Ester till hustru. Det fattas endast ert samtycke, och Ester skall blifva en aktad, en ärad, en lycklig maka.

1071 Larsson tydde dessa ord som en bekräftelse på|353| sin misstanke. Han stod upp, hans blick mörknade fruktansvärdt.

1072 – Mitt samtycke!konsekvensändrat/normaliserat utropade han. – Det är nog; jag genomskådar nu allt. Jag vet nu hvarföre ni sände er son till Finland, hvarföre han smög sig in i min slägtings hus i Stockholm, hvarföre Ester skulle skymfas, lockas till flykt och finna en fristad hos er. Vill ni att jag skall säga er hvarföre? För det att er son var fattig och behöfde mina penningar! Ja, ers nåd, så var det! Mina penningar vägde till slut ändock mer än allt edert adeliga högmod, och ni blygdes icke att nedlåta er så djupt, som att kalla en borgerlig flicka er dotter, på det att er son skulle få frossa i öfverflöd och förgylla sin murkna vapensköld med en simpel köpmans mödosamt sparade egodelar. Sådana ären J, högförnäma herrar och fruar, som nu för tiden råden i Sveriges rike. J skåden oss stormodigt öfver axeln och akten oss nätt och jemnt värdiga |944|att borsta edra skor och uppbära släpen af edra klädningsfållar; men när J behöfven vårt guld, då ären J så nådiga och hållen det till godo och våra barn på köpet. Mitt samtycke! Hvartill skulle det behöfvas? Jag är icke mera rik; jag är fattig, ers nåd, fattigare än ni sjelf. Tag derföre ert ord tillbaka. Hvad bryr ni er om min dotter, när hon icke mera kan uppvägas med guld?

1073 – Ni missförstår fullkomligt min mening,konsekvensändrat/normaliserat genmälde grefvinnan, förvånad och retad, äfven hon, öfver en så oväntad tolkning af hennes välmenta förslag.

1074 Men Larsson fortfor utan att höra henne:

1075 – Jag skall säga er något som ni kanhända icke vet, eller redan har glömt. Min slägt har också anor: de gå jemnt lika långt tillbaka som slägten Bertelskölds. Och mellan våra slägter har varit en fiendskap alltfrån begynnelsen, för det att den ena stått på förtryckarnes och den andra på de förtrycktas sida. Jag mins ännu den tid, när eder mans far tiggde som en nåd att få köpa några tunnor spanmål|354| af min far, emedan allt hans folk höll på att svälta ihjäl. Jag mins också den dagen, när sex Larssöner, alla unga, ståtliga karlar, ställde sig under er mans befäl och ingen af dem vände tillbaka, ty den äran kostade dem deras hjerteblod. Slutligen mins jag eder svåger, den eländige ränksmidaren, som nu satt sig upp att styra riket: det är han som förderfvat fred och endrägt i landet, som två gånger skymfat döttrarne af min slägt och snart skall bringa mig sjelf till tiggarstafven. Och ni begär mitt samtycke för er son att äkta min dotter!

1076 Grefvinnan, ehuru sjelf sårad i sin svagaste sida, hade fått tid att återvinna sin fattning.

1077 – Riksdagsman Larsson,konsekvensändrat/normaliserat yttrade hon med förnäm värdighet, – ni kan vara öfvertygad om att jag fullkomligt delar er tanke angående en förbindelse mellan min son och er dotter. Derom har också aldrig varit fråga. Min afsigt var att begära Esters hand för min trädgårdsmästare; ett parti, hvilket jag anser å båda sidor passande. Och när ni nu känner min mening, förmodar jag att ni sjelf anser edra öfriga suppositioner åtminstone ganska förhastade.

1078 Larsson återtog: – Ers nåd har rätt att förklara sin mening; jag har kanske för mycket tänkt på gamla minnen. Men då jag nu, som sagdt, är fattig, kan jag icke stå till tjenst ens med att försörja ers nåds trädgårdsmästare, och det torde således vara bäst att vi sluta detta samtal. Dock – ännu ett ord! Efter jag hör att vi äro af samma mening om våra barn, och det möjligen kunde hända att de sjelfva hade sin mening för sig – ja, hvem vet? en grefve kan också ibland falla på dårskaper – så låt oss här inför den allseende Guden lofva, ni mig och jag er, att aldrig med ord eller gerning samtycka till våra |945|barns förening med hvarandra! Må ingen af oss vika från sitt bestämda mål. Må våra slägter i all framtid fortfara att stå i två skilda läger, hand emot hand och hjerta emot hjerta, så att ingen feg försoning mellan oss eger rum, innan tiderna nått|355| sin fullbordan, och efterverldens dom har fallit öfver den sak, om hvilken vi hvardera strida!

1079 Grefvinnan Bertelskölds högstämda själ fattade fullkomligt storheten af den tanke, som gömde sig i den gamle borgarekungens ärftliga hat. Till börd och lynne aristokrat i detta ords bättre betydelse, var hon lika öfvertygad om adelns berättigande, som Larsson om folkets, och hennes enskilda önskningar sammanföllo här med hvad hon ansåg för sitt fäderneslands väl. Hon stod derföre i begrepp att obetingadt afgifva det löfte man fordrade af henne, då hon hejdades af en för båda mycket oväntad syn.

1080 Genom den öppna dörren till salen såg hon sin egen son, hvilken hon trodde vara långt borta i Norge,original: Norige, stående vid sidan af Ester Larsson, hvars hand han fattat, under det att han med ohörbara ord tycktes intala henne mod och hopp.

1081 – Du här!konsekvensändrat/normaliserat utropade grefvinnan, glömmande allt för denna syn, som liknade ett bländverk af hennes upprörda fantasi.

1082 – Ja, min mor, och i grefvens tid, tack vare er berättelse om en viss rival!konsekvensändrat/normaliserat utropade Carl Victor Bertelsköld gladt, i det han inträdde i sidorummet. – Först när Norges fjällar reste sina höga murar emellan oss, och jag stod der på min faders okända, snöiga graf; först då blef det mig klart, att lifvet icke eger något värde för mig utan Esters kärlek. Riksdagsman Larsson! jag anhåller ödmjukt och i all ära om eder dotters hand. Min mor! jag beder att ni vill kalla Ester Larsson er dotter!original: ddotter!

1083 Larsson och grefvinnan vexlade blickar. Der reste sig högre murar än Norgesoriginal: Noriges fjällar emellan de båda unga nu, – dubbla, kopparfasta murar af seklers hat och ärftliga fördomar. Grefvinnan teg; hon visste svaret från andra handen, och det uteblef icke.

1084 Den styfve, stränge, hvithårige gubben trädde fram, tog sin dotter hårdt i armen och ryckte henne med sig.

1085 – Kom!konsekvensändrat/normaliserat sade han. –konsekvensändrat/normaliserat Jag tackar grefven för|356| anbudet; det torde kanske icke vara så illa ment. Men eld och vatten kunna aldrig förlikas. En Larsson och en Bertelsköld kunna aldrig tillhöra hvarandra. Herr grefven vet nu mitt svar; jag behöfver ej säga att det är mitt sista. Farväl, fru grefvinna. Kom, Ester; hästarna äro förspända.konsekvensändrat/normaliserat

1086 Ester lydde. Hon gret icke. Hon bad icke. Hon visste väl att seklernas arf hade skiljt dem åt. Men der brann i hennes ögon en dunkel eld, och |946|hon hviskade till den bestörte ynglingen, som förgäfves sökte att hindra henne: –konsekvensändrat/normaliserat Följ mig icke! Min far har rätt. Vi kunna icke tillhöra hvarandra. Men älska hvarandra, Carl, – det kunna vi, om än haf och fjällaroriginal: fjeller (källa för ändring: HT, 1873) skilja oss åt för hela vårt lif.konsekvensändrat/normaliserat

1087 Och hon slet sig lös från sin far, slog sin arm om ynglingens hals och kysste honom. –konsekvensändrat/normaliserat Farväl! sade hon. –konsekvensändrat/normaliserat Och nu, min far, tillhör jag er. Befall öfver mig!konsekvensändrat/normaliserat

1088 Några ögonblick derefter ilade släden bort ifrån Falkby gård, och grefvinnan Bertelsköld stod ensam qvar med sin återvände son.

|357|

36. Konungens ring.

1089 Ännu engång inträda vi i presidenten grefve Torsten Bertelskölds kabinett. Förmaket utanföre är uppfyldt af utländske diplomater, hofmän, militärer och högre tjenstemän, som vänta på företräde. Alla vända sig mot den uppgående solen. Alla täfla om att tigga en nådeblick af den man, som nu skall taga rikets tyglar och, lyftad på segrande Hattekullar, länka Sveriges öden mot nya banor i ständernas och frihetens namn.

1090 Det är ju midt i Sveriges såkallade frihetstid.

1091 Derinne sitter den snart allrådande mannen, Sveriges verklige konung, fastän en annan bär namnet. Han har kanhända åldrats och vissnat under bördan af alla de intriger som fört honom till makten; men det märker ingen. Den broderade sammetsrocken döljer skickligt hans magerhet; den ytterst väl friserade peruken gömmer de grå håren; ett fint anbragt, nästan omärkligt smink ger helsans och ungdomens färg åt den fårade pannan och de förtorkade kinderna. Endast en grön skärm öfver ögonen skymmer något den förr så hvassa blicken, som genomskådar alla, men sjelf kan genomskådas af ganska få. Det betyder dock föga: en tillfällig svaghet i synen, ådragen under strängt nattarbete. Grefven sitter rak och vigilant som en yngling i den med elfenben och perlemor inlagda fåtöljen och solar sig i glansen af sin förestående makt. Han står vid målet för hela sin lefnads äflan; hvilka otroliga mödor, hvilken mångårig själsspänning har det icke kostat honom att|358| hinna så långt! Men nu är spelet vunnet, nu skall han intaga den plats, från hvilken han störtat sin store mästare grefve Horn. Hvad bekymrar det honom, efterträdaren, att denna thron är byggd på folkgunstens och partiernas böljande våg. Han har ju grånat i konsten att styra dessa ostadiga elementer; han skall nu mer än någonsin förstå att beherrska dem.

|947|

1092 Handsekreteraren hade ännu icke slutat föredragningen af morgonens många och vigtiga ärender, då kammartjenaren anmälde,original: anmälda, en efter annan, de nybakade riksråden grefve Posse, baronoriginal: Baron (källa för ändring: HT, 1873, 1884) Löven, hofrättsrådet Ehrenpreuss och statssekreteraren Cederström samt ambassadören grefve de Lynar.

1093 –konsekvensändrat/normaliserat Bed deras excellenser hafva godheten stiga in i lilla salongenkonsekvensändrat/normaliserat, var svaret.

1094 –konsekvensändrat/normaliserat Kammarherren monsieur de Broman ...konsekvensändrat/normaliserat

1095 –konsekvensändrat/normaliserat Säg att han väntar i antichambren.konsekvensändrat/normaliserat

1096 –konsekvensändrat/normaliserat Fiskal Spolin ...konsekvensändrat/normaliserat

1097 –konsekvensändrat/normaliserat Kör den oförskämda slyngeln på dörren.konsekvensändrat/normaliserat

1098 Handsekreteraren fortfor: »ödmjukt memorial från kronans befallningshafvande i Storkyro socken, Finland: arfsmålet rörande Bertila gård uppskjutet, i anseende till svarandens uteblifvande under laga förfall som riksdagsman.»

1099 –konsekvensändrat/normaliserat Går dock derhän. Fortfar.konsekvensändrat/normaliserat

1100 »Nådeansökan rörande dråp och blodvite i tvekamp: hans majestät har, af förekommen anledning, funnit godt i nåder förmildra krigsdomstolens utslag rörande löjtnanten högvälborne grefve Carl Victor ...»

1101 –konsekvensändrat/normaliserat Tig. Jag vet redan: ett års suspension från tjensten och halft års förvisning ... Något måste man göra för sina odågor till brorsöner. Vidare!konsekvensändrat/normaliserat

1102 »Kanslikollegium besättes enligt ers excellens förslag. Hofkansleren baron von Kochen, kansliråden Nerés och Bahr insinuera om afsked ...»

1103 –konsekvensändrat/normaliserat Tillägg grefve Bonde med flera. Fortfar.konsekvensändrat/normaliserat

1104 »Grefve Tessin supplicerar om ambassadörsplatsen i Paris.»

|359|

1105 –konsekvensändrat/normaliserat Så? Han supplicerar? Nåväl, när man spelt ut sin farce i Stockholm, är det tid att börja en komedi i Paris. Han får platsen. Vidare!konsekvensändrat/normaliserat

1106 »konsekvensändrat/normaliseratHans majestät låter genom monsieur de Broman insinuera förhöjd pension för riksrådet grefve Taube ...»

1107 –konsekvensändrat/normaliserat Refuseras. Hans majestät har icke alltid behagat conformera sig efter rikets behof och patrioternes önskningar. Och som hennes majestät lärer vara af annan mening, skulle förhöjningen vara en indiscretion.konsekvensändrat/normaliserat

1108 »Hennes majestät hemställeroriginal: hemställar (källa för ändring: HT, 1873, 1884) genom kammarjunkaren baron Höök angående tyska kammarfruarna. Kunde som öfverflödiga supprimeras och depensen inbesparas, öfriga hoffruentimbrets appointement till att dermed öka.»

1109 –konsekvensändrat/normaliserat Hennes majestät pretenderar en berömvärd sparsamhet för kammarfruarna. Men som hans majestät torde preferera en annan mening, så annotera att tyska damernas gage förhöjes. Är det något vidare?konsekvensändrat/normaliserat

|948|

1110 –konsekvensändrat/normaliserat Ingenting vidare, än förnyad ansökan om understöd för soldatenkan Flinta. Hon säger att ers excellens dertill med ed förbundit sig, när hennes man i tiden fört ers excellens helbregda fram och åter till salig kung Carl vid Stralsunds belägring.konsekvensändrat/normaliserat

1111 –konsekvensändrat/normaliserat Flinta? Bosatt på Falkby, är det ej så?konsekvensändrat/normaliserat

1112 –konsekvensändrat/normaliserat På Falkby gård.konsekvensändrat/normaliserat

1113 –konsekvensändrat/normaliserat Refuseras. Ni kan nu sluta.konsekvensändrat/normaliserat

1114 –konsekvensändrat/normaliserat Jag får då svara, att ers excellens den eden intet kommer ihåg ...konsekvensändrat/normaliserat

1115 –konsekvensändrat/normaliserat Ni svarar ingenting. Har jag tid att mig befatta med käringars påfund och eder, som jag aldrig har svurit? Nog. Ni kan gå.konsekvensändrat/normaliserat

1116 Sekreteraren gick med en djup bugning.

1117 Grefven blef ett ögonblick ensam. Han hade rätt: hvem kunde i detta ögonblick begära af honom en tanke på fattiga enkor och länge förgätna eder? Han frossade i triumfen att se Sveriges konung och drottning, bland svärmen af andra supplikanter, bönfalla hos honom, och bönfalla förgäfves om åtgärder|360| som stodo i närmaste samband med deras personliga sympathier och antipathier. Med hvilken vällust skulle han icke nu se detta kungapar, som engång så djupt hånatoriginal: hånadt (källa för ändring: HT, 1873, 1884) och förödmjukat honom*)År 1721. Se »Ödemarkernas vår.», i dess tur hånadt och förödmjukadt, kröka sig under hans öfvermäktiga inflytande! Och icke blott de, utan alla hans fiender, höga och låga, de skulle känna tyngden af hans arm, de skulle nödgas sjelfve bära honom på deras skuldror till makten. Hattarne sjelfve, som trodde sig i honom finna ett verktyg för deras planer, de skulle finna sitt misstag; han skulle hålla dem i tygel med Mössornas parti, liksom Mössorna med dem; han skulle, trogen sin vana, grunda sitt oåtkomliga välde just på den tvedrägt som söndrade riket. Och under allt detta ville han nu, nu först, genomföra den idé, som han mottagit i fädernearf, men föra den vida längre än hans fader ens vågat drömma: han ville ställa adeln högt öfver både konung och folk, och när det väl hade lyckats honom, då skulle han omskapa Sverige till en republik efter polskt mönster med allrådande herrar och lifegna bönder; stiftaren af all denna lycka likväl förbehållet att sjelf vara den mäktigaste, för hvilken de andra mäktige skulle ödmjukt buga.

1118 Vid dessa stolta, sjelfviska, högtflygande tankar, som kommo honom att förgäta hela mängden af de derute väntande, utsträckte grefven mekaniskt sin knutna hand, likasom för att på engång famna och krossa Sverige. Då kände han på sitt finger tryckningen af den ring, som han så sällsamt |949|återfått och från hvilken han sedan aldrig mer velat skilja sig. Det var konungens ring.

1119 En demonisk tanke for genom hans själ. –konsekvensändrat/normaliserat Hvilket ömkligt slägte äro icke menniskorna, sade han till sig sjelf. –konsekvensändrat/normaliserat De tala om en Gud, en försyn, och denna usla kopparbit är nog att förhåna dem. Hvad har Gud, hvad har försynen gjort för mig? Intet! Men denna ring – det är löjligt, men det är likväl så –|361| denna ring bär den oemotståndliga lyckan med sig. När jag förlorat honom, gick mig allt emot: arbete, klokhet, list, allt var förgäfves. Men sedan jag återfått honom, lyckas mig allt. Ja, allt! För mig finnes ingen omöjlighet mera. Jag kunde begära en krona, om icke kronorna nuförtiden stodo här i landet i vanpris ... Men om jag återgåfve dem deras värde? ...konsekvensändrat/normaliserat

1120 Bertelsköld smålog, i det han tankfullt vred på den hårdt slutande ringen. –konsekvensändrat/normaliserat Hvarföre icke en krona?konsekvensändrat/normaliserat mumlade han.

1121 Utan att veta huru, hade han ringen lös uti handen, ringen som under 18 år nästan vuxit fast kring hans finger. En underlig känsla, hälften hån, hälften bäfvan, fick makt öfver honom. Han höll ringen mot dagen, för att se om han ännu kunde urskilja dess hemlighetsfulla R. R. R. – Rex Regi Rebellis. –konsekvensändrat/normaliserat Säg mig, sade han, –konsekvensändrat/normaliserat säg mig du: skall jag begära en krona?konsekvensändrat/normaliserat

1122 Kanske darrade hans hand, när han utsade dessa ord, ty ringen halkade bort ur hans fingrar och klang, när den föll emot golfvet, med ett eget främmande ljud; – åtminstone ljöd det i grefvens öron som när man afklipper strängen af en luta med sax.

1123 Grefve Bertelsköld sprang upp från fåtöljen, för att upptaga ringen. Det blef så besynnerligt mörkt för hans ögon. Med möda fann han ringklockan. –konsekvensändrat/normaliserat Ljus! ropade han till kammartjenaren – hämta in ljus! Det är ju mörka natten.konsekvensändrat/normaliserat

1124 Tjenaren såg bestört på sin herre, ty klockan var 10 på förmiddagen och rummet belyst af full dager.

1125 Men grefven fortfor att famla på golfvet liksom i djupaste mörker och ropade ständigt på ljus, ty han hade tappat något, sade han, men hvad, det kunde han ej förmå sig att utsäga. Han fruktade troligen att man än engång skulle bestjäla honom på hans dyrbaraste klenod.

|362|

1126 Kammartjenaren efterkom hans befallning och hämtade tvenne tända vaxljus. Onyttig omsorg; grefven beklagade sig i uppretad ton att man lemnade honom ensam i mörkret. Betjeningen kom ut i villervalla, och hviskningarne nådde snart till de många uppvaktande, hvilkas tålamod höll på att taga slut i förmaket och lilla salongen. Ryktet spridde sig, att grefve Bertelsköld med ens blifvit vansinnig.

|950|

1127 Hans läkare efterskickades; de besökande trängde sig nyfiket i dörren. De ville se den man, som nyss skulle styra ett rike och nu icke ens förmådde styra sig sjelf.

1128 Läkaren kom och fann grefven sittande i fåtöljen. En kall svett hade öfversköljt panna och kinder, bortryckt sminket och blottat för allas ögon ett blekt, förvissnadt och afmagradt ansigte. Men man hade misstagit sig: han var icke vansinnig, – icke ännu.

1129 –konsekvensändrat/normaliserat Är det ni, min kära doktor? sade han med en qvarlefva af den förra förnäma tonen. –konsekvensändrat/normaliserat Säg mig, hvad betyda dessa infama hviskningar omkring mig, och hvad betyder det tjocka mörker, som omgifver mig?konsekvensändrat/normaliserat

1130 Läkaren betraktade honom forskande, undersökte hans ögon och svarade allvarsamt: –konsekvensändrat/normaliserat det betyder, herr grefve, att ni är blind!konsekvensändrat/normaliserat

1131 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad? Blind? Är ni galen, herre? Det är sannt att mina ögon ha varit svaga, men jag såg likväl för en stund sedan temligen bra.konsekvensändrat/normaliserat

1132 –konsekvensändrat/normaliserat Det är ingen vanlig svaghet, herr grefve; det är svarta starren. Den har småningom utvecklat sig, och jag har länge befarat något sådant. Men ni måste nyss hafva varit utsatt för någon häftig sinnesrörelse, hvilken påskyndat det ondas utbrott.konsekvensändrat/normaliserat

1133 – Ja – så är det,konsekvensändrat/normaliserat fortfor grefven förvirrad och afbrutet.original: oafbrutet. (källa för ändring: HT, 1873, 1884) – Ser ni, min kära doktor, – jag råkade tappa något – en bagatell – icke värd en kopparvitten – souvenir af min aflidne far. Man tappar icke sådant, förstår ni, utan chagrin, och – men säg mig: det dröjer väl ej länge, innan jag återfår min|363| syn? – Hör ni det, doktor: jag måste hafva min syn tillbaka, och det snart, snart, säger jag er. Liksom jag hade tid att vänta! Tror ni att mina fiender vänta på mig!

1134 – Herr grefve, jag skulle bedraga er, om jag gåfve er ett hopp, som konsten ej förmår uppfylla. Allt antyder, att ni tyvärr är för hela er återstående lifstid ohjelpligt blind.

1135 – Hvad, miserabla qvacksalfvare! Och ni vågar säga mig det och vet icke att ni sätter ert hufvud på spel! Doktor – ni måste återgifva mig synen, hör ni det? Bästa doktor – ni vet att jag kan kungligt belöna er. Säg, hvad önskar ni? Äreställen? Titlar? Guld? Allt tillhör er, ni äger att välja, ty ni vet att Sverige väntar på mig. Men då måste ni också lofva att återgifva mig mina ögons bruk. Grand ciel!språk: franska Styra riken och vara blind, det är ju ridikylt, icke sannt? Men så skratta då, doktor; medgif att det vore en bétisespråk: franska, en sottisespråk: franska!

1136 – Än en gång, ers excellens, befall öfver mig; men er syn kan jag icke återställa.

1137 Grefven sprang upp från fåtöljen. – Ah,konsekvensändrat/normaliserat utropade han, – jag är bedragen, jag är bedragen! Dessa eländiga våga att trotsa mig, och jag förmår icke att |951|straffa dem. Hvar är min ring? Gif mig tillbaka min ring! ... Nej, bort, alla, bort! Ni vore i stånd att stjäla min lycka. Malheur! Quel malheur!språk: franska Min sämsta betjent kan hitta en krona! Min argaste fiende kan eröfra verlden! Och jag är blind, vanmäktig och blind! – Nu mins jag, så var det: konungens ring tappas aldrig utan en mened! Och en sådan usel ed! Har jag ej brutit dyrare eder! Hören, mina vänner, har jag ännu en enda vän, så gå till enkan Flinta på Falkby och lofva henne all min förmögenhet, om hon skaffar mig ringen tillbaka! Men hon måste göra det snart, annars är jag förlorad, ty för mig finnes ingen lycka i himmelen och på jorden utan konungens ring!

1138 Och så fortfor den olycklige att famla och rasa, medan de närvarande drogo sig skygga tillbaka och|364| Hattarnes hufvudmän redan hviskade sinsemellan, att här vore intet att göra, man måste skynda att erbjuda makten åt Gyllenborg.

1139 Då inträdde en svartklädd gestalt med en engels mildhet, närmade sig den fallne statsmannen, drog honom med sakta våld till hvilstolen och hviskade: – Torsten, känner du mig?

1140 – Ebba!konsekvensändrat/normaliserat utropade han och tryckte hårdt hennes hand. – Kan du än en gång gifva mig åter min ring?

1141 – Nej,konsekvensändrat/normaliserat sade hon. – Men låt oss bedja att jag kan återgifva dig din Gud! Hvad båtar det menniskan, om hon förvärfvar hela verlden och tager skada till sin själ?

|365|

37. Halftannat år sednare.

1142 En dag i September år 1740 hade höstens första frostnatt efterföljts af en vacker solskensmorgon, då en ung flicka med snabba steg återvände till staden från kryddgårdarna utanför Wasa. Hon bar i hvardera handen en korg, den ena fylld med rofvor, den andra med kål, och på hufvudet bar hon en rutig ylleduk, något framdragen öfver pannan, likasom för att med flit dölja ett par vackra mörka ögon och ett svart hår. När hon passerade förbi Korsholm, kastade hon liksom af gammal vana en flyktig blick uppåt vallarna, men fortsatte vandringen och vek ifrån hufvudgatan in i en oansenlig gränd, der hon ingick uti ett gammalt, lågt och oansenligt hus. Der nedsatte hon sina korgar i stugan, som tillika var kök, och yttrade till en äldre qvinna, hvilken ställde en gryta på spiseln:

1143 – I dag må du veta att jag haft lycka. Hvar köper du skönare rofvor, och hvar finner du präktigare kålhufvuden, Veronica? Magistraten sjelf kan intet uppvisa bättre. Säg, tror du att jag kan få tala vid far?

|952|

1144 – Han sitter med Grenman derinne i kammaren och uppgör affärer. Jag tror att han ämnar slå upp en bod här i gränden. Ack, Ester, Ester, att intet far hellre flyttar till svåger Blom, som köpte hans stora gård i våras, när vi måste sälja nästan allt hvad vi ägde och flytta hit i den gamla stugan! I stället att bråka med fattigdom och bekymmer, skulle far ännu kunna lefva i välstånd på gamla dagar, och du, min stackars Ester, skulle slippa att gå en mil om dagen för uppköp i byarna.

|366|

1145 – Lefva på nåder, menar du?konsekvensändrat/normaliserat svarade Ester Larsson litet spanskt. – Nej, syster, förrän vi skulle tigga vårt bröd af vår giriga svåger, som ropat in fars bästa egodelar för en spottpenning, förr kunde vi vandra till Storkyro och begära tak öfver hufvudet hos vår ungerska kusin, som tog den betan ifrån oss. Det kunde gå lätt nog det,konsekvensändrat/normaliserat tillade Ester godmodigt; –konsekvensändrat/normaliserat han har ju friat till mig.

1146 – Men du tänker väl aldrig taga en menniska, som är till hälften turk?konsekvensändrat/normaliserat invände Veronica med oförställd häpnad.

1147 – Jo, när jag väl glömt den andra, men som det intet lär ske i min tid, så får Istvan – eller Penna, som de nu kalla honom, – söka sig hvar han behagar en värdinna på Bertila gård. Låt se, jag gläntar litet på dörren till fars kammare.

1148 Vid dessa ord öppnade Ester helt sakta dörren till husets enda sidorum och tittade in. I kammaren satt på en omålad bänk och vid ett likaså tarfligt bord den gamle, nu från sin välmakt och väldighet störtade borgarekungen, sysselsatt att med sin oskiljaktige trotjenare, gamle Grenman, som blifvit honom trogen i nödens dagar, uppgöra planer att åter komma till nytt välstånd. Larsson hade åldrats, och hans styfva nacke var böjd af olyckan; men under det att hans skarpa grå ögon tycktes genomskåda tiderna, fortfor hans fyndiga hufvud att, likasom förr, utspana bästa medlen att draga fördel af konjunkturerna.

1149 – Jag säger dig, Grenman,konsekvensändrat/normaliserat yttrade han, – att den som vill vara med när det regnar gröt, måste hafva slefven i god tid färdig. Att vi få krig, innan nästa års skylar bergas, det är så säkert som morgonrodnad slaskig hatt och hatteväsen hund och katt. Men Blommen och de andra ställa sin marknad på vackert väder. Jag säger dig, Grenman, att det blir vargaväder; inom två år kostar salt-tunnan två tunnor råg, och rysk hampa finns blott i galgarna. Vi måste hafva penningar och lägga på nederlag.

1150 Bokhållaren skakade med en suck sitt grå huf|367|vud. Han ville ej ut med sanningen, att krediten var slut.

1151 Larsson fortfor, lifvad af sin spekulation: – jag skrifver till Stockholm: holländarne måste dock engång ut medoriginal: utmed (källa för ändring: HT, 1873, 1884) skadeståndet för våra röfvade skepp. |953|Mina gamla bönder skola lemna mig tjäran på kredit, och Wasaråg till export. Lyckas ej det, så bandar jag såar, du klyfver pertor, mina söner hugga ved, och mina döttrar sticka strumpor. Pengar, Grenman, pengar måste vi hafva till salt och hampa. Nästa sommar hugga vi ut kammarfönstret till dörr och göra oss en bod.

1152 – Jo, det skulle se ut,konsekvensändrat/normaliserat nickade Ester i dörren: – ni banda såar! Nej, far, jag skall säga er en bättre spekulation. I morgon är ni riksdagsman, och en riksdagsman har kredit.

1153 – Det kommer an på,konsekvensändrat/normaliserat sade den gamle småleende. Oaktadt alla skiften och öden, var det ännu en skymt qvar af den svage fadren och den bortskämda favoriten.

1154 – Lita derpå,konsekvensändrat/normaliserat fortfor Ester. – Jag hörde sägas att här finnes ett stort parti, som voterar på far för det att de andra votera på svåger Blom.

1155 – Gå din väg! Nej – kom först, att jag må omfamna dig, du mitt sorgebarn, som dock blef min sista glädje här i verlden! – Så, nu kan du gå. Och derföre är min mening, Grenman, att vi trassera tretusen daler på Merlades & Söner i Cadiz och införskrifva saltet genom Friberg & Winkelman i Stockholm.

1156 – Men det går intet, det går intet,konsekvensändrat/normaliserat jemrade bokhållarn uti ett slags desperation, ty det var troligen första gången i sitt lif han vågade motsäga sin patron och mästare.

1157 – Går intet? Hvarför går det intet?

1158 – För det att, stammade Grenman, som nu engång drefs till det yttersta, ... för det att vi ha ingen kredit! Tjära, spanmål, allt går till Blommen, vår port förbi, och frågar jag hvad tunnan kostar, se|368| de sturska ut och svara mig: pengar! – Tretusen daler! Och vi ha intet trettio!

1159 Larsson teg och försjönk i en dyster begrundning. Utan penningar måste köpmannen ofta reda sig: utan kredit är han såld.

1160 – Kanske vore det intet omöjligt att finna en utväg,konsekvensändrat/normaliserat återtog Grenman, spetsfundigt knäppande på en obeskriflig tingest af näfver, föreställande en snusdosa.

1161 – Hvad menar du karl? Understå dig ännu engång att tala om kompaniskap med Blom.

1162 – Jag menar,konsekvensändrat/normaliserat återtog bokhållaren oskyldigt, – att sedan nu presidenten Bertelsköld blifvit tokig och hans brorson ärfver hela förmögenheten, som lärer uppgå till fem eller sex tunnor guld, så beror det bara på kära far att ...

1163 Larsson gaf honom ett par ögon som tretums spikar. Men Grenman observerade sin gudotter Ester i dörren, fick ett nytt raptus af oerhördt kurage och fortsatte dristigt: –konsekvensändrat/normaliserat ... så beror det bara af kära far att ställa alla |954|tillfreds och på samma gång stärka husets kredit. Merlades & Söner remittera i Maj en saltlast på Friberg & Winkelman; Friberg & Winkelman remittera lasten i Juni på Larsson & Komp.; Larsson & Komp. acceptera påföljande Januari en vexel på Merlades & Söner; netto-behållning 100 procent.

1164 Den gamle köpmannen knäppte med fingrarna och gick några slag fram och åter i rummet. Frestelsen var stark, men icke nog stark att bryta hans jernvilja. – Bertelsköld & Larsson!konsekvensändrat/normaliserat mumlade han. – Nej, det är en firma, på hvilken vår Herre ej har några affärer att göra.

1165 – Men patron har sjelf sagt att här stundar ett vargaväder,konsekvensändrat/normaliserat fortfor Grenman, hvilken lik trögkörda hästar lunkade på, sedan han engång kommit i farten. Hvem skall blifva er dotters stöd, när ni en dag faller undan?

1166 – Ester har bröder.

|369|

1167 – Och skall hon i all sin lefnad äta deras bröd? Nej, patron, der sitter i henne en god del af ert eget sinnelag. Ni går ej in på kompaniskap med er egen svärson; Ester går ej in på kompaniskap med sina bröder och svägerskor; det är allt garn af samma härfva, fader Larsson, och derföre kunde ni göra härfvan klar.

1168 – Det är någon sanning i hvad du säger,konsekvensändrat/normaliserat genmälde Larsson, träffad af anmärkningens rigtighet. – Jag hoppas ännu lefva den dag, när ovädret bryter löst. Jag får då se på hvilken sida den unga mannen har ställt sig. Ester, skrifver han ännu till dig, som han gjorde det första året?

1169 – Ja, min far. Du har tillåtit det.

1170 – Skrif honom då, att han antager sig folkets sak, och jag vill tänka på er förening.

1171 – Min far,konsekvensändrat/normaliserat svarade Ester, – Carl Bertelsköld är en man som ni sjelf och säljer ej sina principer. Jag kan ej skrifva till honom hvad ni begär.

1172 – Nåväl, låt oss ej mera tala derom. – Hvad kunna Grönberg och Salovius vilja mig?

1173 De tvenne hedervärde Wasaborgarne inträdde något förlägne, tycktes det, öfver det armod, som rådde i huset, och kommo efter många omsvep fram med sitt ärende, som bestod deri, att Blommens motparti ämnade återvälja stadens förre högt aktade riksdagsman, hvilket besvär de hoppades han icke skulle undandraga sig; men dertill ville de dock foga ett litet förbehåll, nemligen att deras ombud skulle votera med Hattepartiet, för att icke förverka för staden de maktegandes gunst.

1174 Borgarekungen reste sig styf i nacken och pekade ut genom det öppna fönstret, der man hade en utsigt öfver Korsholms vallar. – Gå,konsekvensändrat/normaliserat sade han, – gå till vallarna derborta och befall dem att blifva gräsbänkar, på det att de höge |955|och mäktige må kunna sitta beqvämt på dem. Hvad tro ni vallarna svara? De skola säga er: vi mättes icke ut efter denna dagens mått, och vi gjordes icke till ryggstöd för denna|370| stundens öfvermod. Vi mättes sådana att vi kunde bestå genom tiderna, och vi restes här till att försvara fosterlandet. Det är också mitt svar på edert vilkor. En hattebroder fån J aldrig af mig, om jag än hölle ut i tjugu riksdagar. Och är Wasa så angeläget om de maktegandes gunst, så må det skicka mjukare män än jag. Men då må ock Wasa se till hvad det sedan eger qvar af sig sjelf.

1175 Grenman och de två borgarneoriginal: borgrarne (källa för ändring: HT) vexlade ögonkast. Den ena förstod ej huru man kunde vara fattig, utan vänner, utan kredit, utan möjlighet att åter begynna ett verksamt lif, och ändock försmå förbindelsen med ett rikt och förnämt hus, som kunde bereda utväg till allt. De andra förstodo ej, huru man kunde vara en fallen storhet, förödmjukad, förbisedd, ja hånad af nära slägtingar, och likväl skjuta ifrån sig en lysande upprättelse, blott för att envist hålla fast vid gamla fördomar. Alla tre tego likväl; den höga, hvithåriga gubben med sitt forntids-allvar och sin orubbliga hållning skrämde dem till tystnad.

1176 Men Ester Larsson förstod sin fader. Hon närmade sig honom, slog armarna omkring hans hals och hviskade: – fader, du är en man, och jag är stolt att vara din dotter!

[956]

 

 

1. *)Det märks att fältskärn ej upplefvat Garibaldis tidehvarf. Sättarens anm.
2. *)Man hörde fältskärn yttra i sin vanliga skämtande ton, att han hellre valt en annan titel för denna berättelse, men Anne Charlotte ville hafva en kung, hon var ej belåten med mindre, och derföre måste hon få en kung efter råd och omständigheter.
3. *)Tionde berättelsen, Ödemarkernas vår.
4. *)Tredje cykeln, 9:de berättelsen.
5. *)Fältskärn trodde sig märka att hans åhörare ansågo historien om grottan för en roman på fri hand och tog sig deraf anledning att påminna om det ryktbara Trollberget i Wörå. Folksägnen tillskrifver dylika grottor jättarne, anser dem vara onda andars tillhåll och gömställen för längesedan begrafna hemlighetsfulla skatter. Mer än sannolikt är, att de i förra tider varit tillflyktsorter för flyktingar, banditer och falskmyntare.
6. *)Fältskärns Berättelser, andra cykeln, sid. 453.
7. *)Se berättelsen »Ödemarkernas vår.»
8. *)År 1721. Se »Ödemarkernas vår.»