De heligas kronor

De heligas kronor

Lästext

|267|

De heligas kronor.

Jag ser från läktarn den fylda kyrkan,

Der tusen andar i lemma startmenskohamnkommentar

Med samma böner och samma dyrkan

Tillbedja Herrens, den Högstes namn.

|333|

5Den sköna orgeln Guds ära sjunger,

Och psalmen ljuder så andaktsfull.

Guds ord det faller i själens hunger

Som lemma startarlaregnkommentar öfver åkermull.

Hur många, Herre, hur få kanhända

10Af dessa tusen odödlige,

Som sina böner till dig uppsända,

Skall du en gång i din himmel se?

Ack, många skola förinnan qvällen

Med verldens vindar fly bort från dig.

15lemma startDitt ord skall falla på hårda hällen,

På trampad väg och på törnestig.kommentar

|268|

Men några, Herre, dem du utkorat,

De skola dock dina portar se.

Hvar äro de, som ej verlden dårat,

20Hvar äro dina utkorade?

Hvar äro de, som bland alla dessa

I Lammets blod sina kläder lemma starttvåkommentar

Och sist med kronor uppå sin hjessa

Snöhvita, rena för thronen stå?

25Hvar skall jag se dem bland dessa många?

Upplys mig, Herre, i denna stund,

Och låt mitt dödliga öga fånga

En skymt af själarnas dolda grund!

Är det de bästa, är det de sämsta

30För verldens ögon i denna rad?

Är det de yttersta eller främsta,

Som skola bo i din helga stad?

Måhända enkan i sorgekläder?

Måhända tiggarn, i trasor klädd,

|334|

35Och presten, som för ditt altar träder,

Och nattvardsbarnet vid kalkens brädd?

Ack, dessa andar sig dölja alla

Bakom förseglade fängselrum,

Och om de stiga och om de falla,

40Är mig fördoldt, ty min blick är skum …

|269|

– Då faller plötsligt en solskensstrimma

Från kyrkans fönster vid middagstid,

Klar, som Guds öga i verldens dimma,

Mild, som en stråle af evig frid.

45Jag ser dess lysande linie dragen,

Jag ser den falla på en gestalt,

Allena bländande hvit som dagen,

När hvalfvens skuggor fördunkla allt.

O, svar från höjden! Syn, som mig gläder

50Der bland de tusen finns en ändå,

Som skall en gång i de hvita kläder

Med helgonkrona för thronen stå.

Hvem är den ende? En man? En qvinna?

Ett barn? En åldring? Jag det ej ser,

55Gestaltens former i ljus försvinna,

Som hörde den ej till jorden mer.

Snabb flyttar strålen, som hvalfvet fårat,

Och allt i dunkel på nytt sig klär.

O, du, den ende, som Gud utkorat,

60Jag vet ej hvem du på jorden är!

 

 

    Kommentar

    Kommentar

    Två manuskript är kända: ms1 är ett arbetsmanuskript daterat 29/11 74, ms2 en renskrift med dateringen 24/11 74; någondera dateringen torde vara felaktig, möjligen tillagd i efterhand.

    Enckell bedömer dikten som en av de skönaste av Topelius religiösa poem, olik de mer oförsonliga och docerande i hans sena diktning (1970, s. 269). Versschemat är nystev med korsrim, AbAb.

    Punktkommentarer

    vers – textställe – kommentar

    2 menskohamn människogestalt.

    8 arlaregn morgonregn.

    15–16 Ditt ord skall falla [...] på törnestig. Refererar till Matt. 13:4–7.

    22 två tvätta.

    Bibliografi

    Enckell i Topelius, 120 dikter 1970, s. 267–269; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 53

    Faksimil